Först och främst vill jag säga att Mp som parti är fast beslutna om att ett byte av regering är nödvändigt. De överenskommelser som gjorts med regeringen har ingenting att göra med att Mp vill bli en del av en alliansregering. Det är helt uteslutet!
Ett byte av regering behöver dock inte betyda en ren röd/grön regering. Det kan betyda en regering med Mp, V, Fp, C och Kd till exempel eller någon helt annan konstellation. Vi skall inte ens behöva försvara, och framförallt inte behöva förklara för Vänsterpartister som inte riktigt har koll på vad grön politik är och som inte kan förstå något annat än höger-vänsterskalan. Det viktigaste för vänstern och de borgerliga att förstå är att Mp INTE är ett stödparti att räkna med. Vi är inte intresserade av att som Vänsterpartiet sitta i närmare ett halvt sekel och rösta igenom sosse-budget efter sosse-budget, sosse-förslag efter sosse-förslag, sosse-motion efter sosse-motion och inte ens få ett tack tillbaka, inte heller är vi intresserade av att som de mindre borgerliga partierna bli överkörda av ett hungrigt maktparti som moderaterna, eller för den del sossarna. De som borde skämmas är ju Vänsterpartiet som trots stora möjligheter aldrig någonsin har använt sin politiska makt till att faktiskt göra något bättre för vare sig svenska arbetare, fattiga, skolungdomar, invandrare eller miljön. Skämmes på er att anklaga andra när vi faktiskt försöker påverka borgerligheten åt det som vi anser är rätt håll.
Intressant
tisdag 20 september 2011
söndag 18 september 2011
Eko-kris? Ja - logisk
Hur har en del mage att prata om den nuvarande ekonomiska krisen som vårt största politiska problem att lösa?!
Jag undrar också hur man kan tycka att det är vettigt att i kvällstidningarna rapportera om båtar som man kan köpa om man har en miljard (!) "på fickan".
Det pratas marknad hitan och marknad ditan. Det är tydligen marknaden som lever och är på riktigt medan vi människor och naturen runt omkring oss bara är på låtsas... eller?
Jag vet inte om politiker, näringslivstoppar och andra med makt är medvetna om att det finns allvarliga och riktigt hotfulla miljöproblem som bara växer, ett klimathot som inte krymper, utbredd fattigdom, svält, törst och ett gäng krig varav ett par som vårt eget land är inblandat i (bland annat den första väpnade konflikten som vi deltagit i som krigförande part på nästan 200 år, näml. Afghanistan). Att prata om ekonomiska kriser som det stora hotet i detta läge visar ärligt talat på en rejäl brist på förmåga till insikt. Pengar är något som vi har skapat, det är inte något som faktiskt har ett värde i sig. Det är bara papper och metallbitar (numera är det dessutom mest siffror på datorer och servrar). Marknaden i sig har inte heller den något värde, det är inte något nödvändigt för vare sig människan som ekologisk varelse eller för naturen runt omkring oss. Tänk om det är så att de som pratar om ekonomiska kriser inser detta...
Tänk om det nu råkar vara så att det inte är brist på insikt, vad är det då?
Jo, enligt mig så tyder det på en kallblodighet och cynism som är riktigt obehaglig, man är ett cyniskt ekonomimonster.
Marknaden är enligt ett cyniskt ekonomimonster intressantare än naturen för marknaden ger enskilda individer mer direkt avkastning och snabbare lön för den eventuella möda som man lagt ner, det gör marknaden till ett perfekt sätt att manipulera medborgare med. Marknadsekonomin blir är för det cyniska ekonomimonstret inte bara ett medel, den blir ett mål och så nära en religion man kan komma utan gudsinblandningar.
Om vi inte aktar oss så går hela Sverige snart in i en Cynisk EkonomiMonstersekt med Anders Borg som pastor och fredrik reinfeldt som kantor.
För dessa två C.E.M är inte klimatet viktigt i jämförelse med marknaden vi har ju "överinvesterat i järnvägen" t. ex., det gör inget att svenska vapen både i svenska och utländska händer (lägg märke till Boforschefen i denna länk, han är extremt lik Ture Björkman från Skrotnisse och hans vänner :) ) används till att döda människor, förstöra hem och miljöer för vi tjänar ju pengar på det, det är ju till och med ett brott att verka för avrustning, Sjuka, fattiga, gamla och funktionshindrade är inte heller viktigare än marknaden och ekonomin. Det är detta som är "att ta ansvar för Sverige" tydligen. Detta inlägg skulle inte bli ett påhopp på moderaterna egentligen, men det går inte att låta bli att återkoppla till svensk politik och framförallt då det parti som faktiskt har ansvaret i första hand för styrandet av Sverige för tillfället.
Avslutningsvis så hoppas jag att människor kommer till insikt, hellre förr än senare, - men åtminstone så fort som möjligt - om att det finns viktigare, större och mer betydelsefulla frågor än fantasifoster såsom ekonomiska kriser!
Och jag hoppas också att medborgarna öppnar ögonen för de uppenbara PR-kampanjer som moderaterna driver. Ordet ansvar är deras senaste grej tydligen. 26 gånger upprepade statsministern ordet då regeringsförklaringen lästes upp häromdagen. Ordet återkommer också hela tiden på moderata bloggar och i moderata medier. Frågan är om det kommer gå som det gjorde med ordet "utanförskap" som de tidigare använde i alla lägen. De förlorade all relevans och slutade användas även av moderaterna, men de vann ett val på det. Nu skall de väl vinna nästa val på ordet ansvar innan de kan göra det ordet meningslöst också.
Intressant
Jag undrar också hur man kan tycka att det är vettigt att i kvällstidningarna rapportera om båtar som man kan köpa om man har en miljard (!) "på fickan".
Det pratas marknad hitan och marknad ditan. Det är tydligen marknaden som lever och är på riktigt medan vi människor och naturen runt omkring oss bara är på låtsas... eller?
Jag vet inte om politiker, näringslivstoppar och andra med makt är medvetna om att det finns allvarliga och riktigt hotfulla miljöproblem som bara växer, ett klimathot som inte krymper, utbredd fattigdom, svält, törst och ett gäng krig varav ett par som vårt eget land är inblandat i (bland annat den första väpnade konflikten som vi deltagit i som krigförande part på nästan 200 år, näml. Afghanistan). Att prata om ekonomiska kriser som det stora hotet i detta läge visar ärligt talat på en rejäl brist på förmåga till insikt. Pengar är något som vi har skapat, det är inte något som faktiskt har ett värde i sig. Det är bara papper och metallbitar (numera är det dessutom mest siffror på datorer och servrar). Marknaden i sig har inte heller den något värde, det är inte något nödvändigt för vare sig människan som ekologisk varelse eller för naturen runt omkring oss. Tänk om det är så att de som pratar om ekonomiska kriser inser detta...
Tänk om det nu råkar vara så att det inte är brist på insikt, vad är det då?
Jo, enligt mig så tyder det på en kallblodighet och cynism som är riktigt obehaglig, man är ett cyniskt ekonomimonster.
Marknaden är enligt ett cyniskt ekonomimonster intressantare än naturen för marknaden ger enskilda individer mer direkt avkastning och snabbare lön för den eventuella möda som man lagt ner, det gör marknaden till ett perfekt sätt att manipulera medborgare med. Marknadsekonomin blir är för det cyniska ekonomimonstret inte bara ett medel, den blir ett mål och så nära en religion man kan komma utan gudsinblandningar.
Om vi inte aktar oss så går hela Sverige snart in i en Cynisk EkonomiMonstersekt med Anders Borg som pastor och fredrik reinfeldt som kantor.
För dessa två C.E.M är inte klimatet viktigt i jämförelse med marknaden vi har ju "överinvesterat i järnvägen" t. ex., det gör inget att svenska vapen både i svenska och utländska händer (lägg märke till Boforschefen i denna länk, han är extremt lik Ture Björkman från Skrotnisse och hans vänner :) ) används till att döda människor, förstöra hem och miljöer för vi tjänar ju pengar på det, det är ju till och med ett brott att verka för avrustning, Sjuka, fattiga, gamla och funktionshindrade är inte heller viktigare än marknaden och ekonomin. Det är detta som är "att ta ansvar för Sverige" tydligen. Detta inlägg skulle inte bli ett påhopp på moderaterna egentligen, men det går inte att låta bli att återkoppla till svensk politik och framförallt då det parti som faktiskt har ansvaret i första hand för styrandet av Sverige för tillfället.
Avslutningsvis så hoppas jag att människor kommer till insikt, hellre förr än senare, - men åtminstone så fort som möjligt - om att det finns viktigare, större och mer betydelsefulla frågor än fantasifoster såsom ekonomiska kriser!
Och jag hoppas också att medborgarna öppnar ögonen för de uppenbara PR-kampanjer som moderaterna driver. Ordet ansvar är deras senaste grej tydligen. 26 gånger upprepade statsministern ordet då regeringsförklaringen lästes upp häromdagen. Ordet återkommer också hela tiden på moderata bloggar och i moderata medier. Frågan är om det kommer gå som det gjorde med ordet "utanförskap" som de tidigare använde i alla lägen. De förlorade all relevans och slutade användas även av moderaterna, men de vann ett val på det. Nu skall de väl vinna nästa val på ordet ansvar innan de kan göra det ordet meningslöst också.
Intressant
lördag 17 september 2011
Tillykke Danmark!
Jag är glad över att Danmark äntligen blivit av med sin borgerliga regering. Äntligen försvinner Dansk Folkeparti ut i den politiska kylan.
Det är dock ett knepigt läge då regeringsunderlaget innehåller dels Socialdemokraterna under ledning av Helle Thorning-Schmidt och Socialistisk Folkeparti (SF), men också Radikale Venstre (RV) som är ett socialliberalt mittenparti, samt Enhedslisten (Ø) - ett parti som i många frågor står längst ut till vänster, men som också har bakat in en stor dos ekologism i sin partiidé. Radikale Venstre och Enhedslisten står varann nära i migrationspolitiska frågor men där står de långt ifrån Sossarna och SF som vill behålla den nuvarande stenhårda integrationspolitiken, på detta område blir det inte helt lätt att komma överens. När det gäller ekonomi så är RV ett borgerligt och antisocialistiskt parti, medan Ø är ett vänsterparti så där kommer en hel del diskussioner dras igång. Beklagligt är att Ø troligen lämnas utanför själva regeringen mestadels för att de vill det själva. De anser sig ha mer att vinna på att vara vågmästare i Folketinget, och då kunna ställa hårdare krav på regeringen - ungefär som Dansk Folkeparti har gjort under de senaste 10 åren. Jag tror dock att de hade behövts, och att det hade varit bra för Danmark med ett grönt parti som fick något gjort på miljöområdet och som verkade för internationella solidaritetsfrågor på riktigt. Dessutom hade det behövts företrädare som slogs för den danska fackföreningsrörelsen i parlamentet, sossarna är precis som i Sverige inte kapabla att göra det då de är alldeles för kompromissinriktade för att slåss för någon eller någonting.
Redan nu har sossarna och SF sålt sig angående den sk. efterlönen och Ø förlorade i denna fråga sin påverkansmöjlighet. Jag är rädd för att det kommer förekomma fler dylika överenskommelser där sossarna ser till att driva sådana frågor där de vet att de kan få stöd av Venstre eller de konservativa (de två partier som tidigare bildade regering), om nu inte Ø ingår i en regering. Om Ø skulle ompröva sitt beslut och istället sitta i regering så tror jag att de kunde få igenom betydligt mer av sin politik.
I vilket fall som helst så är det glädjande att Danmark nu har tagit ett stort steg bort från främlingsfientligheten och dessutom placerat Sverige i jämställdhetens skamvrå. Jag hoppas att Danmarks val verkligen innebär en långsiktig attitydförändring där det på sikt inte längre är OK att vara öppet främlingsfientlig. Jag hoppas också att Danmark som ledde rasisternas parlamentariska intåg i Norden, nu är de som leder dem ut. Dvs. jag hoppas att detta ger efterdyningar även i Svensk politik och att SD blir rejält marginaliserade även här.
Intressant
Det är dock ett knepigt läge då regeringsunderlaget innehåller dels Socialdemokraterna under ledning av Helle Thorning-Schmidt och Socialistisk Folkeparti (SF), men också Radikale Venstre (RV) som är ett socialliberalt mittenparti, samt Enhedslisten (Ø) - ett parti som i många frågor står längst ut till vänster, men som också har bakat in en stor dos ekologism i sin partiidé. Radikale Venstre och Enhedslisten står varann nära i migrationspolitiska frågor men där står de långt ifrån Sossarna och SF som vill behålla den nuvarande stenhårda integrationspolitiken, på detta område blir det inte helt lätt att komma överens. När det gäller ekonomi så är RV ett borgerligt och antisocialistiskt parti, medan Ø är ett vänsterparti så där kommer en hel del diskussioner dras igång. Beklagligt är att Ø troligen lämnas utanför själva regeringen mestadels för att de vill det själva. De anser sig ha mer att vinna på att vara vågmästare i Folketinget, och då kunna ställa hårdare krav på regeringen - ungefär som Dansk Folkeparti har gjort under de senaste 10 åren. Jag tror dock att de hade behövts, och att det hade varit bra för Danmark med ett grönt parti som fick något gjort på miljöområdet och som verkade för internationella solidaritetsfrågor på riktigt. Dessutom hade det behövts företrädare som slogs för den danska fackföreningsrörelsen i parlamentet, sossarna är precis som i Sverige inte kapabla att göra det då de är alldeles för kompromissinriktade för att slåss för någon eller någonting.
Redan nu har sossarna och SF sålt sig angående den sk. efterlönen och Ø förlorade i denna fråga sin påverkansmöjlighet. Jag är rädd för att det kommer förekomma fler dylika överenskommelser där sossarna ser till att driva sådana frågor där de vet att de kan få stöd av Venstre eller de konservativa (de två partier som tidigare bildade regering), om nu inte Ø ingår i en regering. Om Ø skulle ompröva sitt beslut och istället sitta i regering så tror jag att de kunde få igenom betydligt mer av sin politik.
I vilket fall som helst så är det glädjande att Danmark nu har tagit ett stort steg bort från främlingsfientligheten och dessutom placerat Sverige i jämställdhetens skamvrå. Jag hoppas att Danmarks val verkligen innebär en långsiktig attitydförändring där det på sikt inte längre är OK att vara öppet främlingsfientlig. Jag hoppas också att Danmark som ledde rasisternas parlamentariska intåg i Norden, nu är de som leder dem ut. Dvs. jag hoppas att detta ger efterdyningar även i Svensk politik och att SD blir rejält marginaliserade även här.
Intressant
fredag 9 september 2011
Obama höjer tonläget efter 3 år...
3 år vid makten.
Så lång tid tog det innan Barack Obama slog näven i bordet. Obama sågs som en frälsare då han kom till makten. Han skulle stänga Guantanamo, han skulle förbättra livet för de fattiga, han skulle sätta P för de vidriga och dyra krigen i Irak och Afghanistan. Ingenting av detta har Obama lyckats med. När det gäller Guantanamo så rivstartade presidenten direkt vid tillträdandet, men det har inte hänt någonting sedan 2009 dessvärre. Obama försökte få igenom en sjukförsäkringslag för att alla amerikaner skulle omfattas men misslyckades totalt. Visserligen fick han igenom en urvattnad variant på sitt första förslag som fortfarande ses som höjden av socialism av den amerikanska tea party-rörelsen, men den var inte i närheten av det han ville få igenom från början. Obama och hans partikamrater har sedan demokraterna förlorade majoriteten i representanthuset brottats med vartenda förslag och den amerikanska politiken har, liksom så många gånger förr (pga. systemet med att det kan vara olika majoritet i senaten och representanthuset), gått i stå. Detta har skett mitt i ett läge då den globala ekonomin befinner sig i fritt fall. USA har drabbats hårt och Obama är nu tvungen att agera. Problemet är att republikanerna i representanthuset inte alls är intresserade av att hjälpa Obama att hjälpa den amerikanska ekonomin eller det amerikanska folket. Republikanerna är mycket mer intresserade av att vinna nästa års val och få bort Obama till varje pris. Vad de inte verkar inse är dock att det kan vara så att de då vinner valet i ett land på ruinens brant. Ett land som kanske då inte längre går att rädda.
Talet i natt var väl inte något som man som miljöpartist jublar över då det mestadels handlade om att öka omsättningen i landet genom ökad konsumtion vilket jag inte alls uppmuntrar, men det fanns några guldkorn bland annat de gånger Obama kom in på vilka arbeten och vilka branscher som kan leda USA in i framtiden. Lärare och järnvägsarbetare var exempel. Några andra guldkorn var också att Obama tryckte på vikten av sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar som är nödvändiga för att ett samhälle skall fungera.
Jag hoppas verkligen att det amerikanska folket förstår vikten av Obamas paket och att de förstår konsekvenserna av att republikanerna (förmodligen) röstar nej till detta paket. Om inte annat så kommer de märka det.
Intressant
Så lång tid tog det innan Barack Obama slog näven i bordet. Obama sågs som en frälsare då han kom till makten. Han skulle stänga Guantanamo, han skulle förbättra livet för de fattiga, han skulle sätta P för de vidriga och dyra krigen i Irak och Afghanistan. Ingenting av detta har Obama lyckats med. När det gäller Guantanamo så rivstartade presidenten direkt vid tillträdandet, men det har inte hänt någonting sedan 2009 dessvärre. Obama försökte få igenom en sjukförsäkringslag för att alla amerikaner skulle omfattas men misslyckades totalt. Visserligen fick han igenom en urvattnad variant på sitt första förslag som fortfarande ses som höjden av socialism av den amerikanska tea party-rörelsen, men den var inte i närheten av det han ville få igenom från början. Obama och hans partikamrater har sedan demokraterna förlorade majoriteten i representanthuset brottats med vartenda förslag och den amerikanska politiken har, liksom så många gånger förr (pga. systemet med att det kan vara olika majoritet i senaten och representanthuset), gått i stå. Detta har skett mitt i ett läge då den globala ekonomin befinner sig i fritt fall. USA har drabbats hårt och Obama är nu tvungen att agera. Problemet är att republikanerna i representanthuset inte alls är intresserade av att hjälpa Obama att hjälpa den amerikanska ekonomin eller det amerikanska folket. Republikanerna är mycket mer intresserade av att vinna nästa års val och få bort Obama till varje pris. Vad de inte verkar inse är dock att det kan vara så att de då vinner valet i ett land på ruinens brant. Ett land som kanske då inte längre går att rädda.
Talet i natt var väl inte något som man som miljöpartist jublar över då det mestadels handlade om att öka omsättningen i landet genom ökad konsumtion vilket jag inte alls uppmuntrar, men det fanns några guldkorn bland annat de gånger Obama kom in på vilka arbeten och vilka branscher som kan leda USA in i framtiden. Lärare och järnvägsarbetare var exempel. Några andra guldkorn var också att Obama tryckte på vikten av sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar som är nödvändiga för att ett samhälle skall fungera.
Jag hoppas verkligen att det amerikanska folket förstår vikten av Obamas paket och att de förstår konsekvenserna av att republikanerna (förmodligen) röstar nej till detta paket. Om inte annat så kommer de märka det.
Intressant
måndag 5 september 2011
Min syn på saken...
Jag har varit oflitig som rackarn under sommaren då jag har haft mycket att stå i. Det är ganska skönt faktiskt att ta pauser ibland från bloggandet... Nu skall jag försöka öka fliten igen dock.
Jag har den senaste tiden haft ganska livliga diskussioner på facebook med några vänner. Det började med att jag oroades av Centerpartiets val av ny partiledare. Dvs. en ung och, så vitt jag kunnat utläsa, relativt intelligent kvinna som på allvar har Margaret Thatcher som idol. Margaret Thatcher - kvinnan som totalförstörde Storbritannien och med hjälp av sin bundsförvant Ronald Reagan lyckades lura i nästan hela västvärlden att privatiseringar och nyliberalism var något bra. Diskussionen leddes dock in på något helt annat än Annie Lööfs makabra val av idoler - genom Lööfs obegåvade uttalande om att Sverige var en mindre klimatbov än Kuba så hamnade vi helt enkelt i diskussion om Kuba som föredöme eller ej. Jag tycker nämligen att ett land som i princip har nolltillväxt och som dessutom nästan inte har några utsläpp av växthusgaser överhuvudtaget är ett föredöme. Därmed inte sagt att jag tycker att Kuba är ett föredöme på alla punkter, men på dessa punkter bör man kunna se dem som ett sådant. Jag kan heller inte låta bli att imponeras av att Kuba inte har gått i konkurs som nation trots ivriga amerikanska försök att åstadkomma en sådan i över 50. Istället har Kuba lyckats utveckla ett av världens bästa utbildningssystem och Latinamerikas absolut bästa sjukvård, både utbildning och sjukvård är dessutom helt gratis för alla. Är inte detta föredömligt så säg? Problemet kommer då människor inte kan erkänna detta utan ifrågasätter precis allting med Kuba och jämför landet med Nordkorea, Sovjetunionen, Kambodja och andra totalitära stater. Kuba är inte något av de tidigare nämnda staterna och har aldrig fungerat på det sättet. Däremot är Kuba definitivt inget föredöme när det kommer till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet!
Alla regimer som inte ger människor möjlighet att välja bort makthavare och göra sin röst hörd. Alla system där man som medborgare inte har möjlighet och rättighet att kritisera den förda politiken är ruttna system som förtjänar att falla. Det är bara det att man faktiskt kan rösta bort presidenten på Kuba och man röstar till både parlament, landsting och kommun. Det är personval som gäller och man kan alltså rösta fram den kandidat man tycker överensstämmer bäst med ens egna åsikter och som man hyser störst förtroende för. Man kan också avsätta politikern, liksom presidenten genom att minst 10 % av väljarkåren anser att personen inte har skött sitt uppdrag. Det finns faktiskt både oberoende, liberala och andra kandidater som sitter i de olika folkvalda församlingarna, men de utgör en liten minoritet jämfört med de som är anslutna till kommunistpartiet. Valsystemet är partilöst, inte heller kommunistpartiet får delta som parti i några val med partifinansierade kampanjer. Systemet kan ju dock tendera att bli lite lätt tråkigt och grått då de allra flesta kandidater står för samma åsikter och är anslutna till samma parti vilket säkerligen drar ner engagemanget bland väljarna. Dessutom förekommer hot och förföljelser i samband med att oberoende kandidater försökt starta föreningar eller använda sig av andra demokratiska rättigheter som de faktiskt har enligt kubansk lag. Det är självklart uselt, bedrövligt samt förkastligt och fullkomligt ovärdigt en stat som har någon form av demokratiska ambitioner.
Det finns ett dilemma för alla kubanska makthavare, nämligen att hela idén skulle falla om man släppte in nyliberala partier eller konservativa partier i systemet. Därför har jag en viss förståelse, men ingen respekt eller acceptans, för att vissa rötägg som arbetar inom systemet försöker sätta stopp för alla försök att förändra det.
Här vill jag också poängtera att alla som vill göra revolution även i Sverige, Tyskland, USA eller Frankrike fängslas. Det är nämligen så att de allra flesta länder har lagar mot att revoltera med våld och tvång. Därför är det kanske inte så konstigt att vissa kubanska dissidenter hamnar i fängelse då de måhända har planerat något för att störta gällande samhällssystem. Att kritisera och att åstadkomma något genom fredligt politiskt arbete borde dock självklart vara helt fritt och allas rättighet. Som det är idag finns kraftiga begränsningar på detta område vilket är uselt! Dessa begränsningar går stick i stäv med Marx socialism.
Allt detta till trots vill jag mycket hellre leva på en jord, där alla människor är lika värda, där klyftorna är små eller inte finns, där människor inte våldför sig på den enda jord vi har, än en jord som ser ut som den gör idag. Alla de som försöker finna alternativ till kapitalismen och marknadsekonomin är därför värda att lyssna på. Kapitalism och marknaden hatar nämligen lika värde, avskyr tanken på att det inte skulle vara avgrundsklyftor mellan människor beroende på var och när man är född. Kapitalism och marknadsekonomi kan heller bevisligen aldrig lösa, utan enbart förvärra, det enorma problemet och hotet som vi står inför med förstörelsen av vår jord. Därför är Kuba i mina ögon ett bättre föredöme än många europeiska stater samt USA. Jag säger inte att socialism är det definitiva svaret, men lösningarna står att finna i helt andra system än de nu rådande.
Intressant
Jag har den senaste tiden haft ganska livliga diskussioner på facebook med några vänner. Det började med att jag oroades av Centerpartiets val av ny partiledare. Dvs. en ung och, så vitt jag kunnat utläsa, relativt intelligent kvinna som på allvar har Margaret Thatcher som idol. Margaret Thatcher - kvinnan som totalförstörde Storbritannien och med hjälp av sin bundsförvant Ronald Reagan lyckades lura i nästan hela västvärlden att privatiseringar och nyliberalism var något bra. Diskussionen leddes dock in på något helt annat än Annie Lööfs makabra val av idoler - genom Lööfs obegåvade uttalande om att Sverige var en mindre klimatbov än Kuba så hamnade vi helt enkelt i diskussion om Kuba som föredöme eller ej. Jag tycker nämligen att ett land som i princip har nolltillväxt och som dessutom nästan inte har några utsläpp av växthusgaser överhuvudtaget är ett föredöme. Därmed inte sagt att jag tycker att Kuba är ett föredöme på alla punkter, men på dessa punkter bör man kunna se dem som ett sådant. Jag kan heller inte låta bli att imponeras av att Kuba inte har gått i konkurs som nation trots ivriga amerikanska försök att åstadkomma en sådan i över 50. Istället har Kuba lyckats utveckla ett av världens bästa utbildningssystem och Latinamerikas absolut bästa sjukvård, både utbildning och sjukvård är dessutom helt gratis för alla. Är inte detta föredömligt så säg? Problemet kommer då människor inte kan erkänna detta utan ifrågasätter precis allting med Kuba och jämför landet med Nordkorea, Sovjetunionen, Kambodja och andra totalitära stater. Kuba är inte något av de tidigare nämnda staterna och har aldrig fungerat på det sättet. Däremot är Kuba definitivt inget föredöme när det kommer till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet!
Alla regimer som inte ger människor möjlighet att välja bort makthavare och göra sin röst hörd. Alla system där man som medborgare inte har möjlighet och rättighet att kritisera den förda politiken är ruttna system som förtjänar att falla. Det är bara det att man faktiskt kan rösta bort presidenten på Kuba och man röstar till både parlament, landsting och kommun. Det är personval som gäller och man kan alltså rösta fram den kandidat man tycker överensstämmer bäst med ens egna åsikter och som man hyser störst förtroende för. Man kan också avsätta politikern, liksom presidenten genom att minst 10 % av väljarkåren anser att personen inte har skött sitt uppdrag. Det finns faktiskt både oberoende, liberala och andra kandidater som sitter i de olika folkvalda församlingarna, men de utgör en liten minoritet jämfört med de som är anslutna till kommunistpartiet. Valsystemet är partilöst, inte heller kommunistpartiet får delta som parti i några val med partifinansierade kampanjer. Systemet kan ju dock tendera att bli lite lätt tråkigt och grått då de allra flesta kandidater står för samma åsikter och är anslutna till samma parti vilket säkerligen drar ner engagemanget bland väljarna. Dessutom förekommer hot och förföljelser i samband med att oberoende kandidater försökt starta föreningar eller använda sig av andra demokratiska rättigheter som de faktiskt har enligt kubansk lag. Det är självklart uselt, bedrövligt samt förkastligt och fullkomligt ovärdigt en stat som har någon form av demokratiska ambitioner.
Det finns ett dilemma för alla kubanska makthavare, nämligen att hela idén skulle falla om man släppte in nyliberala partier eller konservativa partier i systemet. Därför har jag en viss förståelse, men ingen respekt eller acceptans, för att vissa rötägg som arbetar inom systemet försöker sätta stopp för alla försök att förändra det.
Här vill jag också poängtera att alla som vill göra revolution även i Sverige, Tyskland, USA eller Frankrike fängslas. Det är nämligen så att de allra flesta länder har lagar mot att revoltera med våld och tvång. Därför är det kanske inte så konstigt att vissa kubanska dissidenter hamnar i fängelse då de måhända har planerat något för att störta gällande samhällssystem. Att kritisera och att åstadkomma något genom fredligt politiskt arbete borde dock självklart vara helt fritt och allas rättighet. Som det är idag finns kraftiga begränsningar på detta område vilket är uselt! Dessa begränsningar går stick i stäv med Marx socialism.
Allt detta till trots vill jag mycket hellre leva på en jord, där alla människor är lika värda, där klyftorna är små eller inte finns, där människor inte våldför sig på den enda jord vi har, än en jord som ser ut som den gör idag. Alla de som försöker finna alternativ till kapitalismen och marknadsekonomin är därför värda att lyssna på. Kapitalism och marknaden hatar nämligen lika värde, avskyr tanken på att det inte skulle vara avgrundsklyftor mellan människor beroende på var och när man är född. Kapitalism och marknadsekonomi kan heller bevisligen aldrig lösa, utan enbart förvärra, det enorma problemet och hotet som vi står inför med förstörelsen av vår jord. Därför är Kuba i mina ögon ett bättre föredöme än många europeiska stater samt USA. Jag säger inte att socialism är det definitiva svaret, men lösningarna står att finna i helt andra system än de nu rådande.
Intressant
torsdag 21 april 2011
Avregleringens ruskiga effekter och Uffes humor!
Kvällens Uppdrag Granskning var ett av de bästa på mycket länge.
Programmet tog upp avregleringen av den svenska tågtrafiken och järnvägsnätet. Jag förstår inte hur man, efter att ha sett vilka effekter avregleringarna har fått (vilka inkluderar dödsfall), kan stå fast vid åsikten att "marknadsinträde och konkurrensutsättning alltid leder till högre kvalité och bättre resultat". Man måste kunna se att järnvägsnätet och tågtrafiken INTE mår bra av konkurrens, bolagisering, upphandling av entreprenadstjänster etc. Inte heller mår resenärerna bra av det!
Under de senaste 8-10 åren har tågåkandet ökat enormt. Efterfrågan är stor, viljan att resa så miljövänligt som möjligt är stor. Människor ser fördelarna med tågresande då man under resan kan arbeta, koppla av, lyssna på musik, se på film, sova och många andra saker som man inte kan göra då man kör bil. Man vet att man gör miljön en stor tjänst genom att ta tåget istället för bilen eller flyget och samhället borde rimligtvis göra allt för att möta denna efterfrågan. Regering och riksdag har ett samhällsansvar att erbjuda resor till rimliga priser, erbjuda tåg som går och kommer fram i tid samt erbjuda resor med bekvämlighet (dvs. inte tåg som står stilla i 6-11 timmar ute i obygden utan evakuering). I Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs, Carin Elmsäter-Svärds, Åsa Torstenssons, Ulrica Messings, Björn Rosengrens, Bosse Ringholms, Göran Perssons, Ingvar Carlssons, Kjell-Olof Feldts, Olof Palmes, Erik Åsbrinks, Ann Wibbles, Carl Bildts, Mats Odells, Ines Uusmanns och Georg Anderssons Sverige (jag kanske har glömt någon ansvarig minister och då ber jag om ursäkt) så har dock inte samhället något som helst ansvar för tågresandet och järnvägen. De har tydligen endast ansvaret att utvinna pengar ur sin befolkning vilken vill vara miljövänligare - SJ ABs enda mål och krav från regeringen är nämligen att gå med vinst, punkt slut.
Man har inte riktigt förstått hur marknaden fungerar om man på allvar tror att marknadsaktörer skall ta ett samhällsansvar i första hand eller att denna ansvarskänsla åtminstone skall vara likställd med viljan att göra vinst på sin verksamhet.
Att avregleringarna och det eftersatta underhållet av järnvägen faktiskt orsakat dödsolyckor är fullkomligt horribelt och än mer horribelt är det att ansvariga chefer och tjänstemän enbart skyller på varandra och gör allt för att inte ta det ansvar som kan utkrävas av dem.
SJ AB måste bli Statens Järnvägar igen, Trafikverket måste lämna tillbaka ansvaret för järnvägen till Statens Järnvägar, Jernhus AB måste återlämna ansvaret för stationsbyggnader till Statens Järnvägar, Green Cargo måste återlämna ansvaret för godstrafik till Statens Järnvägar.
SJ gick med förlust för 25-30 år sedan vilket var en stor anledning till avregleringslängtan i kombination med en rejäl högersväng av Socialdemokratin i linje med dåtidens anda med Thatcher vid makten i Storbritannien och Reagan vid makten i USA, men idag ser efterfrågan helt annorlunda ut och SJ AB gör dundervinster varje år. Det skulle inte alls vara en förlustaffär idag för staten att driva tågtrafik och dessutom ansvara för järnvägsunderhåll och se till att det samhällsansvar som tågtrafiken utgör återigen fungerar och erbjuder resor till rimliga priser med rimlig tidspassning. Dessutom är tåg det mest klimat- och miljövänliga alternativet vi har för långtransport om man bortser från häst och vagn som kanske inte idag är något rimligt alternativ...
Jag vill slutligen ge creds till Ulf Adelsohn som trots sitt blåa hjärta direkt hånade HM "the untouchable" fredrik reinfeldt. Jag undrar hur länge till Uffes fru får sitta kvar som Kulturminister :) Jag trodde aldrig att detta skulle skrivas eller sägas av mig, men jag älskade Ulf lite lite granna ikväll! Ha ha ha...
Intressant
Programmet tog upp avregleringen av den svenska tågtrafiken och järnvägsnätet. Jag förstår inte hur man, efter att ha sett vilka effekter avregleringarna har fått (vilka inkluderar dödsfall), kan stå fast vid åsikten att "marknadsinträde och konkurrensutsättning alltid leder till högre kvalité och bättre resultat". Man måste kunna se att järnvägsnätet och tågtrafiken INTE mår bra av konkurrens, bolagisering, upphandling av entreprenadstjänster etc. Inte heller mår resenärerna bra av det!
Under de senaste 8-10 åren har tågåkandet ökat enormt. Efterfrågan är stor, viljan att resa så miljövänligt som möjligt är stor. Människor ser fördelarna med tågresande då man under resan kan arbeta, koppla av, lyssna på musik, se på film, sova och många andra saker som man inte kan göra då man kör bil. Man vet att man gör miljön en stor tjänst genom att ta tåget istället för bilen eller flyget och samhället borde rimligtvis göra allt för att möta denna efterfrågan. Regering och riksdag har ett samhällsansvar att erbjuda resor till rimliga priser, erbjuda tåg som går och kommer fram i tid samt erbjuda resor med bekvämlighet (dvs. inte tåg som står stilla i 6-11 timmar ute i obygden utan evakuering). I Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs, Carin Elmsäter-Svärds, Åsa Torstenssons, Ulrica Messings, Björn Rosengrens, Bosse Ringholms, Göran Perssons, Ingvar Carlssons, Kjell-Olof Feldts, Olof Palmes, Erik Åsbrinks, Ann Wibbles, Carl Bildts, Mats Odells, Ines Uusmanns och Georg Anderssons Sverige (jag kanske har glömt någon ansvarig minister och då ber jag om ursäkt) så har dock inte samhället något som helst ansvar för tågresandet och järnvägen. De har tydligen endast ansvaret att utvinna pengar ur sin befolkning vilken vill vara miljövänligare - SJ ABs enda mål och krav från regeringen är nämligen att gå med vinst, punkt slut.
Man har inte riktigt förstått hur marknaden fungerar om man på allvar tror att marknadsaktörer skall ta ett samhällsansvar i första hand eller att denna ansvarskänsla åtminstone skall vara likställd med viljan att göra vinst på sin verksamhet.
Att avregleringarna och det eftersatta underhållet av järnvägen faktiskt orsakat dödsolyckor är fullkomligt horribelt och än mer horribelt är det att ansvariga chefer och tjänstemän enbart skyller på varandra och gör allt för att inte ta det ansvar som kan utkrävas av dem.
SJ AB måste bli Statens Järnvägar igen, Trafikverket måste lämna tillbaka ansvaret för järnvägen till Statens Järnvägar, Jernhus AB måste återlämna ansvaret för stationsbyggnader till Statens Järnvägar, Green Cargo måste återlämna ansvaret för godstrafik till Statens Järnvägar.
SJ gick med förlust för 25-30 år sedan vilket var en stor anledning till avregleringslängtan i kombination med en rejäl högersväng av Socialdemokratin i linje med dåtidens anda med Thatcher vid makten i Storbritannien och Reagan vid makten i USA, men idag ser efterfrågan helt annorlunda ut och SJ AB gör dundervinster varje år. Det skulle inte alls vara en förlustaffär idag för staten att driva tågtrafik och dessutom ansvara för järnvägsunderhåll och se till att det samhällsansvar som tågtrafiken utgör återigen fungerar och erbjuder resor till rimliga priser med rimlig tidspassning. Dessutom är tåg det mest klimat- och miljövänliga alternativet vi har för långtransport om man bortser från häst och vagn som kanske inte idag är något rimligt alternativ...
Jag vill slutligen ge creds till Ulf Adelsohn som trots sitt blåa hjärta direkt hånade HM "the untouchable" fredrik reinfeldt. Jag undrar hur länge till Uffes fru får sitta kvar som Kulturminister :) Jag trodde aldrig att detta skulle skrivas eller sägas av mig, men jag älskade Ulf lite lite granna ikväll! Ha ha ha...
Intressant
fredag 25 februari 2011
Militär insats....
Nu börjar USA och NATO och dessvärre inte FN prata om militära insatser i Libyen. Det är både bra och dåligt. Bra att man äntligen förstår att demonstranterna behöver skydd, dåligt är att det är USA och NATO som är beredda att traska in. Jag litar nämligen inte ett dyft på vare sig USA eller NATO. Jag är rädd att de inte bara kommer gå in och beskydda demonstranterna utan att en militär insats från USA och NATO kommer leda till fullskaligt krig. FN-styrkor skulle gå in med enbart fredsbevarande och beskyddande uppgifter. Jag är orolig också för vad det hela kommer innebära för dominoeffekten i Nordafrika och Mellanöstern som har påbörjats och förhoppningsvis fortsätter. Risken om USA går in är att man förknippar revolutionerna med USA och att de då kommer avstanna helt. USA är nämligen lika med djävulen för många i denna del av världen, vilket inte är ett dugg underligt utan snarare självklart.
Då jag har önskat skyddande insatser för demonstranterna har det enbart handlat om trupper under FN-flagg. Amerikansk inblandning är det absolut sista någon vill se! NATO och USA är exakt samma sak eftersom NATO i praktiken lyder under USA så det är inte ett dugg bättre!
Ingen människa vill se en upprepning av händelserna i Rwanda 1994 eller Halabja, Irak 1986. Naturligtvis är det korrekt att ingripa, men det måste vara en internationell insats i så fall - och denna insats måste enbart och endast inrikta sig på att agera mänskliga sköldar, men dock beväpnade sådana, för demonstranterna. De får absolut inte påverka kampen på ett eller annat sätt genom att påbörja skjutningar eller söka upp Khadaffi. Det är folkets revolution och ingen annans, det är deras uppgift att besluta vad som skall ske!
Jag hoppas som sagt att ett klokt beslut tas i FN och att USA och NATO håller sitt vapenskramlande utanför revolutionerna. FN har ansvaret för civilbefolkningen enligt de internationella regler och lagar som finns - INTE USA eller NATO!
Intressant
Då jag har önskat skyddande insatser för demonstranterna har det enbart handlat om trupper under FN-flagg. Amerikansk inblandning är det absolut sista någon vill se! NATO och USA är exakt samma sak eftersom NATO i praktiken lyder under USA så det är inte ett dugg bättre!
Ingen människa vill se en upprepning av händelserna i Rwanda 1994 eller Halabja, Irak 1986. Naturligtvis är det korrekt att ingripa, men det måste vara en internationell insats i så fall - och denna insats måste enbart och endast inrikta sig på att agera mänskliga sköldar, men dock beväpnade sådana, för demonstranterna. De får absolut inte påverka kampen på ett eller annat sätt genom att påbörja skjutningar eller söka upp Khadaffi. Det är folkets revolution och ingen annans, det är deras uppgift att besluta vad som skall ske!
Jag hoppas som sagt att ett klokt beslut tas i FN och att USA och NATO håller sitt vapenskramlande utanför revolutionerna. FN har ansvaret för civilbefolkningen enligt de internationella regler och lagar som finns - INTE USA eller NATO!
Intressant
torsdag 24 februari 2011
Gör ingenting...
Jag vill bara påminna er som läser att det inte gör någonting om ni kommenterar det som jag skriver... :) jag vill ju väcka debatt och dessutom få mothugg!
Intressant
Intressant
Välkommen till verkligheten!
I Thailand är det populärt att åka på turer med "ekoturism"-företag. En av de vanligaste aktiviteterna är att rida elefant. Detta kan tyckas kul och ofarligt och "det är ju så kul för barnen"...
Vad turisterna glömmer bort är då att man sitter på ryggen av ett djur som väger 3-5 000 kilo. Elefanten är trots sin storlek ett ganska känsligt djur som kan få vredesutbrott eller panik av relativt ringa anledningar. Att tro att en mahout (elefantförare) skall kunna återfå kontroll på nolltid över ett gigantiskt djur som handlar i affekt är otroligt naivt. Man skall helt enkelt som turist vara medveten om att det är en levande varelse med känslor och enorm styrka som man rider på.
Häromdagen råkade ett gäng turister i Phang Nga norr om Phuket ut för en incident under en elefant-trekking som dessvärre slutade med att en schweizisk kvinna blev ihjältrampad och ett antal andra skadades. Detta är inte elefanternas fel, det är inte heller mahouternas fel och det är inte heller turisternas. Det är helt enkelt en olycka som kan ske - risken för detta MÅSTE man vara medveten om! Om man åker på snorklingstur och man blir biten av en muräna, en sköldpadda eller en haj eller om man bränner sig på en manet så kan man inte heller beskylla företaget som anordnat turen. Inte heller kan man beskylla djuren då man helt på egen hand gett sig ut i djurens värld. Man har helt enkelt ett eget ansvar också och måste innan man ger sig ut i naturen vara tillräckligt påläst och förstå de risker man kan tänkas utsätta sig för.
Däremot finns det mer eller mindre oseriösa företag som erbjuder ridturer, elefantshower, dykresor etc. och självklart är de ett problem framförallt eftersom de oftast behandlar sina djur mycket dåligt. Jag kan inte svara på om incidenten som nyligen inträffade involverar ett dylikt företag, men egentligen spelar det ingen roll för man kan ALDRIG garantera någonting när man har att göra med djur vare sig djuren behandlas väl eller ej.
Jag blir otroligt provocerad då jag läser att både Mahouter och företag beskylls för incidenten och jag hoppas att detta enbart beror på att de bedrivit olaglig verksamhet så att man inte bara letar efter en syndabock då skulden inte ligger hos någon annan än möjligtvis ödet, om man nu tror på det.
Intressant
Vad turisterna glömmer bort är då att man sitter på ryggen av ett djur som väger 3-5 000 kilo. Elefanten är trots sin storlek ett ganska känsligt djur som kan få vredesutbrott eller panik av relativt ringa anledningar. Att tro att en mahout (elefantförare) skall kunna återfå kontroll på nolltid över ett gigantiskt djur som handlar i affekt är otroligt naivt. Man skall helt enkelt som turist vara medveten om att det är en levande varelse med känslor och enorm styrka som man rider på.
Häromdagen råkade ett gäng turister i Phang Nga norr om Phuket ut för en incident under en elefant-trekking som dessvärre slutade med att en schweizisk kvinna blev ihjältrampad och ett antal andra skadades. Detta är inte elefanternas fel, det är inte heller mahouternas fel och det är inte heller turisternas. Det är helt enkelt en olycka som kan ske - risken för detta MÅSTE man vara medveten om! Om man åker på snorklingstur och man blir biten av en muräna, en sköldpadda eller en haj eller om man bränner sig på en manet så kan man inte heller beskylla företaget som anordnat turen. Inte heller kan man beskylla djuren då man helt på egen hand gett sig ut i djurens värld. Man har helt enkelt ett eget ansvar också och måste innan man ger sig ut i naturen vara tillräckligt påläst och förstå de risker man kan tänkas utsätta sig för.
Däremot finns det mer eller mindre oseriösa företag som erbjuder ridturer, elefantshower, dykresor etc. och självklart är de ett problem framförallt eftersom de oftast behandlar sina djur mycket dåligt. Jag kan inte svara på om incidenten som nyligen inträffade involverar ett dylikt företag, men egentligen spelar det ingen roll för man kan ALDRIG garantera någonting när man har att göra med djur vare sig djuren behandlas väl eller ej.
Jag blir otroligt provocerad då jag läser att både Mahouter och företag beskylls för incidenten och jag hoppas att detta enbart beror på att de bedrivit olaglig verksamhet så att man inte bara letar efter en syndabock då skulden inte ligger hos någon annan än möjligtvis ödet, om man nu tror på det.
Intressant
Bildt har fel!
Återigen visar Carl Bildt arrogans och vilken obehaglig "kalla kriget-syn" han har på världen! I en debattartikel i Aftonbladet skriver han om att retorik inte är ett effektivt vapen mot diktaturer. I detta har han förvisso helt rätt, men han tar upp något som däremot inte alls stämmer, enligt mig; Han pratar nämligen om att inga demokratier har utsatts för revolutioner.
Då undrar jag var vår utrikesminister befann sig den 11/9 1973. Salvador Allende valdes 1970 till president i Chile av folket men kuppades bort av Augusto Pinochet och militären 3 år senare. Man kan visserligen hävda att statskupp inte är detsamma som revolution, men i mina ögon är detta enbart ordklyveri. En revolution innebär att man totalt förändrar de ekonomiska förutsättningarna, styrelseskicket, samhällssystemet vilket var precis vad som skedde i Chile. Dessutom satte sig Pinochet efter kuppen på "tronen" och satt kvar i 17 år.
Carl Bildt rör sig i kretsar där var och en växte upp under det Kalla kriget, där allting handlade om att upprätthålla någon form av maktbalans mellan kommunism och kapitalism. Självklart är maktbalansen fortfarande viktig, men idag har nog de flesta insett att det bästa sättet att skapa en sådan är demokrati och att världen har förändrats sedan dess. Demokrati skapar utan tvekan nationell och internationell maktbalans. Carl Bildt umgås med italienska ministrar som tror sig känna till allt som sker i Libyen vilket islamologen Jan Hjärpe exempelvis mest skrattar åt. Carl Bildt umgås med ministrar som växte upp under Sovjetunionens förtryck i Östeuropa och som har allt annat än positiv inställning till sådant som kan stavas vänster eller uppfattas som vänster, vilket man visserligen kan förstå men som man ändå måste inse spelar in i deras bedömning. Carl Bildt har suttit i styrelsen för ett oljebolag (Lundin Petroleum) som anklagas för att ha varit inblandat i folkmord i Sudan och som dessutom opererat i Libyen. Carl Bildt har alltid vurmat för USA och sett upp till Ronald Reagan som med sin antikommunism och rädsla för socialism i mina ögon växte fram till en av 1900-talets värsta ledare, även om han självklart gjorde enstaka bra saker också.
Intressant
Då undrar jag var vår utrikesminister befann sig den 11/9 1973. Salvador Allende valdes 1970 till president i Chile av folket men kuppades bort av Augusto Pinochet och militären 3 år senare. Man kan visserligen hävda att statskupp inte är detsamma som revolution, men i mina ögon är detta enbart ordklyveri. En revolution innebär att man totalt förändrar de ekonomiska förutsättningarna, styrelseskicket, samhällssystemet vilket var precis vad som skedde i Chile. Dessutom satte sig Pinochet efter kuppen på "tronen" och satt kvar i 17 år.
Carl Bildt rör sig i kretsar där var och en växte upp under det Kalla kriget, där allting handlade om att upprätthålla någon form av maktbalans mellan kommunism och kapitalism. Självklart är maktbalansen fortfarande viktig, men idag har nog de flesta insett att det bästa sättet att skapa en sådan är demokrati och att världen har förändrats sedan dess. Demokrati skapar utan tvekan nationell och internationell maktbalans. Carl Bildt umgås med italienska ministrar som tror sig känna till allt som sker i Libyen vilket islamologen Jan Hjärpe exempelvis mest skrattar åt. Carl Bildt umgås med ministrar som växte upp under Sovjetunionens förtryck i Östeuropa och som har allt annat än positiv inställning till sådant som kan stavas vänster eller uppfattas som vänster, vilket man visserligen kan förstå men som man ändå måste inse spelar in i deras bedömning. Carl Bildt har suttit i styrelsen för ett oljebolag (Lundin Petroleum) som anklagas för att ha varit inblandat i folkmord i Sudan och som dessutom opererat i Libyen. Carl Bildt har alltid vurmat för USA och sett upp till Ronald Reagan som med sin antikommunism och rädsla för socialism i mina ögon växte fram till en av 1900-talets värsta ledare, även om han självklart gjorde enstaka bra saker också.
Intressant
FN måste ingripa!!!!
Nu är det upp till bevis! Skall man stå och se på som i Rwanda eller Darfur eller skall man ingripa och stoppa en massaker? FNs säkerhets råd har kraftigt fördömt våldet mot demonstranterna i Tripoli och i övriga Libyen, och säkerhetsrådet uppmanade Khadaffi/Gadaffi (eller vad karln nu skall kallas...) att ta itu med de ansvariga. Ett mycket märkligt uttalande med tanke på att det är just diktatorn som är ansvarig för våldet och som flugit in legosoldater och avlönat dessa för att "ta itu" med aktivister på gatorna. Jag vet inte om det heller spelar någon roll att FN kraftigt fördömer våldet med tanke på att galningen i Libyen tidigare visat att han inte ser FN som någon form av auktoritet.
EU pratar om hur man skall hantera eventuella flyktingströmmar och knäppgöken Berlusconi ringer privatsamtal till diktatorn.
Vem sjutton försvarar folket på gatorna i Tripoli?!
Jag har inga särdeles bra lösningar på situationen, men något borde göras och om alla FN-länder (utöver Libyen då såklart) enades om att skicka ett antal personer till Libyen så skulle kanske folkets säkerhet kunna garanteras. Om tillräckligt många trupper tillhandahålls så kanske våld kan undvikas tror jag - för ingen utöver Muammar Khadaffi vill väl se mer blodspill, eller...?
Khadaffis "Gröna bok" är full av fina tankar och idéer, men också full av galna och grymma lagar i syfte att hindra demokratiska strömningar och skrämma folket från att göra uppror mot makten dvs. Khadaffi.
Khadaffi hade nog goda idéer och förhoppningar en gång i tiden och ville nog verkligen lyckas få folket med sig och upprätta en enad arabisk nation. Dessutom ville han att Afrikas länder skulle bli lyckosamma i sin relativt nyvunna självständighet (vissa länder blev ju t.o.m självständiga ännu senare). USAs ständiga rädsla över att förlora kontrollen och världsherraväldet i kombination med Khadaffis egen paranoia drev honom till dårskap och som så många gånger förr så allieras fiendens fiender med varandra. Ett stort knippe knäppgökar - som i många fall (om än inte alla) varit frihetskämpar och idealister men som har haft USA, imperialismen, kapitalismen, den sovjetiska kommunismen och/eller kolonialismen som gemensamma fiender och hatobjekt - har drivit varandra till ännu större dårskap och paranoia. Listan kan göras lång: Castro (som av USA tvingades alliera sig med Sovjet), Ortega, Chavez, Khadaffi är bara några exempel.
Jag vet inte om allting, eller ens någonting hade varit annorlunda om Ronald Reagan inte fullkomligt hade massakrerat relationerna med exempelvis Libyen (och de flesta andra länder i denna del av världen) och framförallt så hade kanske inte den inrikespolitiska situationen i Libyen varit annorlunda, men det är relativt meningslöst att tala om i nuläget.
Just nu är nämligen Khadaffi en trängd och panikslagen ledare i färd med att totalt förlora kontrollen över det land som han styrt med järnhand i över 40 år. Vad som än hänt i historien och vilka oförrätter som än har begåtts och av vem, så finns det endast en sak att koncentrera sig på just nu och det är att göra allt för att stoppa blodbadet i Tripoli och se till att Libyen får starta om sin nation, med fria val där folkets vilja leder fram till en ny ledare!
Jag vill inte säga att jag tycker synd om Khadaffi för det gör jag verkligen inte, men samtidigt förstår jag karlns ovilja att släppa sista halmstrået av makt och därmed ge upp det han kämpat för under hela sitt liv. Khadaffi har nämligen alltid varit en kuf som inte bara har försökt roffa åt sig pengar och rikedom utan en ledare som har haft en filosofi och som velat uppnå något och som har velat utmana västvärldens totala kontroll över rätt och fel, gott och ont samt hela det kapitalistiska systemet. Denna strävan har dock drivit Khadaffi till inrättande av en mängd vanvettiga lagar och också tvingat honom att upprätta en stenhård polisstat där inget oliktänkande getts utrymme.
Jag yrkar slutligen också på utrikesminister Carl Bildts omedelbara avgång eller avsked om han nu vägrar gå frivilligt! Vi måste ha en utrikesminister som kan ta ställning FÖR mänskliga rättigheter, FÖR demokrati och som inte oroar sig mer över eventuella flyktingströmmar än folkmord och förtryck! En utrikesminister som dessutom har ett reellt kunnande och inte fortfarande lever i Kalla krigets värld där allt som inte är Sovjet-Kommunism eller Fundamentalistisk Islamism är bra! Jag ville inte behöva skämmas så infernaliskt över en regering som inte ens kan ta ställning för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter!!!
Intressant
EU pratar om hur man skall hantera eventuella flyktingströmmar och knäppgöken Berlusconi ringer privatsamtal till diktatorn.
Vem sjutton försvarar folket på gatorna i Tripoli?!
Jag har inga särdeles bra lösningar på situationen, men något borde göras och om alla FN-länder (utöver Libyen då såklart) enades om att skicka ett antal personer till Libyen så skulle kanske folkets säkerhet kunna garanteras. Om tillräckligt många trupper tillhandahålls så kanske våld kan undvikas tror jag - för ingen utöver Muammar Khadaffi vill väl se mer blodspill, eller...?
Khadaffis "Gröna bok" är full av fina tankar och idéer, men också full av galna och grymma lagar i syfte att hindra demokratiska strömningar och skrämma folket från att göra uppror mot makten dvs. Khadaffi.
Khadaffi hade nog goda idéer och förhoppningar en gång i tiden och ville nog verkligen lyckas få folket med sig och upprätta en enad arabisk nation. Dessutom ville han att Afrikas länder skulle bli lyckosamma i sin relativt nyvunna självständighet (vissa länder blev ju t.o.m självständiga ännu senare). USAs ständiga rädsla över att förlora kontrollen och världsherraväldet i kombination med Khadaffis egen paranoia drev honom till dårskap och som så många gånger förr så allieras fiendens fiender med varandra. Ett stort knippe knäppgökar - som i många fall (om än inte alla) varit frihetskämpar och idealister men som har haft USA, imperialismen, kapitalismen, den sovjetiska kommunismen och/eller kolonialismen som gemensamma fiender och hatobjekt - har drivit varandra till ännu större dårskap och paranoia. Listan kan göras lång: Castro (som av USA tvingades alliera sig med Sovjet), Ortega, Chavez, Khadaffi är bara några exempel.
Jag vet inte om allting, eller ens någonting hade varit annorlunda om Ronald Reagan inte fullkomligt hade massakrerat relationerna med exempelvis Libyen (och de flesta andra länder i denna del av världen) och framförallt så hade kanske inte den inrikespolitiska situationen i Libyen varit annorlunda, men det är relativt meningslöst att tala om i nuläget.
Just nu är nämligen Khadaffi en trängd och panikslagen ledare i färd med att totalt förlora kontrollen över det land som han styrt med järnhand i över 40 år. Vad som än hänt i historien och vilka oförrätter som än har begåtts och av vem, så finns det endast en sak att koncentrera sig på just nu och det är att göra allt för att stoppa blodbadet i Tripoli och se till att Libyen får starta om sin nation, med fria val där folkets vilja leder fram till en ny ledare!
Jag vill inte säga att jag tycker synd om Khadaffi för det gör jag verkligen inte, men samtidigt förstår jag karlns ovilja att släppa sista halmstrået av makt och därmed ge upp det han kämpat för under hela sitt liv. Khadaffi har nämligen alltid varit en kuf som inte bara har försökt roffa åt sig pengar och rikedom utan en ledare som har haft en filosofi och som velat uppnå något och som har velat utmana västvärldens totala kontroll över rätt och fel, gott och ont samt hela det kapitalistiska systemet. Denna strävan har dock drivit Khadaffi till inrättande av en mängd vanvettiga lagar och också tvingat honom att upprätta en stenhård polisstat där inget oliktänkande getts utrymme.
Jag yrkar slutligen också på utrikesminister Carl Bildts omedelbara avgång eller avsked om han nu vägrar gå frivilligt! Vi måste ha en utrikesminister som kan ta ställning FÖR mänskliga rättigheter, FÖR demokrati och som inte oroar sig mer över eventuella flyktingströmmar än folkmord och förtryck! En utrikesminister som dessutom har ett reellt kunnande och inte fortfarande lever i Kalla krigets värld där allt som inte är Sovjet-Kommunism eller Fundamentalistisk Islamism är bra! Jag ville inte behöva skämmas så infernaliskt över en regering som inte ens kan ta ställning för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter!!!
Intressant
måndag 21 februari 2011
Lite oväntat faktiskt...
Jag trodde inte att Libyen skulle bli nästa land skall jag erkänna. Förhoppningar fanns naturligtvis, men de var små.
Nu ser det dock ut som att just Libyens diktator Muammar Gadaffi, som suttit i över 40 år vid makten, blir nästa arbetslösa fd. makthavare från Nordafrika.
Det är givetvis glädjande, men det är samtidigt så fruktansvärt att mängder av människoliv spills då den desperata galningen Gadaffi och hans son Saif el Islam krampaktigt försöker stanna vid makten. Omvärldens fördömanden borde hagla, men ärligt talat har jag inte hört särdeles hårda ord från EU, FN eller USA och framförallt så har ledare, exempelvis Berlusconi i Italien, helt och hållet låtit bli att kommentera människoslakten.
Jag tycker naturligtvis inte att någon nation kan eller ska tåga in med buller och bång och blanda sig i länders nationella angelägenheter, men FN borde rimligtvis kunna sända fredsbevarande trupp för att sätta stopp för slakten av civila demonstranter och för att hjälpa till med att stävja den laglöshet som riskerar breda ut sig i landet. Carl Bildt säger sig på sin blogg vara extremt oroad över utvecklingen och precis som hos flera andra västerländska makthavare beror oron på en enda sak - PENGAR, PENGAR, PENGAR OCH ÅTER PENGAR! Bildt ser sig tvungen att avsluta sitt blogginlägg med att övergreppen givetvis är hemska, men det är trots allt det minst viktiga enligt Utrikesministern. Det viktigaste är "stabilitet" i regionen. Stabilitet i det här fallet är detsamma som diktatur, förtryck, polisstat och despotism. Konstigt är också att de som tidigare räknats som fiender, såsom Gadaffi, är nu av ekonomiska skäl vänner - och de som tidigare sågs som vänner såsom Usama Bin Laden, är nu fiender. USA och de gamla kolonialmakterna har visserligen genom historien visat sällsynt dåligt omdöme i vilka krafter som de valt att stötta i olika länder då regimskiften har varit på väg. Nu är det upp till bevis - skall man välja att stötta demokratin, eller skall man återigen ge sitt stöd åt "stabiliteten"?
Det finns som tur är människor som däremot vågar ta ställning för folket och friheten i form av demonstranter, bloggare, ambassadanställda, soldater m. fl. Det demokratiaktivisterna vill är att omvärlden ser dem, att omvärlden erkänner dem och stöttar deras kamp för rättvisa och frihet! Carl Bildts analys som han slängde ur sig efter Mubaraks fall om att det hade fått motsatt effekt om västvärldens ledare hade stöttat upproret är direkt felaktig! Efter så många års studier och erfarenhet som Carl Bildt har, så borde karln ha lärt sig någonting, men kunskapsnivån verkar inte ha ökat. Det enda utrikesminister Bildt verkar ha fått mer av sedan strejkbrytartiden är pengar och arrogans...
Jag hoppas och tror - precis som jag tidigare skrivit - att revolten kommer sprida sig österut. Demokrati kommer att segra, och detta kommer ske med folkets vilja!
Lite komiskt är förresten att AB försöker sammanlänka det som händer i Libyen med våldsdåd i Bagdad, Irak och i Kunduz, Afghanistan - dvs. platser som ligger nästan lika långt bort ifrån Libyen som Sverige gör och som har mycket lite, om ens något att göra med Libyen, vare sig geografiskt eller politiskt - Jisses vilka klåpare till nyhetsjournalister som arbetar på en av våra mest lästa tidningar!
Läs gärna:
Johan Westerholm
Röda Berget
http://intressant.se/intressant
Nu ser det dock ut som att just Libyens diktator Muammar Gadaffi, som suttit i över 40 år vid makten, blir nästa arbetslösa fd. makthavare från Nordafrika.
Det är givetvis glädjande, men det är samtidigt så fruktansvärt att mängder av människoliv spills då den desperata galningen Gadaffi och hans son Saif el Islam krampaktigt försöker stanna vid makten. Omvärldens fördömanden borde hagla, men ärligt talat har jag inte hört särdeles hårda ord från EU, FN eller USA och framförallt så har ledare, exempelvis Berlusconi i Italien, helt och hållet låtit bli att kommentera människoslakten.
Jag tycker naturligtvis inte att någon nation kan eller ska tåga in med buller och bång och blanda sig i länders nationella angelägenheter, men FN borde rimligtvis kunna sända fredsbevarande trupp för att sätta stopp för slakten av civila demonstranter och för att hjälpa till med att stävja den laglöshet som riskerar breda ut sig i landet. Carl Bildt säger sig på sin blogg vara extremt oroad över utvecklingen och precis som hos flera andra västerländska makthavare beror oron på en enda sak - PENGAR, PENGAR, PENGAR OCH ÅTER PENGAR! Bildt ser sig tvungen att avsluta sitt blogginlägg med att övergreppen givetvis är hemska, men det är trots allt det minst viktiga enligt Utrikesministern. Det viktigaste är "stabilitet" i regionen. Stabilitet i det här fallet är detsamma som diktatur, förtryck, polisstat och despotism. Konstigt är också att de som tidigare räknats som fiender, såsom Gadaffi, är nu av ekonomiska skäl vänner - och de som tidigare sågs som vänner såsom Usama Bin Laden, är nu fiender. USA och de gamla kolonialmakterna har visserligen genom historien visat sällsynt dåligt omdöme i vilka krafter som de valt att stötta i olika länder då regimskiften har varit på väg. Nu är det upp till bevis - skall man välja att stötta demokratin, eller skall man återigen ge sitt stöd åt "stabiliteten"?
Det finns som tur är människor som däremot vågar ta ställning för folket och friheten i form av demonstranter, bloggare, ambassadanställda, soldater m. fl. Det demokratiaktivisterna vill är att omvärlden ser dem, att omvärlden erkänner dem och stöttar deras kamp för rättvisa och frihet! Carl Bildts analys som han slängde ur sig efter Mubaraks fall om att det hade fått motsatt effekt om västvärldens ledare hade stöttat upproret är direkt felaktig! Efter så många års studier och erfarenhet som Carl Bildt har, så borde karln ha lärt sig någonting, men kunskapsnivån verkar inte ha ökat. Det enda utrikesminister Bildt verkar ha fått mer av sedan strejkbrytartiden är pengar och arrogans...
Jag hoppas och tror - precis som jag tidigare skrivit - att revolten kommer sprida sig österut. Demokrati kommer att segra, och detta kommer ske med folkets vilja!
Lite komiskt är förresten att AB försöker sammanlänka det som händer i Libyen med våldsdåd i Bagdad, Irak och i Kunduz, Afghanistan - dvs. platser som ligger nästan lika långt bort ifrån Libyen som Sverige gör och som har mycket lite, om ens något att göra med Libyen, vare sig geografiskt eller politiskt - Jisses vilka klåpare till nyhetsjournalister som arbetar på en av våra mest lästa tidningar!
Läs gärna:
Johan Westerholm
Röda Berget
http://intressant.se/intressant
lördag 12 februari 2011
Härom dagen skrev ärkebiskop Anders Wejryd på DN debatt i kritiska ordalag om den svenska vapenexporten till bl. a Egypten och Tunisien. Ärkebiskopen tog särskilt upp ett uttalande från statsminister reinfeldt där denne hävdade att vapenexport var ett effektivt och bra sätt att föra dialog med korrupta och totalitära regimer.
Det ovanstående är ett fullkomligt oerhört uttalande enligt mig! Att statsministern dessutom blandar ihop vapenexport med bistånd gör saken än mer oerhörd. Dylika uttalanden borde genast leda till avgång ärligt talat för med denna typ av värderingar så hör man INTE hemma på en post där man representerar det svenska folket.
Att statsministern ser vapenexporten som en del av det svenska biståndet väcker frågor om hans syn på FNs mål om total nedrustning, och jag skulle också vilja veta mer om vad statsministern ser som "bistånd". Vi vet sedan tidigare att Moderaterna ser ambassadbyggen som bistånd, vi vet att de avlönar personal på ambassader med biståndspengar, men nu vet vi också att de ser det som bistånd att skicka handeldvapen, minor, bomber, granater, tanks, stridsflyg och pansarfordon till odemokratiska och korrupta regimer. Mitt maginnehåll får en våldsam lust att komma ut i dagens ljus när jag tänker på detta skall jag erkänna.
Precis som ärkebiskopen skrev i sin artikel så måste ALLA partier ta krafttag för att sätta P för den mycket smutsiga handelspolitik som förs i hemlighet, utan svenska folkets kännedom. Vi vet sedan tidigare att handelsminister Eva Björling har gjort ett flertal affärsresor till Libyen samt att samtal förts med regimen i Burma/Myanmar om att upprätta handelsavtal. Vi vet också att vi är djupt insyltade i den Saudiska regimens oerhörda förtryck av främst kvinnor, men naturligtvis av hela folket. Saudiarabien - världens absolut tyngsta, värsta och elakaste regim. Ett land som inte bygger på en religion, utan som bygger på en sekts tolkning av en religion. Det är ungefär som att de allra mest fundamentalistiska människorna i Livets ord, Knutbyförsamlingen, trossamfundet Pingst, Pinehas prästerskap skulle samsas om sina allra mest bokstavliga tolkningar av bibelns texter och ta över ett land. Ingen människa skall inbilla mig att detta hade inneburit en större frihet för människor än i Saudiarabien. Snarare tvärtom.
Ledarna i de tidigare nämnda länderna är inga duvungar, det är personer som de facto har gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna, de har gjort sig skyldiga till mord, tortyr, förtryck av allehanda slag, de har gjort sig smärre förmögenheter på skatteintäkter och biståndspengar från andra länder. Dialog skall självklart föras med dessa, men detta skall ske UTAN en massa smågodis som man skänker i syfte att diktatorerna ska känna sig smekta medhårs.
I en replik igår svarade den tidigare försvarsanställda och uppenbara ickefreds-älskaren Peter Larsson på Anders Wejryds debattartikel. Larsson tar upp det faktum att Svenska kyrkan själva deltar i den svenska säkerhetspolitiken genom att bistå med präster och själavårdare till armén. Att detta skulle innebära att man från kyrkan stödjer den svenska vapenexporten har jag oerhört svårt att se. Den kopplingen får nog Larsson utveckla om han vill att någon skall tro på den. Präster har enligt de flesta kristna en uppgift att stödja människor som har det svårt, vare sig detta är människor som skjuter ihjäl andra eller människor som inte har gjort så mycket dumt. Alla människor kan må dåligt emellanåt och soldater är knappast något undantag utan snarare tvärtom. Att kyrkan skulle lämna dessa människor i sticket går inte ihop med den kristna läran (märk väl att jag INTE själv är religiös eller ens troende, även om min text nästan kan ses som ett försvar för religion). Det faktum att man är med som stöd och support för människor i utsatta situationer har som sagt ingenting att göra med att man skulle stödja och vara en aktiv del av svensk säkerhetspolitik!
Det finns dock säkert präster som samtycker med säkerhetspolitiken och till och med med vapenexporten, men det är på individnivå. Jag tolkar Wejryds artikel som den kristna kyrkans syn på saken och framförallt kanske Wejryds egen syn på saken. Slutligen tycker jag att det är fruktansvärt idiotiskt av Larsson att försöka förlöjliga Wejryds artikel genom att prata om att det mest är "tävlingsammunition" som sålts till Egypten. Jag tror inte alls att Peter Larsson är naiv eller dum, men uppenbart är att han tror och hoppas att svenska folket skall vara det... Naturligtvis handlar det inte bara om tävlingsammunition, det handlar inte om söta små dunbeklädda pappersbomber som vi skickar till andra länder (ofta krigförande och/eller korrupta sådana) - Det handlar om metall, krut, nitroglycerin, TNT, Tetryl och många andra ämnen som är till för att skada, döda, lemlästa och sprida skräck. Detta är vad Svenska staten bidrar till och denna verksamhet har som sagt fullkomligt exploderat de senaste åren trots att verksamheten redan tidigare var omfattande!
Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken borde absolut inte bygga på handel med vapen och krigsmateriel, PUNKT SLUT! Här i tror jag ärligt talat att vi i Miljöpartiet samt Vänsterpartiet har ett massivt folkligt stöd. Att minst fem av riksdagens partier (jag vet nämligen ingenting om SDs väljare, eller ens var de står i denna fråga och jag bryr mig inte heller) under många herrans år struntat i sina väljares åsikt i denna fråga är fullkomligt horribelt. Det visar på en omfattande brist på respekt för väljare och är ett allvarligt brott mot demokratin.
Vi i MP måste våga gå i fronten för nedrustningsmålet och kämpa för en fredligare värld, där Sverige spelar en viktig roll. Vi måste våga stå upp för demokratin och mot krig, konflikter och förtryck där vapen och krigsmateriel är en viktig del. Om inte vi tar täten så kommer ingenting ske då intresset är svalt från övriga partier. Det är därför av oerhörd vikt att vi biter ifrån nu när allmänheten ännu har ett visst intresse för en region fylld av brott mot mänskliga rättigheter och brist på demokrati där Sveriges handelsministrar varit mycket flitiga, för vi vet ju att intresset kommer att falna inom kort, som så ofta förr. Då gäller det också att våga rösta mot krig och konflikt i plenisalen, inte stödja fortsatt krigföring i NATOs regi i Afghanistan, inte sälja Granatgeväret Carl-Gustav och splittergranater till USA och andra länder som befinner sig i krig. Jag begär nu av mitt parti att hårdare än någonsin stå upp för fred och demokrati!
Intressant
Det ovanstående är ett fullkomligt oerhört uttalande enligt mig! Att statsministern dessutom blandar ihop vapenexport med bistånd gör saken än mer oerhörd. Dylika uttalanden borde genast leda till avgång ärligt talat för med denna typ av värderingar så hör man INTE hemma på en post där man representerar det svenska folket.
Att statsministern ser vapenexporten som en del av det svenska biståndet väcker frågor om hans syn på FNs mål om total nedrustning, och jag skulle också vilja veta mer om vad statsministern ser som "bistånd". Vi vet sedan tidigare att Moderaterna ser ambassadbyggen som bistånd, vi vet att de avlönar personal på ambassader med biståndspengar, men nu vet vi också att de ser det som bistånd att skicka handeldvapen, minor, bomber, granater, tanks, stridsflyg och pansarfordon till odemokratiska och korrupta regimer. Mitt maginnehåll får en våldsam lust att komma ut i dagens ljus när jag tänker på detta skall jag erkänna.
Precis som ärkebiskopen skrev i sin artikel så måste ALLA partier ta krafttag för att sätta P för den mycket smutsiga handelspolitik som förs i hemlighet, utan svenska folkets kännedom. Vi vet sedan tidigare att handelsminister Eva Björling har gjort ett flertal affärsresor till Libyen samt att samtal förts med regimen i Burma/Myanmar om att upprätta handelsavtal. Vi vet också att vi är djupt insyltade i den Saudiska regimens oerhörda förtryck av främst kvinnor, men naturligtvis av hela folket. Saudiarabien - världens absolut tyngsta, värsta och elakaste regim. Ett land som inte bygger på en religion, utan som bygger på en sekts tolkning av en religion. Det är ungefär som att de allra mest fundamentalistiska människorna i Livets ord, Knutbyförsamlingen, trossamfundet Pingst, Pinehas prästerskap skulle samsas om sina allra mest bokstavliga tolkningar av bibelns texter och ta över ett land. Ingen människa skall inbilla mig att detta hade inneburit en större frihet för människor än i Saudiarabien. Snarare tvärtom.
Ledarna i de tidigare nämnda länderna är inga duvungar, det är personer som de facto har gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna, de har gjort sig skyldiga till mord, tortyr, förtryck av allehanda slag, de har gjort sig smärre förmögenheter på skatteintäkter och biståndspengar från andra länder. Dialog skall självklart föras med dessa, men detta skall ske UTAN en massa smågodis som man skänker i syfte att diktatorerna ska känna sig smekta medhårs.
I en replik igår svarade den tidigare försvarsanställda och uppenbara ickefreds-älskaren Peter Larsson på Anders Wejryds debattartikel. Larsson tar upp det faktum att Svenska kyrkan själva deltar i den svenska säkerhetspolitiken genom att bistå med präster och själavårdare till armén. Att detta skulle innebära att man från kyrkan stödjer den svenska vapenexporten har jag oerhört svårt att se. Den kopplingen får nog Larsson utveckla om han vill att någon skall tro på den. Präster har enligt de flesta kristna en uppgift att stödja människor som har det svårt, vare sig detta är människor som skjuter ihjäl andra eller människor som inte har gjort så mycket dumt. Alla människor kan må dåligt emellanåt och soldater är knappast något undantag utan snarare tvärtom. Att kyrkan skulle lämna dessa människor i sticket går inte ihop med den kristna läran (märk väl att jag INTE själv är religiös eller ens troende, även om min text nästan kan ses som ett försvar för religion). Det faktum att man är med som stöd och support för människor i utsatta situationer har som sagt ingenting att göra med att man skulle stödja och vara en aktiv del av svensk säkerhetspolitik!
Det finns dock säkert präster som samtycker med säkerhetspolitiken och till och med med vapenexporten, men det är på individnivå. Jag tolkar Wejryds artikel som den kristna kyrkans syn på saken och framförallt kanske Wejryds egen syn på saken. Slutligen tycker jag att det är fruktansvärt idiotiskt av Larsson att försöka förlöjliga Wejryds artikel genom att prata om att det mest är "tävlingsammunition" som sålts till Egypten. Jag tror inte alls att Peter Larsson är naiv eller dum, men uppenbart är att han tror och hoppas att svenska folket skall vara det... Naturligtvis handlar det inte bara om tävlingsammunition, det handlar inte om söta små dunbeklädda pappersbomber som vi skickar till andra länder (ofta krigförande och/eller korrupta sådana) - Det handlar om metall, krut, nitroglycerin, TNT, Tetryl och många andra ämnen som är till för att skada, döda, lemlästa och sprida skräck. Detta är vad Svenska staten bidrar till och denna verksamhet har som sagt fullkomligt exploderat de senaste åren trots att verksamheten redan tidigare var omfattande!
Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken borde absolut inte bygga på handel med vapen och krigsmateriel, PUNKT SLUT! Här i tror jag ärligt talat att vi i Miljöpartiet samt Vänsterpartiet har ett massivt folkligt stöd. Att minst fem av riksdagens partier (jag vet nämligen ingenting om SDs väljare, eller ens var de står i denna fråga och jag bryr mig inte heller) under många herrans år struntat i sina väljares åsikt i denna fråga är fullkomligt horribelt. Det visar på en omfattande brist på respekt för väljare och är ett allvarligt brott mot demokratin.
Vi i MP måste våga gå i fronten för nedrustningsmålet och kämpa för en fredligare värld, där Sverige spelar en viktig roll. Vi måste våga stå upp för demokratin och mot krig, konflikter och förtryck där vapen och krigsmateriel är en viktig del. Om inte vi tar täten så kommer ingenting ske då intresset är svalt från övriga partier. Det är därför av oerhörd vikt att vi biter ifrån nu när allmänheten ännu har ett visst intresse för en region fylld av brott mot mänskliga rättigheter och brist på demokrati där Sveriges handelsministrar varit mycket flitiga, för vi vet ju att intresset kommer att falna inom kort, som så ofta förr. Då gäller det också att våga rösta mot krig och konflikt i plenisalen, inte stödja fortsatt krigföring i NATOs regi i Afghanistan, inte sälja Granatgeväret Carl-Gustav och splittergranater till USA och andra länder som befinner sig i krig. Jag begär nu av mitt parti att hårdare än någonsin stå upp för fred och demokrati!
Intressant
Rosa klänning och föräldrar som ej tagit sitt ansvar!
Dag ut och dag in kan man läsa om elever och lärare som utsätts för kränkande behandling, för mobbning, för glåpord, för hot och våld. Detta sker trots att det åligger skolorna att prioritera likabehandlingsarbetet och aktivt motverka förekomsten av alla former av kränkningar. Det står klart att skolorna inte klarar av detta arbete utan behöver hjälp, både i det dagliga arbetet med förebyggande åtgärder men också i "medicinering av sjukdomen" när den brutit ut! Jag tror inte att någon skola - varken personal eller elever - vill se människor fara illa inom vare sig skolans verksamhet eller utanför densamma, men bristerna i skolornas förmåga att hantera problemen är alarmerande!
Det faktum att mobbningen, rasismen, hoten, våldet och andra typer av härskarliknande tekniker fortfarande är så utbredda i skolan är faktiskt ett betydligt större samhällsproblem i mina ögon än att inte alla får godkända betyg i Svenska, Engelska och Matematik. Missförstå mig nu inte och tro inte att jag ej tycker att de tre sistnämnda ämnena är viktiga, för det är de. De är otroligt viktiga för att skapa goda demokratiska samhällsmedborgare, men de är inte viktigare än andra ämnen i skolan och inte heller viktigare än vissa ämnen som borde finnas med i skolan såsom teater/drama, dans, konsumentkunskap och livsåskådning till exempel. Alla skolans ämnen borde vara en viktig del i att skapa demokratiska medborgare som därmed också ges möjlighet att bli pålästa och insatta väljare och som kan förstå det komplexa samband som finns mellan alla världens människor och naturen runt omkring oss. Alla skolans ämnen borde inrikta sig på att skapa en bred grund att stå på snarare än skapa spetskompetens (spetskompetens kan man skaffa sig senare i livet om man vill det) - det borde inte pågå en statuskamp mellan lärare där vissa ämnen anses vara viktigare och värderas högre än andra utan lärare borde samverka mer och ämnena borde integreras bättre med varandra. Olika ämnen borde heller inte av samhället i stort värderas olika högt och här spelar politiken en viktig roll, men också gemene man och "vanliga" människors syn på och värdering av kunskap.
Det ovannämnda i sig löser dock inte ensamt problemet med mobbning och kränkande behandling - långt ifrån, även om det kan hjälpa till att skapa en något mildare värld i skolan och en skola där olikheten premieras snarare än förkastas och ses ner på.
Problemen med kränkande behandling måste också mötas på många andra sätt. En är att skolan helt enkelt får mer hjälp i form av specialister som anställs inom kommuner och på statlig nivå och som kan arbeta heltid med dessa mycket akuta frågor.
Det kanske allra främsta är dock att samhället i stort måste börja ta sitt ansvar, och med samhället menar jag inte bara myndigheter, utan kanske allra främst medborgarna själva - och i synnerhet då alla föräldrar. Var får ett barn idén om att rosa kläder bara kan och får bäras av flickor? Jo från föräldrar, från kompisar, från vuxna, från reklamfilm, TV, tidningar etc. Inget barn i hela världen föds med en könsbaserad föreställning om att vissa färger är fula och andra är snygga. Ingen tycker att det är tråkigt att måla naglarna bara för att man råkar fötts med en snopp mellan benen. Det finns trots allt ganska många kulturer i världen där män bär plagg som i realiteten är klänningar. Det finns också ganska många kulturer där det är naturligt för män att smycka ut sig genom att måla sig både i ansiktet och på kroppen. Att vi i vår del av världen har vaggats in i vissa föreställningar har mycket att göra med att det är enklast för marknadskrafterna att styra över vår konsumtion om vi är rejält könssegregerade genom att det då skapas tydliga målgrupper för producenter och försäljare att rikta in sig på. När det gäller marknadskrafterna finns det egentligen endast ett sätt att styra dem och det är genom lagstiftning. Man måste ibland begränsa marknadens rätt till egenbestämmande då pengajakten äter upp all moral och etik anser jag.
Det är fullkomligt horribelt att läsa om den stackars sexåringen i Jönköping som utsatts för mobbning pga. sina klädval och intressen. Det är också fruktansvärt att läsa att skolan inte rapporterat incidenter hem till föräldrarna då det uppenbarligen varit flera, och dessutom attacker med tillhyggen. Själva attacken med matkniv är inte det värsta, utan det är den långvariga mobbningen och de upprepade kränkningarna och våldet, men incidenten är en typisk incident som skolor normalt sett rapporterar hem om direkt.
Det är fruktansvärt att föräldrarna till sexåringens påpekanden har besvarats med att de och pojken i princip får skylla sig själv. Vad har dessa lärare, rektorn och skolan för värderingar egentligen? Skolan borde ärligt talat ställa in all sin undervisningsverksamhet under resten av terminen och samtliga lärare och övrig skolpersonal, elever samt föräldrar borde sättas i utbildning. Utbildningen skulle handla om jämlikhet, jämställdhet, allas lika värde, allas okuvliga rätt att vara sig själva och leva på sitt sätt, allas rätt att välja politisk övertygelse, religion. Jag har själv stora brister i mina kunskaper på området och tycker att man som lärare får alldeles på tok för lite fortbildning när det gäller likabehandlingsarbete och motverkande av mobbning och kränkande behandling. Föräldrarnas enda fortbildning är det bombardemang som de utsätts för av reklamfilmer och av andra föräldrar. Det är inte lätt som förälder att stå emot alltid, men vi måste alla bli mer medvetna och ta vårt ansvar och själva söka kunskap för att bli mer medvetna!
Läs gärna:
Teskedsmamma
Lady Dahmer
Dexion
Intressant
Det faktum att mobbningen, rasismen, hoten, våldet och andra typer av härskarliknande tekniker fortfarande är så utbredda i skolan är faktiskt ett betydligt större samhällsproblem i mina ögon än att inte alla får godkända betyg i Svenska, Engelska och Matematik. Missförstå mig nu inte och tro inte att jag ej tycker att de tre sistnämnda ämnena är viktiga, för det är de. De är otroligt viktiga för att skapa goda demokratiska samhällsmedborgare, men de är inte viktigare än andra ämnen i skolan och inte heller viktigare än vissa ämnen som borde finnas med i skolan såsom teater/drama, dans, konsumentkunskap och livsåskådning till exempel. Alla skolans ämnen borde vara en viktig del i att skapa demokratiska medborgare som därmed också ges möjlighet att bli pålästa och insatta väljare och som kan förstå det komplexa samband som finns mellan alla världens människor och naturen runt omkring oss. Alla skolans ämnen borde inrikta sig på att skapa en bred grund att stå på snarare än skapa spetskompetens (spetskompetens kan man skaffa sig senare i livet om man vill det) - det borde inte pågå en statuskamp mellan lärare där vissa ämnen anses vara viktigare och värderas högre än andra utan lärare borde samverka mer och ämnena borde integreras bättre med varandra. Olika ämnen borde heller inte av samhället i stort värderas olika högt och här spelar politiken en viktig roll, men också gemene man och "vanliga" människors syn på och värdering av kunskap.
Det ovannämnda i sig löser dock inte ensamt problemet med mobbning och kränkande behandling - långt ifrån, även om det kan hjälpa till att skapa en något mildare värld i skolan och en skola där olikheten premieras snarare än förkastas och ses ner på.
Problemen med kränkande behandling måste också mötas på många andra sätt. En är att skolan helt enkelt får mer hjälp i form av specialister som anställs inom kommuner och på statlig nivå och som kan arbeta heltid med dessa mycket akuta frågor.
Det kanske allra främsta är dock att samhället i stort måste börja ta sitt ansvar, och med samhället menar jag inte bara myndigheter, utan kanske allra främst medborgarna själva - och i synnerhet då alla föräldrar. Var får ett barn idén om att rosa kläder bara kan och får bäras av flickor? Jo från föräldrar, från kompisar, från vuxna, från reklamfilm, TV, tidningar etc. Inget barn i hela världen föds med en könsbaserad föreställning om att vissa färger är fula och andra är snygga. Ingen tycker att det är tråkigt att måla naglarna bara för att man råkar fötts med en snopp mellan benen. Det finns trots allt ganska många kulturer i världen där män bär plagg som i realiteten är klänningar. Det finns också ganska många kulturer där det är naturligt för män att smycka ut sig genom att måla sig både i ansiktet och på kroppen. Att vi i vår del av världen har vaggats in i vissa föreställningar har mycket att göra med att det är enklast för marknadskrafterna att styra över vår konsumtion om vi är rejält könssegregerade genom att det då skapas tydliga målgrupper för producenter och försäljare att rikta in sig på. När det gäller marknadskrafterna finns det egentligen endast ett sätt att styra dem och det är genom lagstiftning. Man måste ibland begränsa marknadens rätt till egenbestämmande då pengajakten äter upp all moral och etik anser jag.
Det är fullkomligt horribelt att läsa om den stackars sexåringen i Jönköping som utsatts för mobbning pga. sina klädval och intressen. Det är också fruktansvärt att läsa att skolan inte rapporterat incidenter hem till föräldrarna då det uppenbarligen varit flera, och dessutom attacker med tillhyggen. Själva attacken med matkniv är inte det värsta, utan det är den långvariga mobbningen och de upprepade kränkningarna och våldet, men incidenten är en typisk incident som skolor normalt sett rapporterar hem om direkt.
Det är fruktansvärt att föräldrarna till sexåringens påpekanden har besvarats med att de och pojken i princip får skylla sig själv. Vad har dessa lärare, rektorn och skolan för värderingar egentligen? Skolan borde ärligt talat ställa in all sin undervisningsverksamhet under resten av terminen och samtliga lärare och övrig skolpersonal, elever samt föräldrar borde sättas i utbildning. Utbildningen skulle handla om jämlikhet, jämställdhet, allas lika värde, allas okuvliga rätt att vara sig själva och leva på sitt sätt, allas rätt att välja politisk övertygelse, religion. Jag har själv stora brister i mina kunskaper på området och tycker att man som lärare får alldeles på tok för lite fortbildning när det gäller likabehandlingsarbete och motverkande av mobbning och kränkande behandling. Föräldrarnas enda fortbildning är det bombardemang som de utsätts för av reklamfilmer och av andra föräldrar. Det är inte lätt som förälder att stå emot alltid, men vi måste alla bli mer medvetna och ta vårt ansvar och själva söka kunskap för att bli mer medvetna!
Läs gärna:
Teskedsmamma
Lady Dahmer
Dexion
Intressant
fredag 11 februari 2011
Väntat besked om Omval, men ändå bittert...
Idag kom så äntligen det väntade beskedet att det blir omval i Örebro kommun. Det var tämligen självklart att överklagandet skulle gå igenom då vissa partiers kampanjande inte sköttes enligt regelboken samt att striden var så jämn. Det är glädjande att valprövningsnämnden fattade detta korrekta beslut, men jag tycker att det är lite synd ur demokratisk synvinkel att omvalet inte hålls i hela kommunen. Det finns nämligen en mängd brister i att enbart hålla omvalet i en valkrets. En av dessa är att människor som flyttat sedan valet, eller skrivit sig i nordost sedan valet och redan röstat i andra valkretsar kommer att få sin röst räknad två gånger, en annan är att många har fyllt 18 sedan valet i september och nu är röstberättigade (det senare är dock något som jag personligen inte ser som något större problem). Det finns många andra moraliska och etiska anledningar till varför man skall hålla valet i hela kommunen, men nu får man väl helt enkelt nöja sig med att slåss för att de 17 mandat som står på spel skall fördelas så bra som möjligt.
Jag hoppas att vi i MP de Gröna kan göra ett bättre val än vi gjorde i höstas i den nordöstra valkretsen och se till att knipa åtminstone ett mandat till, helst fler. Jag tror också att det faktum att Sossarna bär huvudansvaret för att det nu blir omval, kommer leda till att många tidigare socialdemokratiska röster hamnar på antingen oss eller Vänsterpartiet. Jag hoppas för egen del att kunna skrapa ihop minst 68 röster i den Nordöstra valkretsen (gärna fler dock) så att jag kravlar mig upp på valbar plats, men detta förefaller högst osannolikt. Det sista som lämnar människan är dock hoppet :)
Intressant
Jag hoppas att vi i MP de Gröna kan göra ett bättre val än vi gjorde i höstas i den nordöstra valkretsen och se till att knipa åtminstone ett mandat till, helst fler. Jag tror också att det faktum att Sossarna bär huvudansvaret för att det nu blir omval, kommer leda till att många tidigare socialdemokratiska röster hamnar på antingen oss eller Vänsterpartiet. Jag hoppas för egen del att kunna skrapa ihop minst 68 röster i den Nordöstra valkretsen (gärna fler dock) så att jag kravlar mig upp på valbar plats, men detta förefaller högst osannolikt. Det sista som lämnar människan är dock hoppet :)
Intressant
onsdag 9 februari 2011
Vad hände?
Jag växte upp i nordöstra Skåne - i den gamla snapphanebygden. Flera gånger om året bar det iväg västerut tillsammans med familjen och vi "turade" över till Helsingør från Helsingborg. Man åkte med båtarna Carola, Betula, Aurora eller Hamlet. Numera vet jag inte om alla dessa fortfarande är i drift, men det var spännande som liten att stå och vänta för att se vad färjan hette som man skulle åka över med. Idag är det svårt att svara på varför detta var spännande men ändå... :)
Dessa resor till Danmark var några av årets absoluta höjdpunkter. Det blev resor till Dyrehavsbakken, till Tivoli i Köpenhamn, man gick runt i de otroligt illaluktande ostaffärerna och led medan mamma och pappa handlade på sig de stinkande mejeriprodukterna, man köpte dansk salami, röda pølser, godis och mamma och pappa köpte naturligtvis på sig en hel del öl. Skåningar (även om mina föräldrar inte är infödda sådana) har under mycket lång tid åkt till Danmark eller Tyskland för storinköp av dryckesvaror då detta har varit lite av skåningarnas privilegium. Senare när jag blev lite äldre så gjorde även jag samma turer.
Det Danmark man åkte till och möttes av då, var ett öppet samhälle. Ett samhälle där det fanns plats för alla typer av människor, ett samhälle där svarta, vita, araber, judar, bohemer, barn, kostymyuppies och HBTQ-personer hörde hemma. "Det danska gemytet" var vida känt och man upplevde aldrig något annat än att man var välkommen vart man än gick. Vad hände med detta öppna och välkomnande samhälle? Vad hände med "det danska gemytet"?
Dagens Danmark är nämligen ett helt annat land. På ytan är skillnaden kanske liten, men om man ger sig in i samtal med "vanliga" danskar idag och tränger in under fasaden så får man en helt annan bild av läget.
Den forna öppenheten har bytts mot misstänksamhet mot - och till och med förakt för - vissa kulturer, vissa etniciteter, vissa religioner och vissa politiska strömningar. Det är inte konstigt idag att till och med i offentliga sammanhang använda ord som "perker" (ett nedsättande uttryck för människor som ser ut att ha sitt ursprung i mellanöstern), det är idag OK att i allehanda sociala sammanhang uttrycka sig nedsättande om olika etniciteter och nationaliteter speciellt om dessa har kopplingar till Islam på ett eller annat sätt. Det har förekommit vid flera tillfällen att jag har suttit och samtalat med oerhört trevliga danska vänner, där plötsligt dessa trevliga vänner börjar använda ord som jag aldrig skulle ta i min mun om andra människor och stämningen har vid dessa tillfällen nästan blivit hätsk då jag vägrat hålla med dem och då jag har vägrat att erkänna deras argumentation utan mer eller mindre avfärdat denna som rejält rasistisk (vilket jag tror att de flesta utomstående bedömare skulle hålla med om). Jag kan nämligen inte debattera med människor som ej kan låta bli att använda nedsättande generaliserande begrepp som "blattar" om det vore i Sverige eller i det här fallet "perker" och andra skällsord, och som dessutom inte förstår vad det är för fel med att använda dessa nedsättande epitet. Det är kanske en brist hos mig att jag inte kan låta bli att bli arrogant och dryg i dylika sammanhang, men jag vet ärligt talat inte om jag skäms över detta ändå eller om jag vill bli av med denna brist...
Det finns naturligtvis en mängd danskar som skäms å det grövsta över vad som sker och har skett med samhällsklimatet i Danmark - som vågar ifrågasätta och kritisera utvecklingen i landet - men tyvärr tillhör de en allt mindre skara som ges allt mindre mediautrymme.
Jag skulle dock vilja säga att danskar fortfarande ändå är öppna i gemen, men att det samtals- och debattklimat som idag är rådande har skapat en mycket obehaglig retorik, vilken idag används lite till mans. Jag vill också säga att det är få danskar idag som har något annat än en negativ bild av Islam och detta gäller dessvärre också Sverige. Då jag själv inte är religiös så har jag inte någon fantastisk bild av Islam, men inte heller av Kristendom eller Judendom. Jag anser att de alla har sina poänger men också oerhörda brister. Dessutom skall sägas att Islam är den modernaste varianten av dessa tre stora världsreligioner. Islam är den av dessa religioner som i grunden är minst moderniserings-, forsknings- och vetenskapsfientlig. Jag tänker inte skriva något försvarstal för religionen som sådan, men jag vägrar acceptera när människor verkar tro att religionen Islam skapar någon märklig typ av människor som skulle vara mer benägna än andra att våldta, stjäla, döda, slå, spränga, trakassera och terrorisera. Man måste inse att det finns extrema sekter inom alla religioner och att dessa sekters knäppa idéer inte gäller eller är applicerbara på hela religionerna som sådana och alla dessa religioners utövare och ännu mindre på etniciteter då många inom gruppen invandrade från mellanöstern både tillhör andra religioner är helt sekulära.
Den stora orsaken till det förändrade Danmark stavas Dansk Folkeparti - en utbrytargrupp ur det tidigare allmänna missnöjespartiet Fremskridtspartiet - som efter sitt bildande 1995 tog föregångarpartiets politik ett steg längre då man allt hårdare riktade in sig på den danska migrationspolitiken (Fremskridtspartiet drev framförallt frågor om minskad byråkrati, lägre skatter, minskning av antalet lagar men hade också invandringskritiska åsikter). I praktiken betyder att "rikta in sig på migrationspolitiken" att de riktade in sig på invandrare som grupp och främst då invandrare med ursprung i Mellanöstern och Arabvärlden, allra mest på muslimer och Islam. Konstigt nog har kritiken mot partiet i Danmark aldrig varit särdeles hård även om det förekom spridda protester under partiets tidiga år i Folketinget. Dansk Folkeparti har, mycket tack vare sin rättframme ledare Pia Kjærsgaard, tillåtits växa och är idag det tredje största partiet i parlamentet. Trots att det inte officiellt sett framgår i skrift att det finns ett formellt samarbete mellan DF och det största regeringspartiet Venstre så vet alla väljare, oppositionspolitiker och journalister om att så är fallet. DF har enormt stort inflytande i vissa frågor och Venstre har lagt sig platt när det gäller migrationspolitik. I praktiken är det idag Dansk Folkeparti som formar den danska integrationspolitiken utan inblandning av Venstre och detta är i mångt och mycket det som skapat det kallare Danmark som man idag möts av.
Igår offentliggjordes DRs (Danmarks Radio) nya uppdrag - nämligen att särskilt lägga vikt på att förmedla det kristna kulturarvet. Detta är fullkomligt horribelt, obehagligt, otidsenligt och djupt beklagligt. Det man tydligt vill visa på från den danska statens sida är sitt ställningstagande mot Islam och muslimer - man skall också komma ihåg att man i och med detta också hävdar Kristendomens överlägsenhet över Judendom, Buddhism, Hinduism och alla andra mindre religioner. Det är ett ställningstagande som luktar brunskjortor och kristallnatt!
Jag är förfasad över att det inte förekommer någon direkt proteststorm i danska tidningar. Efter en snabbtitt på de mest lästa tidningarna i Danmarks webbsidor kan jag inte finna en enda större artikel om DRs nya uppdrag mer än den som SVT hänvisar till på Information.dk, detta trots att det hävdas att kritiken varit stark mot formuleringen i DRs nya kontrakt (om någon finner bra artiklar så får ni gärna lägga in dessa i kommentarsfältet).
OK att ämnet inte är dagsfärskt, men proteststormen borde rimligtvis rasa i veckovis tills det dokument som det danska kulturministeriet utfärdat läggs till historiens handlingar eller ännu hellre i dokumentförstöraren! För övrigt så var även det gamla dokumentet åt fanders då det tidigare stod "danska kulturarvet" istället för det "kristna kulturarvet". Jag tycker att det svenska public service-uppdraget är betydligt bättre där man strävar mot öppenhet och främjande av mångkulturalism.
Jag längtar efter det Danmark som jag växte upp med, det Danmark som var lite exotiskt, spännande och där människor var öppna och välkomnande (även om de naturligtvis då, i likhet med nu, också hade ett storebrorskomplex som hette duga :) ). Jag saknar det Danmark som gick i bräschen för hela världen när det gällde HBTQ-frågor. Jag saknar helt enkelt "Skandinaviens Brasilien"!
LÄNGE LEVE MÅNGKULTURALISMEN OCH MÅNGFALDEN!!!
Intressant
Dessa resor till Danmark var några av årets absoluta höjdpunkter. Det blev resor till Dyrehavsbakken, till Tivoli i Köpenhamn, man gick runt i de otroligt illaluktande ostaffärerna och led medan mamma och pappa handlade på sig de stinkande mejeriprodukterna, man köpte dansk salami, röda pølser, godis och mamma och pappa köpte naturligtvis på sig en hel del öl. Skåningar (även om mina föräldrar inte är infödda sådana) har under mycket lång tid åkt till Danmark eller Tyskland för storinköp av dryckesvaror då detta har varit lite av skåningarnas privilegium. Senare när jag blev lite äldre så gjorde även jag samma turer.
Det Danmark man åkte till och möttes av då, var ett öppet samhälle. Ett samhälle där det fanns plats för alla typer av människor, ett samhälle där svarta, vita, araber, judar, bohemer, barn, kostymyuppies och HBTQ-personer hörde hemma. "Det danska gemytet" var vida känt och man upplevde aldrig något annat än att man var välkommen vart man än gick. Vad hände med detta öppna och välkomnande samhälle? Vad hände med "det danska gemytet"?
Dagens Danmark är nämligen ett helt annat land. På ytan är skillnaden kanske liten, men om man ger sig in i samtal med "vanliga" danskar idag och tränger in under fasaden så får man en helt annan bild av läget.
Den forna öppenheten har bytts mot misstänksamhet mot - och till och med förakt för - vissa kulturer, vissa etniciteter, vissa religioner och vissa politiska strömningar. Det är inte konstigt idag att till och med i offentliga sammanhang använda ord som "perker" (ett nedsättande uttryck för människor som ser ut att ha sitt ursprung i mellanöstern), det är idag OK att i allehanda sociala sammanhang uttrycka sig nedsättande om olika etniciteter och nationaliteter speciellt om dessa har kopplingar till Islam på ett eller annat sätt. Det har förekommit vid flera tillfällen att jag har suttit och samtalat med oerhört trevliga danska vänner, där plötsligt dessa trevliga vänner börjar använda ord som jag aldrig skulle ta i min mun om andra människor och stämningen har vid dessa tillfällen nästan blivit hätsk då jag vägrat hålla med dem och då jag har vägrat att erkänna deras argumentation utan mer eller mindre avfärdat denna som rejält rasistisk (vilket jag tror att de flesta utomstående bedömare skulle hålla med om). Jag kan nämligen inte debattera med människor som ej kan låta bli att använda nedsättande generaliserande begrepp som "blattar" om det vore i Sverige eller i det här fallet "perker" och andra skällsord, och som dessutom inte förstår vad det är för fel med att använda dessa nedsättande epitet. Det är kanske en brist hos mig att jag inte kan låta bli att bli arrogant och dryg i dylika sammanhang, men jag vet ärligt talat inte om jag skäms över detta ändå eller om jag vill bli av med denna brist...
Det finns naturligtvis en mängd danskar som skäms å det grövsta över vad som sker och har skett med samhällsklimatet i Danmark - som vågar ifrågasätta och kritisera utvecklingen i landet - men tyvärr tillhör de en allt mindre skara som ges allt mindre mediautrymme.
Jag skulle dock vilja säga att danskar fortfarande ändå är öppna i gemen, men att det samtals- och debattklimat som idag är rådande har skapat en mycket obehaglig retorik, vilken idag används lite till mans. Jag vill också säga att det är få danskar idag som har något annat än en negativ bild av Islam och detta gäller dessvärre också Sverige. Då jag själv inte är religiös så har jag inte någon fantastisk bild av Islam, men inte heller av Kristendom eller Judendom. Jag anser att de alla har sina poänger men också oerhörda brister. Dessutom skall sägas att Islam är den modernaste varianten av dessa tre stora världsreligioner. Islam är den av dessa religioner som i grunden är minst moderniserings-, forsknings- och vetenskapsfientlig. Jag tänker inte skriva något försvarstal för religionen som sådan, men jag vägrar acceptera när människor verkar tro att religionen Islam skapar någon märklig typ av människor som skulle vara mer benägna än andra att våldta, stjäla, döda, slå, spränga, trakassera och terrorisera. Man måste inse att det finns extrema sekter inom alla religioner och att dessa sekters knäppa idéer inte gäller eller är applicerbara på hela religionerna som sådana och alla dessa religioners utövare och ännu mindre på etniciteter då många inom gruppen invandrade från mellanöstern både tillhör andra religioner är helt sekulära.
Den stora orsaken till det förändrade Danmark stavas Dansk Folkeparti - en utbrytargrupp ur det tidigare allmänna missnöjespartiet Fremskridtspartiet - som efter sitt bildande 1995 tog föregångarpartiets politik ett steg längre då man allt hårdare riktade in sig på den danska migrationspolitiken (Fremskridtspartiet drev framförallt frågor om minskad byråkrati, lägre skatter, minskning av antalet lagar men hade också invandringskritiska åsikter). I praktiken betyder att "rikta in sig på migrationspolitiken" att de riktade in sig på invandrare som grupp och främst då invandrare med ursprung i Mellanöstern och Arabvärlden, allra mest på muslimer och Islam. Konstigt nog har kritiken mot partiet i Danmark aldrig varit särdeles hård även om det förekom spridda protester under partiets tidiga år i Folketinget. Dansk Folkeparti har, mycket tack vare sin rättframme ledare Pia Kjærsgaard, tillåtits växa och är idag det tredje största partiet i parlamentet. Trots att det inte officiellt sett framgår i skrift att det finns ett formellt samarbete mellan DF och det största regeringspartiet Venstre så vet alla väljare, oppositionspolitiker och journalister om att så är fallet. DF har enormt stort inflytande i vissa frågor och Venstre har lagt sig platt när det gäller migrationspolitik. I praktiken är det idag Dansk Folkeparti som formar den danska integrationspolitiken utan inblandning av Venstre och detta är i mångt och mycket det som skapat det kallare Danmark som man idag möts av.
Igår offentliggjordes DRs (Danmarks Radio) nya uppdrag - nämligen att särskilt lägga vikt på att förmedla det kristna kulturarvet. Detta är fullkomligt horribelt, obehagligt, otidsenligt och djupt beklagligt. Det man tydligt vill visa på från den danska statens sida är sitt ställningstagande mot Islam och muslimer - man skall också komma ihåg att man i och med detta också hävdar Kristendomens överlägsenhet över Judendom, Buddhism, Hinduism och alla andra mindre religioner. Det är ett ställningstagande som luktar brunskjortor och kristallnatt!
Jag är förfasad över att det inte förekommer någon direkt proteststorm i danska tidningar. Efter en snabbtitt på de mest lästa tidningarna i Danmarks webbsidor kan jag inte finna en enda större artikel om DRs nya uppdrag mer än den som SVT hänvisar till på Information.dk, detta trots att det hävdas att kritiken varit stark mot formuleringen i DRs nya kontrakt (om någon finner bra artiklar så får ni gärna lägga in dessa i kommentarsfältet).
OK att ämnet inte är dagsfärskt, men proteststormen borde rimligtvis rasa i veckovis tills det dokument som det danska kulturministeriet utfärdat läggs till historiens handlingar eller ännu hellre i dokumentförstöraren! För övrigt så var även det gamla dokumentet åt fanders då det tidigare stod "danska kulturarvet" istället för det "kristna kulturarvet". Jag tycker att det svenska public service-uppdraget är betydligt bättre där man strävar mot öppenhet och främjande av mångkulturalism.
Jag längtar efter det Danmark som jag växte upp med, det Danmark som var lite exotiskt, spännande och där människor var öppna och välkomnande (även om de naturligtvis då, i likhet med nu, också hade ett storebrorskomplex som hette duga :) ). Jag saknar det Danmark som gick i bräschen för hela världen när det gällde HBTQ-frågor. Jag saknar helt enkelt "Skandinaviens Brasilien"!
LÄNGE LEVE MÅNGKULTURALISMEN OCH MÅNGFALDEN!!!
Intressant
En grön som reagerat
Jag efterfrågade häromdagen fler gröna bloggare som talade för nedrustning och fred, i samband med nyhetsrapporteringen angående den ökande svenska vapenexporten.
Nu har Yuri Silva, miljöpartist från Eskilstuna, dock gått ut och tagit tydlig ställning för den gröna linjen i denna fråga.
Denna linje borde vara en självklarhet för alla som kallar sig gröna, men dessvärre har det inte varit så självklart de senaste åren. Den anpassnings- och kompromisspolitik som förts under många år har visserligen på vissa områden varit relativt lyckosam. MPs representanter har också varit viktiga opinionsbildare i riksdagen, men vi skall inte gå ännu längre på denna anpassningsväg. Vi måste snarare ta ett steg tillbaka mot radikalisering. Vi har vuxit så det knakat både när det gäller antalet medlemmar och antalet väljare, de allra flesta av dessa har valt MP för att partiet står för framtiden i svensk politik, och att den gröna rörelsen globalt sett står för jordens och mänsklighetens framtid. I denna framtid är ett långsiktigt hållbart samhälle ett måste, vilket de flesta väljare förstår. De har röstat på MP för att de tror på den samhällsomställning som Miljöpartiet de Gröna i grunden står för. När så många människor börjar dra åt det gröna hållet så måste vi inse att vi inte skall bli mindre gröna, utan snarare våga vara MER gröna.
Jag tycker egentligen inte att språkrörsvalet är det viktigaste i världen eftersom språkröret skall stå för partiets åsikt och vem som driver medlemmarnas åsikt spelar inte så stor roll, men språkrören bli alltmer lika de traditionella partiledarna vilket oroar mig lite och gör också att språkrörsvalet blir lite viktigare.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilka jag helst vill se skall jag erkänna. Varken på den kvinnliga eller manliga sidan.
Mina startfavoriter var Åsa Romson och Gustav Fridolin, men Joakim Pihlstrand-Trulp har seglat upp som en mycket rimlig utmanare till Gustav. Joakim är mer ultragrön än vad Gustav är och betydligt mindre kompromissvillig. Detta ser jag både som positivt och negativt. Gustav har en mediavana och ett folkligt anseende som Joakim har svårt att matcha, men detta anseende och mediavanan kan ligga Gustav i fatet med lite otur.
Miljöpartiet de Gröna står för en omställning av samhället, inte bara en liten putsning av det nuvarande och det måste språkrörskandidaterna vara tydliga med.
På den kvinnliga sidan lutar jag hittills mest åt att stödja Åsa Romson även om Annika Lillemets också är en favoritkandidat. Det finns dock en viktig aspekt som talar till Romsons fördel. Denna är att hon är fullkomligt lysande i intervjuer, debatter och panelsamtal. Hon för sig otroligt naturligt i mediala sammanhang och är det någonting som människor hemma i soffan gillar så är det naturlighet. Detta har varit Maria Ws största och kanske enda akilleshäl och jag tror ärligt talat att Åsa kan bli ännu mer populär än Maria på sikt. Dessutom är Åsa en grön kandidat, även om hon dessvärre röstade för en förlängning av den svenska Afghanistan-insatsen. När det gäller de övriga kandidaterna; Akko Karlsson, Bodil Ceballos, Mikaela Valtersson samt Gunvor G Ericsson så är de alla antingen alltför okända för mig eller, i mina ögon, helt enkelt alldeles för långt ifrån den Gröna grunden för att de överhuvudtaget skall vara tänkbara språkrör i min värld.
Jag vet att Mikaela V har angripits lite väl hårt från vissa håll inom partiet vilket är mycket onödigt och direkt pinsamt, men i mina ögon är Mikaela för blå i ekonomiska frågor för att vara tänkbar som "mitt" språkrör. Jag tycker absolut inte att det behövs någon kampanj för eller emot den ena eller andra språkrörskandidaten för även de kandidater som inte ligger så nära mig har massor av bra frågor som de brinner för men jag tycker som sagt att man trots allt skall vara väl förankrad i den gröna ideologin samt att det är viktigt att den manliga och kvinnliga kandidaten som man stödjer kompletterar varandra på ett bra sätt.
Jag vill också framhålla att det inte går att driva grön politik utan att anamma den gröna synen på ekonomi, anamma tillväxtkritiken, anamma arbetstidsförkortningen. Visst finns det frågor där vi kan förnya oss eller till och med ändra åsikt, men inte förrän det har konstaterats att vår originalidé är dålig eller inte ens fungerar. I detta fall är det just tvärtom - dvs. den traditionella kapitalismen och marknadsekonomin som visat sig inte fungera. Kritiken mot den ekonomiska tillväxten är det absolut mest grundläggande i hela den gröna ideologin som jag ser det och orkar man inte, eller känner motvilja mot att kämpa emot tillväxthetsen så är kanske inte språkrörsposten rätt post att befinna sig på.
Friskolorna är ett exempel som MP borde ompröva då utfallet inte alls har blivit det av Miljöpartiet önskade. Idag äger nämligen ett fåtal jättekoncerner i princip varenda friskola i hela Sverige, allra värst ser det kanske ut på gymnasiesidan. De alternativa pedagogikerna och de små familjekooperativen, MPs stora anledning till Ja-rösten, är inte enormt mycket vanligare idag än före reformen.
Jag kan också någonstans förstå och tycker att det är rimligt att man omprövade EU-motståndet, men jag har idag återvänt till min originalåsikt där jag är starkt kritisk till det svenska medlemskapet i denna Ekonomiska samarbetsorganisation. Jag tycker att partiet borde göra detsamma då vi måste inse att man inte får ut det önskade av detta medlemskap. Det är fortfarande ekonomi som EU handlar om och inte freds- och miljöfrågor primärt. Sverige har dessutom en liten liten liten röst i denna mastodontorganisation (i denna fråga är Åsa Romson och jag inte helt överens...).
Vår röst är ärligt talat starkare vid sidan om tror jag. Detta gäller naturligtvis så länge EU är vad det är idag, inte om skeppet ändrar riktning och flyttar upp miljö-, rättvise-, freds- och solidaritetsfrågor högst upp på dagordningen. Ett medlemskap i en sådan organisation vore självklar.
Intressant
Nu har Yuri Silva, miljöpartist från Eskilstuna, dock gått ut och tagit tydlig ställning för den gröna linjen i denna fråga.
Denna linje borde vara en självklarhet för alla som kallar sig gröna, men dessvärre har det inte varit så självklart de senaste åren. Den anpassnings- och kompromisspolitik som förts under många år har visserligen på vissa områden varit relativt lyckosam. MPs representanter har också varit viktiga opinionsbildare i riksdagen, men vi skall inte gå ännu längre på denna anpassningsväg. Vi måste snarare ta ett steg tillbaka mot radikalisering. Vi har vuxit så det knakat både när det gäller antalet medlemmar och antalet väljare, de allra flesta av dessa har valt MP för att partiet står för framtiden i svensk politik, och att den gröna rörelsen globalt sett står för jordens och mänsklighetens framtid. I denna framtid är ett långsiktigt hållbart samhälle ett måste, vilket de flesta väljare förstår. De har röstat på MP för att de tror på den samhällsomställning som Miljöpartiet de Gröna i grunden står för. När så många människor börjar dra åt det gröna hållet så måste vi inse att vi inte skall bli mindre gröna, utan snarare våga vara MER gröna.
Jag tycker egentligen inte att språkrörsvalet är det viktigaste i världen eftersom språkröret skall stå för partiets åsikt och vem som driver medlemmarnas åsikt spelar inte så stor roll, men språkrören bli alltmer lika de traditionella partiledarna vilket oroar mig lite och gör också att språkrörsvalet blir lite viktigare.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilka jag helst vill se skall jag erkänna. Varken på den kvinnliga eller manliga sidan.
Mina startfavoriter var Åsa Romson och Gustav Fridolin, men Joakim Pihlstrand-Trulp har seglat upp som en mycket rimlig utmanare till Gustav. Joakim är mer ultragrön än vad Gustav är och betydligt mindre kompromissvillig. Detta ser jag både som positivt och negativt. Gustav har en mediavana och ett folkligt anseende som Joakim har svårt att matcha, men detta anseende och mediavanan kan ligga Gustav i fatet med lite otur.
Miljöpartiet de Gröna står för en omställning av samhället, inte bara en liten putsning av det nuvarande och det måste språkrörskandidaterna vara tydliga med.
På den kvinnliga sidan lutar jag hittills mest åt att stödja Åsa Romson även om Annika Lillemets också är en favoritkandidat. Det finns dock en viktig aspekt som talar till Romsons fördel. Denna är att hon är fullkomligt lysande i intervjuer, debatter och panelsamtal. Hon för sig otroligt naturligt i mediala sammanhang och är det någonting som människor hemma i soffan gillar så är det naturlighet. Detta har varit Maria Ws största och kanske enda akilleshäl och jag tror ärligt talat att Åsa kan bli ännu mer populär än Maria på sikt. Dessutom är Åsa en grön kandidat, även om hon dessvärre röstade för en förlängning av den svenska Afghanistan-insatsen. När det gäller de övriga kandidaterna; Akko Karlsson, Bodil Ceballos, Mikaela Valtersson samt Gunvor G Ericsson så är de alla antingen alltför okända för mig eller, i mina ögon, helt enkelt alldeles för långt ifrån den Gröna grunden för att de överhuvudtaget skall vara tänkbara språkrör i min värld.
Jag vet att Mikaela V har angripits lite väl hårt från vissa håll inom partiet vilket är mycket onödigt och direkt pinsamt, men i mina ögon är Mikaela för blå i ekonomiska frågor för att vara tänkbar som "mitt" språkrör. Jag tycker absolut inte att det behövs någon kampanj för eller emot den ena eller andra språkrörskandidaten för även de kandidater som inte ligger så nära mig har massor av bra frågor som de brinner för men jag tycker som sagt att man trots allt skall vara väl förankrad i den gröna ideologin samt att det är viktigt att den manliga och kvinnliga kandidaten som man stödjer kompletterar varandra på ett bra sätt.
Jag vill också framhålla att det inte går att driva grön politik utan att anamma den gröna synen på ekonomi, anamma tillväxtkritiken, anamma arbetstidsförkortningen. Visst finns det frågor där vi kan förnya oss eller till och med ändra åsikt, men inte förrän det har konstaterats att vår originalidé är dålig eller inte ens fungerar. I detta fall är det just tvärtom - dvs. den traditionella kapitalismen och marknadsekonomin som visat sig inte fungera. Kritiken mot den ekonomiska tillväxten är det absolut mest grundläggande i hela den gröna ideologin som jag ser det och orkar man inte, eller känner motvilja mot att kämpa emot tillväxthetsen så är kanske inte språkrörsposten rätt post att befinna sig på.
Friskolorna är ett exempel som MP borde ompröva då utfallet inte alls har blivit det av Miljöpartiet önskade. Idag äger nämligen ett fåtal jättekoncerner i princip varenda friskola i hela Sverige, allra värst ser det kanske ut på gymnasiesidan. De alternativa pedagogikerna och de små familjekooperativen, MPs stora anledning till Ja-rösten, är inte enormt mycket vanligare idag än före reformen.
Jag kan också någonstans förstå och tycker att det är rimligt att man omprövade EU-motståndet, men jag har idag återvänt till min originalåsikt där jag är starkt kritisk till det svenska medlemskapet i denna Ekonomiska samarbetsorganisation. Jag tycker att partiet borde göra detsamma då vi måste inse att man inte får ut det önskade av detta medlemskap. Det är fortfarande ekonomi som EU handlar om och inte freds- och miljöfrågor primärt. Sverige har dessutom en liten liten liten röst i denna mastodontorganisation (i denna fråga är Åsa Romson och jag inte helt överens...).
Vår röst är ärligt talat starkare vid sidan om tror jag. Detta gäller naturligtvis så länge EU är vad det är idag, inte om skeppet ändrar riktning och flyttar upp miljö-, rättvise-, freds- och solidaritetsfrågor högst upp på dagordningen. Ett medlemskap i en sådan organisation vore självklar.
Intressant
söndag 6 februari 2011
Cheney/Bush/Blair hjärta Mubarak = Sant
Det är skönt att se vilka som ställer sig bakom diktatorn Hosni Mubarak. Dick Cheney och Tony Blair - två personer som är ansvariga för Irakkriget, två personer som gjort allt som stått i deras makt för att säkra oljetillgångar och anglosaxiskt världsherravälde. När Mubarak får offentligt stöd av dessa mörka krafter så vet jag att jag står på den rätta sidan (inte för att jag tvekade tidigare i och för sig, men ändå). Att kalla en diktator som har så mycket blod och skit på händerna för en god kraft och en vän är minst sagt osmakligt. Det visar också på en djup okunskap om både historia och nutid. Det är oerhört skrämmande att personer med denna brist på kunskap har innehaft och fortfarande innehar några av världens absolut mäktigaste poster och uppdrag.
Vidare är det mycket skönt att se islamologen Jan Hjärpes klarsynta analys av Muslimska Brödraskapet. Denna kanske kan få åtminstone några fler att inse den minimala om ens existerande risken för islamiskt styre med sharialagar i Egypten. Revolten i Egypten handlar INTE om religion, inte ens för de som är religiösa (hatar rubriksättningen på den ovan länkade artikeln). Man önskar att världens ledare kunde ta till sig kunniga människors utlåtanden och inte bara resonerade utifrån instinktiva rädslor för det som är främmande, dvs. utifrån främlingsfientlighet, rasism och islamofobi. Alla dessa charmigheter besitter nämligen den största delen av världsetablissemanget och Sverige är inget undantag. Sverigedemokraternas retorik sätter sig i det undermedvetna hos reinfeldt och Bildt och sipprar ut lite i taget i deras förda politik. EU och USAs nuvarande passivitet är ett resultat av starka islamofobiska strömningar. Man är så rädd för en islamisering av Egypten att man struntar i folket, deras frihet och deras rättigheter. Jag råder alla att gå in på Muslimska Brödraskapets hemsida och läsa på om denna organisation. Det räcker att ta en snabbtitt på deras hemsida för att inse att vi inte pratar om militant islamism. De tar själva avstånd från våld, från Al-Qaeda och dylika organisationer. Det får lov att vara ett slut på detta skitsnack om islamiskt styre, nu måste vi stötta demokratirörelsen så att människorna i Egypten kan få sin fred och frihet någon gång, för våra protester och vårt stöd förändrar massor! Att "bitterfittan" Herman Lindqvist säger motsatsen bekräftar snarare detta än motsäger det. Jag vet inte hur Herman lyckas komma fram till sin slutsats, men den är i mina ögon faktiskt ganska naiv och okunnig. "Några tusen" modiga människor kallar han de hundratusentals, kanske över miljonen, demonstranter och demokratiaktivister som visat sitt missnöje med regimen den senaste veckan. Det går inte att stoppa den sten som nu är i rullning genom våld, hot och förtryck utan att fullkomligt isolera sig från omvärlden. Gör Egypten det, så är det godnatt. Jag tror inte alls på Hermans pessimistiska syn på saken. Det är en omöjlighet att en ny despot tillsätts och det blir alltmer omöjligt för EU, FN, USA och NATO att stötta diktaturer och mörka regimer världen över, ju mer som kommer till gemene mans kännedom om Tunisien, Egypten, Saudiarabien, Syrien, Jemen, Jordanien, Pakistan, Thailand, Burma/Myanmar etc.
Slutligen så blir jag minst sagt irriterad över tidningarnas "måste-artiklar" där man försöker krysta fram möjliga scenarion "efter Mubarak", där "experter" försöker gissa sig till hur Egypten kommer se ut då diktatorn är borta. Ingen kan veta hur det hela skall sluta och allting är rätt meningslösa spekulationer. Jag skulle önska att media slutade måla upp skräckscenarion av olika slag som det egentligen inte finns särdeles mycket fog för att måla upp.
Intressant
Vidare är det mycket skönt att se islamologen Jan Hjärpes klarsynta analys av Muslimska Brödraskapet. Denna kanske kan få åtminstone några fler att inse den minimala om ens existerande risken för islamiskt styre med sharialagar i Egypten. Revolten i Egypten handlar INTE om religion, inte ens för de som är religiösa (hatar rubriksättningen på den ovan länkade artikeln). Man önskar att världens ledare kunde ta till sig kunniga människors utlåtanden och inte bara resonerade utifrån instinktiva rädslor för det som är främmande, dvs. utifrån främlingsfientlighet, rasism och islamofobi. Alla dessa charmigheter besitter nämligen den största delen av världsetablissemanget och Sverige är inget undantag. Sverigedemokraternas retorik sätter sig i det undermedvetna hos reinfeldt och Bildt och sipprar ut lite i taget i deras förda politik. EU och USAs nuvarande passivitet är ett resultat av starka islamofobiska strömningar. Man är så rädd för en islamisering av Egypten att man struntar i folket, deras frihet och deras rättigheter. Jag råder alla att gå in på Muslimska Brödraskapets hemsida och läsa på om denna organisation. Det räcker att ta en snabbtitt på deras hemsida för att inse att vi inte pratar om militant islamism. De tar själva avstånd från våld, från Al-Qaeda och dylika organisationer. Det får lov att vara ett slut på detta skitsnack om islamiskt styre, nu måste vi stötta demokratirörelsen så att människorna i Egypten kan få sin fred och frihet någon gång, för våra protester och vårt stöd förändrar massor! Att "bitterfittan" Herman Lindqvist säger motsatsen bekräftar snarare detta än motsäger det. Jag vet inte hur Herman lyckas komma fram till sin slutsats, men den är i mina ögon faktiskt ganska naiv och okunnig. "Några tusen" modiga människor kallar han de hundratusentals, kanske över miljonen, demonstranter och demokratiaktivister som visat sitt missnöje med regimen den senaste veckan. Det går inte att stoppa den sten som nu är i rullning genom våld, hot och förtryck utan att fullkomligt isolera sig från omvärlden. Gör Egypten det, så är det godnatt. Jag tror inte alls på Hermans pessimistiska syn på saken. Det är en omöjlighet att en ny despot tillsätts och det blir alltmer omöjligt för EU, FN, USA och NATO att stötta diktaturer och mörka regimer världen över, ju mer som kommer till gemene mans kännedom om Tunisien, Egypten, Saudiarabien, Syrien, Jemen, Jordanien, Pakistan, Thailand, Burma/Myanmar etc.
Slutligen så blir jag minst sagt irriterad över tidningarnas "måste-artiklar" där man försöker krysta fram möjliga scenarion "efter Mubarak", där "experter" försöker gissa sig till hur Egypten kommer se ut då diktatorn är borta. Ingen kan veta hur det hela skall sluta och allting är rätt meningslösa spekulationer. Jag skulle önska att media slutade måla upp skräckscenarion av olika slag som det egentligen inte finns särdeles mycket fog för att måla upp.
Intressant
fredag 4 februari 2011
Skall revolutionen ta slut nu?
I Egypten har under de senaste dagarna nu våldet trappats upp mot både demokratiaktivister, journalister och diplomater. Det är betalda huliganer som sägs vara Mubarakanhängare men som snarare är rena ligister som står för merparten av våldet. Dessa ligister har samtidigt stöd av polis och säkerhetstjänst. Vilken sida militären egentligen står på är oklart och jag tror inte militärerna själva vet vilket ben de skall stå på. Egypten har nämligen i första hand en värnpliktsarmé och denna består till största delen av fattiga människor av samma skrot och korn som demonstranterna på Tahrirtorg. Samtidigt som soldaterna naturligtvis känslomässigt har starkare band till demonstranterna så är de i statlig tjänst och det är Mubarak som betalar deras lön så länge han sitter kvar på sin post, vägrar lämna landet och vägrar att släppa greppet.
Jag är djupt oroad över utvecklingen de senaste dagarna där Mubarak uppenbarligen medvetet riktat in sig mot journalister för att få ett stopp på nyhetsflödet och jag vädjar till EU och USA att ta sitt förnuft till fånga och inse att revolutionen är på väg att slås ner av odemokratiska krafter. Denna revolution som skulle kunna innebära en ny ordning i hela arabvärlden och som kan innebära räddningen ur fattigdom för många miljoner frihetstörstande människor. Det är inte heller upp till västvärlden att avgöra vilken oppositionsfraktion man skall stödja eller inte, för i nuläget finns inte några sådana fraktioner. Dessa kommer utkristalliseras i demokratiska val. Om då folket väljer Muslimska brödraskapet så måste man acceptera detta, och samtala även med dessa - inte bara få panik och göra som man gjorde med Gazaremsan efter att det Palestinska folket röstade fram Hamas som styrande parti. Jag tror dock att sannolikheten för att Brödraskapet skall bli framröstade att leda en Egyptisk regering är mycket liten. Folket vill ha frihet och demokrati, inte en teokrati! Risken är dock att uteblivet stöd från västvärlden ger västfientliga krafter luft under vingarna. Därför är omvärldens stöd till demonstranterna oerhört viktigt!
Jag är helt emot militära interventioner normalt sett, men i detta fall är frågan om inte USA, EU och FN borde gå in och säkerställa säkerheten för de fredliga demonstrationerna och journalisterna som befinner sig i landet. Om man inte går in aktivt med trupp så måste man åtminstone föra samtal med höga officerare i armén och se till att de ger folket sitt stöd. Det är demokratins stora chans, och enda chansen för revolten att fortsätta i Egypten och övriga omkringliggande länder.
Det har varit så lätt för USA att traska in i Vietnam, i Irak, i Afghanistan och i Kuwait och kriga. Vid dessa tillfällen har det pratats om att man slåss för demokratin, för kvinnor, för fattiga människor och för mänskliga rättigheter. I vart och ett av dessa fall så har USA haft ekonomiska intressen som motiverat krigföringen. I Egypten talar snarare de ekonomiska och politiska intressena emot en militär inblandning och genom detta blir det så otroligt tydligt vad USAs världspolisroll egentligen handlar om - nämligen att först och främst säkra olje- och gastillgångar (och andra värdefulla råvaror), säkra Israels ställning, säkra att inte några socialister eller andra vänstergrupper tar makten i länder samt utesluta riskerna för islamiska styren i stater (det sistnämnda är dock av mycket underordnad roll, med tanke på att man stöttade Ayatollah Khomeini 1979 i rädsla för vänsterorganisationer).
Folkmordet i Rwanda, folkmordet i Darfur ja listan kan göras lång över tillfällen där det hade behövts en internationell "polis" som gick in och satte stopp för slakten av oskyldiga människor eller demokratiaktivister men där ekonomiska intressen ledde till passivitet (i bästa fall, i värsta kanske till och med stöd åt tyrannin). Jag skäms och upprörs otroligt mycket över den fruktansvärda passivitet som USA, FN och EU nu uppvisar, och är fylld av oro för vad som kommer hända med kämparna på Tahrirtorget under natten och morgondagen.
Låt oss alla hoppas, hålla tummarna, de som tror på gud bör be för att demokratin segrar i Egypten, för att USAs och EUs påtryckningar som har börjat bli lite lite tydligare ger effekt och att Mubarak tar sitt förnuft till fånga och börjar förhandla med Muhammed El Baradei i första hand om en överlämning av makten tills demokratiska fria val kan hållas!
Intressant
Jag är djupt oroad över utvecklingen de senaste dagarna där Mubarak uppenbarligen medvetet riktat in sig mot journalister för att få ett stopp på nyhetsflödet och jag vädjar till EU och USA att ta sitt förnuft till fånga och inse att revolutionen är på väg att slås ner av odemokratiska krafter. Denna revolution som skulle kunna innebära en ny ordning i hela arabvärlden och som kan innebära räddningen ur fattigdom för många miljoner frihetstörstande människor. Det är inte heller upp till västvärlden att avgöra vilken oppositionsfraktion man skall stödja eller inte, för i nuläget finns inte några sådana fraktioner. Dessa kommer utkristalliseras i demokratiska val. Om då folket väljer Muslimska brödraskapet så måste man acceptera detta, och samtala även med dessa - inte bara få panik och göra som man gjorde med Gazaremsan efter att det Palestinska folket röstade fram Hamas som styrande parti. Jag tror dock att sannolikheten för att Brödraskapet skall bli framröstade att leda en Egyptisk regering är mycket liten. Folket vill ha frihet och demokrati, inte en teokrati! Risken är dock att uteblivet stöd från västvärlden ger västfientliga krafter luft under vingarna. Därför är omvärldens stöd till demonstranterna oerhört viktigt!
Jag är helt emot militära interventioner normalt sett, men i detta fall är frågan om inte USA, EU och FN borde gå in och säkerställa säkerheten för de fredliga demonstrationerna och journalisterna som befinner sig i landet. Om man inte går in aktivt med trupp så måste man åtminstone föra samtal med höga officerare i armén och se till att de ger folket sitt stöd. Det är demokratins stora chans, och enda chansen för revolten att fortsätta i Egypten och övriga omkringliggande länder.
Det har varit så lätt för USA att traska in i Vietnam, i Irak, i Afghanistan och i Kuwait och kriga. Vid dessa tillfällen har det pratats om att man slåss för demokratin, för kvinnor, för fattiga människor och för mänskliga rättigheter. I vart och ett av dessa fall så har USA haft ekonomiska intressen som motiverat krigföringen. I Egypten talar snarare de ekonomiska och politiska intressena emot en militär inblandning och genom detta blir det så otroligt tydligt vad USAs världspolisroll egentligen handlar om - nämligen att först och främst säkra olje- och gastillgångar (och andra värdefulla råvaror), säkra Israels ställning, säkra att inte några socialister eller andra vänstergrupper tar makten i länder samt utesluta riskerna för islamiska styren i stater (det sistnämnda är dock av mycket underordnad roll, med tanke på att man stöttade Ayatollah Khomeini 1979 i rädsla för vänsterorganisationer).
Folkmordet i Rwanda, folkmordet i Darfur ja listan kan göras lång över tillfällen där det hade behövts en internationell "polis" som gick in och satte stopp för slakten av oskyldiga människor eller demokratiaktivister men där ekonomiska intressen ledde till passivitet (i bästa fall, i värsta kanske till och med stöd åt tyrannin). Jag skäms och upprörs otroligt mycket över den fruktansvärda passivitet som USA, FN och EU nu uppvisar, och är fylld av oro för vad som kommer hända med kämparna på Tahrirtorget under natten och morgondagen.
Låt oss alla hoppas, hålla tummarna, de som tror på gud bör be för att demokratin segrar i Egypten, för att USAs och EUs påtryckningar som har börjat bli lite lite tydligare ger effekt och att Mubarak tar sitt förnuft till fånga och börjar förhandla med Muhammed El Baradei i första hand om en överlämning av makten tills demokratiska fria val kan hållas!
Intressant
torsdag 3 februari 2011
Inte igår heller
Jag har inte varit så flitig här på bloggen då det gäller det jag sysslar med till vardags, nämligen kommunal politik, men idag så kommer ett undantag (vilket eventuellt kommer bli regel vad det lider :) ).
Igår hoppades man återigen för sjuttionelfte gången att ett besked skulle komma ifrån Valprövningsnämnden angående kommunalt omval i Örebro kommun. För sjuttionelfte gången fick man dock beskedet att något beslut inte hade fattats men att ett sådant kommer den 11/2 efter ett extrainsatt möte. Som en partikollega till mig sa igår så får man hoppas för deras skull att de har gott kaffe med tanke på hur många och långa möten de tvingas sitta i. Eller också är det just för att de har så gott kaffe som de vill dra ut på det. Hmm. I vilket fall som helst så råder politiskt vakuum i Örebro kommun och så har det gjort nu i ca 3 månader sedan överklagandet om felaktigheter begångna under rösträkningen samt under valrörelsen inlämnades.
Det verkar nu i stort sett klart i mina ögon, och även de flesta andra bedömares ögon, att ett omval trots allt kommer att bli av. Då kommer dock nästa fråga upp. Dvs. om ett sådant skall ske i hela kommunen eller endast i den nordöstra valkretsen där resultatet var jämnast och där också den Socialdemokratiska valskolan (i Vivalla, känt från TV-serien "Svensson Svensson") bedrevs vilken också har fått kritik från både borgerligt håll, mitt eget parti samt privatpersoner. Jag tänker inte gå in här på någon analys angående valfusk eller ej för det är inte upp till mig att avgöra, även om jag kan ha förståelse för både kritiken samt Socialdemokrater som anser sig ha bedrivit en lyckad valrörelse (Alla har ju heller inte varit inblandade i de eventuella övertramp som gjorts och övertrampen är inte begränsade till Socialdemokraterna).
Jag tycker emellertid att det är högst intressant att partierna i Örebro kommun enbart koncentrerat sig på det lilla ynka ensamma kommunfullmäktigemandatet som svängde fram och tillbaka under veckorna efter valet i september. Detta lilla ynka mandat förändrar nämligen inte situationen överhuvudtaget. Varken koalition Örebro eller S + V kommer kunna hålla ihop i sina tidigare konstellationer och bilda någon majoritet om det nuvarande valresultatet står sig eller om det blir ett omval och det nya valresultatet är snarlikt det gamla. I båda fallen är nämligen fortfarande Sverigedemokraterna då vågmästare. Vi måste sluta blunda för detta faktum och sluta se gammal blockpolitik eller ingångna koalitioner som heliga och obrytbara! Efter ett omval så sitter 7 + 1 partier i kommunfullmäktige. Det är 7 + 1 partier med egna partiprogram och egna åsikter. Det är 7 + 1 partier som utifrån den storlek som de når sedan kan sätta sig ner och försöka få ihop en rimlig majoritetskoalition där Sverigedemokraterna naturligtvis får sitta med i nämnder och annat men där man ser till att de lämnas helt utan inflytande i omröstningar. De skall inte ges möjligheten att kunna ställa krav på förhandlingar, krav på kompromisser där övriga partier blir fullständigt handlingsförlamade om man inte väljer att samarbeta med dem. Det är betydligt bättre att kasta prestigen åt sidan och erbjuda kommunalrådsposter och formella samarbeten till partier som man normalt sett inte skulle se som självklara att samarbeta med. Det är också viktigt att en nya partner i en koalition hur denna än ser ut ges precis lika stort utrymme som övriga. Dvs. om koalitionen efter valet ser ut S + V + MP + C så måste alla dessa partier ges utrymme. Det skall inte vara S + stödpartier. Om koalitionen ser ut M + Fp + C + Kd + Mp + V så måste V ges samma utrymme som övriga och inte köras över bara för att de är nya i samarbetet. Helst av allt skulle jag se ett så liberalt och grönt samarbete som möjligt och det troligaste är väl att koalitionen + Vänsterpartiet skulle utgöra detta, men att lämna S utanför styrandet i Örebro kommun då de har ca 40 % av rösterna går ju bara inte. För att ett eventuellt samarbete med S skall vara möjligt för något parti så måste ledningen i S inse att inga andra partier är beredda att bara vara knähundar. Det skall utformas handlingprogram för kommande 3 1/2 år som alla deltagande partier kan ställa sig bakom.
Vi får som sagt se om det blir något omval och vad resultatet blir. Enligt mig är det dock uteslutet att hålla ihop vare sig den ena eller andra koalitionen om vi återigen får ett valresultat med Sverigedemokraterna som vågmästare och därmed basta!
Intressant
Igår hoppades man återigen för sjuttionelfte gången att ett besked skulle komma ifrån Valprövningsnämnden angående kommunalt omval i Örebro kommun. För sjuttionelfte gången fick man dock beskedet att något beslut inte hade fattats men att ett sådant kommer den 11/2 efter ett extrainsatt möte. Som en partikollega till mig sa igår så får man hoppas för deras skull att de har gott kaffe med tanke på hur många och långa möten de tvingas sitta i. Eller också är det just för att de har så gott kaffe som de vill dra ut på det. Hmm. I vilket fall som helst så råder politiskt vakuum i Örebro kommun och så har det gjort nu i ca 3 månader sedan överklagandet om felaktigheter begångna under rösträkningen samt under valrörelsen inlämnades.
Det verkar nu i stort sett klart i mina ögon, och även de flesta andra bedömares ögon, att ett omval trots allt kommer att bli av. Då kommer dock nästa fråga upp. Dvs. om ett sådant skall ske i hela kommunen eller endast i den nordöstra valkretsen där resultatet var jämnast och där också den Socialdemokratiska valskolan (i Vivalla, känt från TV-serien "Svensson Svensson") bedrevs vilken också har fått kritik från både borgerligt håll, mitt eget parti samt privatpersoner. Jag tänker inte gå in här på någon analys angående valfusk eller ej för det är inte upp till mig att avgöra, även om jag kan ha förståelse för både kritiken samt Socialdemokrater som anser sig ha bedrivit en lyckad valrörelse (Alla har ju heller inte varit inblandade i de eventuella övertramp som gjorts och övertrampen är inte begränsade till Socialdemokraterna).
Jag tycker emellertid att det är högst intressant att partierna i Örebro kommun enbart koncentrerat sig på det lilla ynka ensamma kommunfullmäktigemandatet som svängde fram och tillbaka under veckorna efter valet i september. Detta lilla ynka mandat förändrar nämligen inte situationen överhuvudtaget. Varken koalition Örebro eller S + V kommer kunna hålla ihop i sina tidigare konstellationer och bilda någon majoritet om det nuvarande valresultatet står sig eller om det blir ett omval och det nya valresultatet är snarlikt det gamla. I båda fallen är nämligen fortfarande Sverigedemokraterna då vågmästare. Vi måste sluta blunda för detta faktum och sluta se gammal blockpolitik eller ingångna koalitioner som heliga och obrytbara! Efter ett omval så sitter 7 + 1 partier i kommunfullmäktige. Det är 7 + 1 partier med egna partiprogram och egna åsikter. Det är 7 + 1 partier som utifrån den storlek som de når sedan kan sätta sig ner och försöka få ihop en rimlig majoritetskoalition där Sverigedemokraterna naturligtvis får sitta med i nämnder och annat men där man ser till att de lämnas helt utan inflytande i omröstningar. De skall inte ges möjligheten att kunna ställa krav på förhandlingar, krav på kompromisser där övriga partier blir fullständigt handlingsförlamade om man inte väljer att samarbeta med dem. Det är betydligt bättre att kasta prestigen åt sidan och erbjuda kommunalrådsposter och formella samarbeten till partier som man normalt sett inte skulle se som självklara att samarbeta med. Det är också viktigt att en nya partner i en koalition hur denna än ser ut ges precis lika stort utrymme som övriga. Dvs. om koalitionen efter valet ser ut S + V + MP + C så måste alla dessa partier ges utrymme. Det skall inte vara S + stödpartier. Om koalitionen ser ut M + Fp + C + Kd + Mp + V så måste V ges samma utrymme som övriga och inte köras över bara för att de är nya i samarbetet. Helst av allt skulle jag se ett så liberalt och grönt samarbete som möjligt och det troligaste är väl att koalitionen + Vänsterpartiet skulle utgöra detta, men att lämna S utanför styrandet i Örebro kommun då de har ca 40 % av rösterna går ju bara inte. För att ett eventuellt samarbete med S skall vara möjligt för något parti så måste ledningen i S inse att inga andra partier är beredda att bara vara knähundar. Det skall utformas handlingprogram för kommande 3 1/2 år som alla deltagande partier kan ställa sig bakom.
Vi får som sagt se om det blir något omval och vad resultatet blir. Enligt mig är det dock uteslutet att hålla ihop vare sig den ena eller andra koalitionen om vi återigen får ett valresultat med Sverigedemokraterna som vågmästare och därmed basta!
Intressant
onsdag 2 februari 2011
Patetiska statschefer och ängsliga västvärlden
Revolten sprider sig som en löpeld genom Nordafrika och i arabvärlden. Det som började med att Tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv har nu ombildats till den kanske största demokratirörelsen sedan den europeiska arbetarrörelsens kamp i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, eller åtminstone sedan Östblocket föll i Europa. Diktator efter diktator skakar nu av skräck då risken finns att de förlorar sin makt (t. o. m långt borta i Kina har regeringen stängt ner Youtube i skräck över att folks demokratidrömmar skall väckas). Folket visar återigen att det är de som styr och att ledarna enbart är representanter. Folket visar nu att det alltid är möjligt att med samlade krafter sätta P för förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Låt oss hoppas att detta leder till fred och frihet och att det sprider sig till alla andra länder i regionen!
I Jemen har presidenten sedan 30 år tillbaka Ali Abdullah Saleh tillkännagivit att han inte vågar ställa upp för omval (jag tror att han kommer tvingas bort tidigare än så dock). Mubarak i Egypten försökte igår samma sak, men folket låter sig inte luras av dessa dimridåer som ledarna lägger ut för att ge sig själva manöverutrymme. I Jordanien har kung Abdullah II sparkat regeringen och tillsatt en ny premiärminister. Det är bara det att han inte lyssnat alls på demonstranternas och folkets vilja och den nya premiärministern är precis lika impopulär som den förre. I Sudan har röster höjts och uppmaningar till protester börjat spridas. I Syrien har regimen vidtagit åtgärder för att stoppa informationsflödet så att människor inte skall inspireras av grannländerna.
Snaran dras därmed åt också runt den andra stora elefanten i området nämligen Saudiarabien.
Hittills har protesterna och demonstrationerna i Saudiarabien varit av fredlig natur och relativt lugna, men jag tror bara att det är en tidsfråga innan världens absolut mest hårdföra och stängda monarkiska diktatur är ett minne blott. Saudiarabien får nämligen Nordkorea att framstå som ett paradis i människorättsligt hänseende. Skillnaden är att Saudiarabien i likhet med Egypten under lång tid ansetts vara en viktig bundsförvant till USA och EU (däribland Sverige) samt att Saudiarabien sitter på världens största oljetillgångar. Landet styrs strikt enligt den muslimska sektläran wahabism och kvinnors rättigheter är långt mer begränsade än de någonsin har varit i exempelvis Iran som sedan länge, av USA, målats ut som det stora hotet.
Återigen kan man inte annat än uttrycka glädje över det som sker och de enorma steg som nu tas mot en naturlig demokratisering (istället för av USA och NATO påtvingad sådan) av denna del av världen. Vi måste nu ge vårt stöd i alla de former vi kan! Vår egen regering, EU, USA och alla andra demokratiska länder borde ha varit mycket tydligare redan från första början i sitt stöd för folket och i sin kritik mot Mubarak. Det är fruktansvärt att se hur man ser politik och framförallt ekonomi före människor och deras rättigheter. Först efter en veckas protester tog Carl Bildt någorlunda tydligt ställning för fria val, men ändå med viss reservation, han var nämligen snarare emot folket i deras krav på Mubaraks avgång! Det är oerhört obehagligt att se detta maktspel som riskerar att gå ut över människorna som sätter sina liv och sin hälsa på spel i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter och jag skäms å det grövsta över att ha en så feg regering!
Alla demokratiska rörelser världen över måste nu ge sitt stöd till partierna och organisationerna i de aktuella länderna, alla medel måste ges för att partier skall kunna bildas, och organiseras samt att partiprogram skall skrivas i de länder där partier tidigare inte har haft möjlighet att existera.
Det är viktigt av många anledningar och det minskar också riskerna för att vi får ett gäng nya Iran.
Vi skall dock komma ihåg att de allra flesta bedömare ser det som högst osannolikt att Egypten exempelvis skulle tas över av islamistiska krafter och bli en islamisk stat. Det viktigaste i nuläget är emellertid inte att motverka en sådan utveckling då denna inte ens verkar sannolik utan först och främst att ge stöd och support så att fria och demokratiska val kan hållas. Om då folket väljer att ge sitt stöd till islamiska organisationer såsom Muslimska brödraskapet så är det folkets vilja och ingenting som västvärlden har någon rätt att tycka bu eller bä om, Vi har ingen rätt att anse att några andra röstar "fel" bara för att de inte ser på världen exakt som vi i den kalla nord gör. Vi får inte göra om Gaza-misstaget!
Brödraskapet har för övrigt hittills överhuvudtaget inte visat någon vilja att sno åt sig makten utan enbart stöttat Mohammed El Baradei som oppositionsledare. Det bör också tilläggas att Brödraskapet inte traditionellt sett heller har varit inriktade på en islamisk stat utan snarare stött en demokratisk utveckling. Brödraskapet har snarare varit inriktad på social och religiös verksamhet och vad jag har förstått så tyder ingenting på att någon annan utveckling är nära förestående även om det finns militanta element inom rörelsen.
Jag stiger ur sängen på morgnarna med glädje och längtar efter att läsa nyheterna om framstegen i Nordafrika och på Arabiska halvön! Jag hoppas att man får fortsätta med det ett tag till!
Läs Gärna:
Bodil Ceballos
Intressant
I Jemen har presidenten sedan 30 år tillbaka Ali Abdullah Saleh tillkännagivit att han inte vågar ställa upp för omval (jag tror att han kommer tvingas bort tidigare än så dock). Mubarak i Egypten försökte igår samma sak, men folket låter sig inte luras av dessa dimridåer som ledarna lägger ut för att ge sig själva manöverutrymme. I Jordanien har kung Abdullah II sparkat regeringen och tillsatt en ny premiärminister. Det är bara det att han inte lyssnat alls på demonstranternas och folkets vilja och den nya premiärministern är precis lika impopulär som den förre. I Sudan har röster höjts och uppmaningar till protester börjat spridas. I Syrien har regimen vidtagit åtgärder för att stoppa informationsflödet så att människor inte skall inspireras av grannländerna.
Snaran dras därmed åt också runt den andra stora elefanten i området nämligen Saudiarabien.
Hittills har protesterna och demonstrationerna i Saudiarabien varit av fredlig natur och relativt lugna, men jag tror bara att det är en tidsfråga innan världens absolut mest hårdföra och stängda monarkiska diktatur är ett minne blott. Saudiarabien får nämligen Nordkorea att framstå som ett paradis i människorättsligt hänseende. Skillnaden är att Saudiarabien i likhet med Egypten under lång tid ansetts vara en viktig bundsförvant till USA och EU (däribland Sverige) samt att Saudiarabien sitter på världens största oljetillgångar. Landet styrs strikt enligt den muslimska sektläran wahabism och kvinnors rättigheter är långt mer begränsade än de någonsin har varit i exempelvis Iran som sedan länge, av USA, målats ut som det stora hotet.
Återigen kan man inte annat än uttrycka glädje över det som sker och de enorma steg som nu tas mot en naturlig demokratisering (istället för av USA och NATO påtvingad sådan) av denna del av världen. Vi måste nu ge vårt stöd i alla de former vi kan! Vår egen regering, EU, USA och alla andra demokratiska länder borde ha varit mycket tydligare redan från första början i sitt stöd för folket och i sin kritik mot Mubarak. Det är fruktansvärt att se hur man ser politik och framförallt ekonomi före människor och deras rättigheter. Först efter en veckas protester tog Carl Bildt någorlunda tydligt ställning för fria val, men ändå med viss reservation, han var nämligen snarare emot folket i deras krav på Mubaraks avgång! Det är oerhört obehagligt att se detta maktspel som riskerar att gå ut över människorna som sätter sina liv och sin hälsa på spel i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter och jag skäms å det grövsta över att ha en så feg regering!
Alla demokratiska rörelser världen över måste nu ge sitt stöd till partierna och organisationerna i de aktuella länderna, alla medel måste ges för att partier skall kunna bildas, och organiseras samt att partiprogram skall skrivas i de länder där partier tidigare inte har haft möjlighet att existera.
Det är viktigt av många anledningar och det minskar också riskerna för att vi får ett gäng nya Iran.
Vi skall dock komma ihåg att de allra flesta bedömare ser det som högst osannolikt att Egypten exempelvis skulle tas över av islamistiska krafter och bli en islamisk stat. Det viktigaste i nuläget är emellertid inte att motverka en sådan utveckling då denna inte ens verkar sannolik utan först och främst att ge stöd och support så att fria och demokratiska val kan hållas. Om då folket väljer att ge sitt stöd till islamiska organisationer såsom Muslimska brödraskapet så är det folkets vilja och ingenting som västvärlden har någon rätt att tycka bu eller bä om, Vi har ingen rätt att anse att några andra röstar "fel" bara för att de inte ser på världen exakt som vi i den kalla nord gör. Vi får inte göra om Gaza-misstaget!
Brödraskapet har för övrigt hittills överhuvudtaget inte visat någon vilja att sno åt sig makten utan enbart stöttat Mohammed El Baradei som oppositionsledare. Det bör också tilläggas att Brödraskapet inte traditionellt sett heller har varit inriktade på en islamisk stat utan snarare stött en demokratisk utveckling. Brödraskapet har snarare varit inriktad på social och religiös verksamhet och vad jag har förstått så tyder ingenting på att någon annan utveckling är nära förestående även om det finns militanta element inom rörelsen.
Jag stiger ur sängen på morgnarna med glädje och längtar efter att läsa nyheterna om framstegen i Nordafrika och på Arabiska halvön! Jag hoppas att man får fortsätta med det ett tag till!
Läs Gärna:
Bodil Ceballos
Intressant
tisdag 1 februari 2011
Läs Romsons inlägg!
Jag ber alla att läsa Åsa Romsons inlägg på politikerbloggen idag. Det hon tar upp är av absolut största vikt, inte bara för djuren, naturen och människorna i och runt Arktis utan även för resten av världen.
Vi måste sätta ner foten gentemot oljebolagen och säga STOPP! Hit men inte längre. Det räcker nu! Vi kan inte ta upp mer olja och gas! Vi kan inte fortsätta förlita oss på råvaror som smutsar ner, förstör och förorenar på det sätt som råoljan och naturgasen och dessas avkommor gör.
Sverige har ett gyllene tillfälle att dra sitt strå till stacken som kommande ordförande i Arktiska rådet. Jag har dock svårt att se Carl Bildt, mannen med de blodiga händerna, mannen som doppat hela kroppen och huvudet i världens smutsiga oljeindustri, vara aktiv i kampen mot oljebolagens ondskefulla girighet då han själv varit en del av denna under många år.
På Grönland, i Arktis, i Nordnorge, i norra Ryssland och norra Kanada finns ett oerhört rikt djurliv och mänskliga kulturer som levt sida vid sida med naturen i någorlunda harmoni under mycket lång tid. Allt detta riskerar att förstöras i ett nafs om man tillåter exploatering av de enorma olje- och gasresurser som gömmer sig i norr. Låt fossilen ligga!
Om haven runt Arktis förstörs eller temperaturen börjar pendla upp och ner står vi inför en fullskalig ekologisk katastrof då mängder med plankton, krill, tång och alger kommer dö. Valarna förlorar sin föda, fiskar förlorar sin föda, räkor förlorar sin föda och om fiskar och räkor börjar dö så börjar sjöfåglarna dö. Många sjöfåglar kommer drabbas dubbelt då deras häckningsplatser också förstörs av oljebolagen. Valarnas utdöende kommer få konsekvenser på andra håll eftersom valarna "vandrar" över stora avstånd och är delar av ekologiska system på flera andra platser.
Jag förstår inte hur man kan sitta på sina utbredda svullna bakdelar i styrelserum långt borta och totalt ignorera alla forskarrapporter och all kunskap som finns om sårbarheten i ekologiska system, enbart därför att man vill få något så löjligt som mer pengar (detta trots att man redan har hundratals miljoner i många fall)!
Jag håller med Romson om att Bildt måste ge ett svar på hur Sveriges agenda ser ut under ordförandeskapet i Arktiska rådet, men jag vet inte om jag vill höra detta svar...
Intressant
Vi måste sätta ner foten gentemot oljebolagen och säga STOPP! Hit men inte längre. Det räcker nu! Vi kan inte ta upp mer olja och gas! Vi kan inte fortsätta förlita oss på råvaror som smutsar ner, förstör och förorenar på det sätt som råoljan och naturgasen och dessas avkommor gör.
Sverige har ett gyllene tillfälle att dra sitt strå till stacken som kommande ordförande i Arktiska rådet. Jag har dock svårt att se Carl Bildt, mannen med de blodiga händerna, mannen som doppat hela kroppen och huvudet i världens smutsiga oljeindustri, vara aktiv i kampen mot oljebolagens ondskefulla girighet då han själv varit en del av denna under många år.
På Grönland, i Arktis, i Nordnorge, i norra Ryssland och norra Kanada finns ett oerhört rikt djurliv och mänskliga kulturer som levt sida vid sida med naturen i någorlunda harmoni under mycket lång tid. Allt detta riskerar att förstöras i ett nafs om man tillåter exploatering av de enorma olje- och gasresurser som gömmer sig i norr. Låt fossilen ligga!
Om haven runt Arktis förstörs eller temperaturen börjar pendla upp och ner står vi inför en fullskalig ekologisk katastrof då mängder med plankton, krill, tång och alger kommer dö. Valarna förlorar sin föda, fiskar förlorar sin föda, räkor förlorar sin föda och om fiskar och räkor börjar dö så börjar sjöfåglarna dö. Många sjöfåglar kommer drabbas dubbelt då deras häckningsplatser också förstörs av oljebolagen. Valarnas utdöende kommer få konsekvenser på andra håll eftersom valarna "vandrar" över stora avstånd och är delar av ekologiska system på flera andra platser.
Jag förstår inte hur man kan sitta på sina utbredda svullna bakdelar i styrelserum långt borta och totalt ignorera alla forskarrapporter och all kunskap som finns om sårbarheten i ekologiska system, enbart därför att man vill få något så löjligt som mer pengar (detta trots att man redan har hundratals miljoner i många fall)!
Jag håller med Romson om att Bildt måste ge ett svar på hur Sveriges agenda ser ut under ordförandeskapet i Arktiska rådet, men jag vet inte om jag vill höra detta svar...
Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)