lördag 29 juni 2013

Intresseorganisation eller politiskt parti?


Satt precis och läste debattartikeln som Sissela Nordling Blanco, Stina Svensson och Gudrun Schyman publicerat i Aftonbladet idag.
Jag håller verkligen med författarna om vikten av att feminismen ges utrymme i samhällsdebatten och att kampen inte är över förrän vi alla ges samma möjligheter oavsett kön, sexuell läggning och härkomst. Det finns emellertid en sak i artikeln som jag inte håller med om, nämligen meningen om att slänga bort sin röst. 
Det finns nämligen ett problem som är störst på den ickeborgerliga sidan av politiken - ett problem som de borgerliga partierna inte alls har i samma utsträckning. Detta problem, såvitt jag ser det, är att det finns alltför många organisationer som kanske egentligen borde hålla sig till att vara intresse- och lobbyorganisationer snarare än politiska partier, eller som gjorde klokt i att välja att ingå i de större partierna på denna sida.
Partier såsom Feministiskt InitiativPiratpartietKommunistiska PartietRättvisepartiet SocialisternaSocialistiska partietGröna PartietEnhet, Kommunistiska förbundet, är alla viktiga organisationer med en massa kloka tankar och idéer tycker jag, men dels så tar de röster från de partier som är tillräckligt stora för att åstadkomma reell förändring och framförallt så urlakas de större partierna på de mer rebelliska och radikala krafter som de så desperat behöver för att inte trilla ner i den gråa betongmassan. 

Det är förvisso inte något gigantiskt antal röster som dessa småpartier och organisationer tilldrar sig (det handlar i realiteten endast om någon dryg procent av hela väljarkåren), men det hålrum som partiernas radikala medlemmar lämnar efter sig i de etablerade partierna är enormt. Jag tycker att det är synd att man väljer att starta nya partier då man stöter på motstånd istället för att ta kampen och kämpa för förändring inom de befintliga partierna. Det finns nog inte något parti där alla medlemmar håller med till punkt och pricka om allt som partiet står för, men förhoppningsvis är partierna någorlunda öppna för utveckling och att tänka om då medlemmarna trycker på om förändring. Ett exempel som jag är väldigt stolt över är mitt eget partis svängning i frågan om vinster i välfärden. Efter en seg och utdragen kamp som pågått i några år lyckades medlemmarna äntligen vända partiskutan i frågan och numera står Miljöpartiet de gröna till hundra procent för att allt eventuellt överskott i skattefinansierad verksamhet skall återinvesteras i verksamheten. Miljöpartiet är ett parti som är öppet för påverkan och som lyssnar på sina medlemmar, kanske i högre grad än övriga partier - åtminstone verkar stadsvetaren Jenny Madestam se det på det viset. Så om den gröna ideologin ligger nära vad man själv tycker och tänker, är Miljöpartiet ett lysande val för den som vill kunna påverka på riktigt.

Jag skulle själv vilja rösta på både Gröna partiet, Feministiskt Initiativ och mitt eget parti Miljöpartiet de gröna i nästa val, men jag tycker att det bästa då man vill lägga sin röst på alla dessa partier är att välja just Miljöpartiet de gröna och samtidigt då använda medlemskapet i partiet för att påverka så mycket man bara kan inifrån i de frågor där man eventuellt inte tycker exakt som partiet. Eventuellt får jag stöd för min sak, eller också inte och får acceptera detta i, demokratins namn, då det finns så många andra frågor där jag faktiskt är överens med resten av partiet.

De allra flesta frågor, som småpartierna driver, finns med i de större partiernas arsenal men ibland har "moderpartierna" lite mindre bråttom med att genomföra det hela. 
Visst kan jag också bli frustrerad i vissa frågor, vilket jag tror att alla politiskt intresserade blir emellanåt, då det inte går så fort som man skulle önska. Men tänk samtidigt vad som faktiskt har åstadkommits. Tänk exempelvis att homosexuella idag får gifta sig och adoptera barn och att homosexuell kärlek räknas som lika mycket kärlek som heterosexuell enligt de allra flesta människor trots att homosexualitet sågs som en sjukdom för mindre än 35 år sedan, tänk att alla partier idag åtminstone försöker ta miljö- och klimatfrågorna på allvar (även om vissa partier inte riktigt förstår sig på det hela) och att dessa frågor alltid finns med på dagordningen i partiledardebatter, tänk att män faktiskt tar ut en allt större del av föräldraförsäkringen (även om det går alldeles för långsamt...), tänk att flera riksdagspartier kallar sig feministiska (även om de inte alltid fattar beslut som kan anses samstämma till fullo med detta epitet så tror jag att det ändå påverkar beslutsprocesserna och påverkar politikutövningen inom partierna om än lite för långsamt...) och mycket annat. 
Det finns också frågor som måste skärpas till rejält såklart, frågor där det krävs "blåslampor i röven på etablissemanget". Intresse- och lobbyorganisationer såsom exempelvis Svenska Freds, Rädda barnen, Svenskt näringsliv (ja, jag har med Svenskt näringsliv här även om de inte tillhör mina favoritorganisationer men de är trots allt en viktig del av demokratin) och Naturskyddsföreningen driver på partierna och är viktiga blåslampor. Jag tycker, vilket kanske har framgått tidigare, att även FI borde vara en av dessa organisationer. Jag tror att man skulle få mer gjort i feministkampen som intresseorganisation än som politiskt parti - åtminstone på riksplanet.
FI tvingas, genom att vara ett politiskt parti med målsättningen att växa, anpassa sig och bli lite slätstrukna (åtminstone i den talade retoriken) istället för att som intresseorganisation folkbilda, vara radikala och kontroversiella samt påverka allt vad de orkar. 

När det gäller kommunistiska partiet så förstår jag inte oviljan att ingå i Vänsterpartiet. Jag skulle tro att ganska få av medlemmarna stödjer en väpnad revolution idag och då förstår jag faktiskt överhuvudtaget inte vad som skiljer dem ifrån Vänsterpartiet egentligen, men någon klok person kanske kan förklara detta för mig. Rättvisepartiet Socialisterna vet jag för lite om för att uttala mig om men jag tror att ganska många av medlemmarna skulle kunna känna sig hemma i både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i vissa fall kanske till och med Socialdemokraterna...

Min poäng är som sagt i alla fall att alla dessa småpartiers medlemmar skulle göra mer nytta i de större partierna på nationell nivå, men att småpartierna kan göra en massa nytta på det lokala planet samt att feminismen skulle må bättre av en feministisk intresseorganisation än ett eget politiskt parti.

Tack och bock för din tid

måndag 24 juni 2013

Var går gränsen mellan demokrati, diktatur och ren dårskap?

Jag oroar mig djupt över USAs inställning till människor som Bradley Manning och Edward Snowden. 

Dessa två hjältar har offrat sig själva i syfte att sätta stopp för maktmissbruk och integritetskränkningar och hur behandlas de? Jo, de behandlas som landsförrädare och superskurkar. Deras "brott" är att de har avslöjat övergrepp båda rättsliga och rent fysiska; våldsdåd, olaglig övervakning, hemlighetsmakeri utan mening. Hur kan ett demokratiskt land anse sig ha rätten att begå de övergrepp som har avslöjats? Och ännu värre - Hur kan ett demokratiskt land välja att jaga budbäraren istället för att be om ursäkt och lova bättring då övergreppen avslöjas?!

Vad är det som skiljer demokratier från diktaturer egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt längre. Visst jag kan sitta och skriva det som jag skriver just nu vid min dator vilket jag inte skulle kunna göra i Kina, på Kuba eller i Burma, men jag vet samtidigt om att det som jag skriver registreras och kan komma att användas emot mig i framtiden. Att vara en demokrati handlar inte bara om att ha flera valmöjligheter i någorlunda fria val. En demokrati måste ha större element av insyn och medbestämmande än vad exempelvis USA kan uppvisa idag. I mina ögon är faktiskt inte USA mycket mer demokrati än vad Iran är.

Kalla fakta: 
USA är ett land som fortfarande praktiserar dödsstraff i fredstid, det är ett land där man allt som oftast endast har två alternativ att rösta på i presidentvalen (Jämför med Iran där det nyligen var presidentval och sex olika kandidater var valbara...) och två alternativ att rösta på då det ska röstas till kongressen (det finns möjlighet för oberoende kandidater att ställa upp i både president- och kongressvalen men detta kräver oftast en rejäl plånbok = högst odemokratiskt), det är ett land som bevisligen begår övergrepp mot både den egna och andra länders befolkning, det är ett land som bevisligen har använt sig av tortyr, ett land som håller människor fängslade utan rättegång och utan formella anklagelser, ett land där Noam Chomskys bok "Interventions" bannlystes. ett land som gång efter annan ger sitt stöd till skumma regimer och som vägrar hjälpa till med militär nedrustning utan istället bidrar till upprustning.
Självklart inser jag också att åsiktsspelrummet är något större i USA än i Iran eller Nordkorea och det är andra saker som leder till bestraffning, men man måste samtidigt inse att det finns en hel del som inte står rätt till i så kallade demokratier.

Hur har USA mage att kritisera andra länders övergrepp mot befolkningen? På Kuba är de i alla fall öppna med sina restriktioner och övervakning...

Nu är inte detta inlägg ett försvar för diktaturers övergrepp mot sina befolkningar ty dessa är alltid förkastliga och aldrig någonsin värda att försvara, utan inlägget är menat att vara en attack på de västerländska sk. demokratier som utger sig för att vara försvarare av frihet och öppenhet, främst då USA men vi ska inte glömma att exempelvis även den brittiska underrättelsetjänsten har varit flitigt förekommande i Snowdens avslöjanden.

Jag tycker som sagt att man kan fundera över skillnaden mellan en demokrati och en diktatur i praktiken anno 2013...

Tänk vad befriande det vore om USA:s regering istället gick ut och sa: "Förlåt oss, vi har begått misstag och övergrepp och många känner sig kränkta. Vi kan aldrig ta tillbaka och göra det hela ogjort, men vi kan lära oss av våra misstag be om ursäkt och utlova att denna typ av övergrepp aldrig någonsin skall begås igen". Naturligtvis kommer detta aldrig ske och risken finns att USA:s stadsapparat kommer bli ännu mer hemlig. Vi får se hur kloka politiker Washington har, om de inser faran med att låta CIA, NSA, FBI och liknande organisationer få alltför stort svängrum och egenbestämmande eller om de låter sig påverkas av dessa organisationers lobbyister. Kommer vi leva i ett "1984"-samhälle eller kommer vi närma oss ett Utopia?


Intressant