Jag efterfrågade häromdagen fler gröna bloggare som talade för nedrustning och fred, i samband med nyhetsrapporteringen angående den ökande svenska vapenexporten.
Nu har Yuri Silva, miljöpartist från Eskilstuna, dock gått ut och tagit tydlig ställning för den gröna linjen i denna fråga.
Denna linje borde vara en självklarhet för alla som kallar sig gröna, men dessvärre har det inte varit så självklart de senaste åren. Den anpassnings- och kompromisspolitik som förts under många år har visserligen på vissa områden varit relativt lyckosam. MPs representanter har också varit viktiga opinionsbildare i riksdagen, men vi skall inte gå ännu längre på denna anpassningsväg. Vi måste snarare ta ett steg tillbaka mot radikalisering. Vi har vuxit så det knakat både när det gäller antalet medlemmar och antalet väljare, de allra flesta av dessa har valt MP för att partiet står för framtiden i svensk politik, och att den gröna rörelsen globalt sett står för jordens och mänsklighetens framtid. I denna framtid är ett långsiktigt hållbart samhälle ett måste, vilket de flesta väljare förstår. De har röstat på MP för att de tror på den samhällsomställning som Miljöpartiet de Gröna i grunden står för. När så många människor börjar dra åt det gröna hållet så måste vi inse att vi inte skall bli mindre gröna, utan snarare våga vara MER gröna.
Jag tycker egentligen inte att språkrörsvalet är det viktigaste i världen eftersom språkröret skall stå för partiets åsikt och vem som driver medlemmarnas åsikt spelar inte så stor roll, men språkrören bli alltmer lika de traditionella partiledarna vilket oroar mig lite och gör också att språkrörsvalet blir lite viktigare.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilka jag helst vill se skall jag erkänna. Varken på den kvinnliga eller manliga sidan.
Mina startfavoriter var Åsa Romson och Gustav Fridolin, men Joakim Pihlstrand-Trulp har seglat upp som en mycket rimlig utmanare till Gustav. Joakim är mer ultragrön än vad Gustav är och betydligt mindre kompromissvillig. Detta ser jag både som positivt och negativt. Gustav har en mediavana och ett folkligt anseende som Joakim har svårt att matcha, men detta anseende och mediavanan kan ligga Gustav i fatet med lite otur.
Miljöpartiet de Gröna står för en omställning av samhället, inte bara en liten putsning av det nuvarande och det måste språkrörskandidaterna vara tydliga med.
På den kvinnliga sidan lutar jag hittills mest åt att stödja Åsa Romson även om Annika Lillemets också är en favoritkandidat. Det finns dock en viktig aspekt som talar till Romsons fördel. Denna är att hon är fullkomligt lysande i intervjuer, debatter och panelsamtal. Hon för sig otroligt naturligt i mediala sammanhang och är det någonting som människor hemma i soffan gillar så är det naturlighet. Detta har varit Maria Ws största och kanske enda akilleshäl och jag tror ärligt talat att Åsa kan bli ännu mer populär än Maria på sikt. Dessutom är Åsa en grön kandidat, även om hon dessvärre röstade för en förlängning av den svenska Afghanistan-insatsen. När det gäller de övriga kandidaterna; Akko Karlsson, Bodil Ceballos, Mikaela Valtersson samt Gunvor G Ericsson så är de alla antingen alltför okända för mig eller, i mina ögon, helt enkelt alldeles för långt ifrån den Gröna grunden för att de överhuvudtaget skall vara tänkbara språkrör i min värld.
Jag vet att Mikaela V har angripits lite väl hårt från vissa håll inom partiet vilket är mycket onödigt och direkt pinsamt, men i mina ögon är Mikaela för blå i ekonomiska frågor för att vara tänkbar som "mitt" språkrör. Jag tycker absolut inte att det behövs någon kampanj för eller emot den ena eller andra språkrörskandidaten för även de kandidater som inte ligger så nära mig har massor av bra frågor som de brinner för men jag tycker som sagt att man trots allt skall vara väl förankrad i den gröna ideologin samt att det är viktigt att den manliga och kvinnliga kandidaten som man stödjer kompletterar varandra på ett bra sätt.
Jag vill också framhålla att det inte går att driva grön politik utan att anamma den gröna synen på ekonomi, anamma tillväxtkritiken, anamma arbetstidsförkortningen. Visst finns det frågor där vi kan förnya oss eller till och med ändra åsikt, men inte förrän det har konstaterats att vår originalidé är dålig eller inte ens fungerar. I detta fall är det just tvärtom - dvs. den traditionella kapitalismen och marknadsekonomin som visat sig inte fungera. Kritiken mot den ekonomiska tillväxten är det absolut mest grundläggande i hela den gröna ideologin som jag ser det och orkar man inte, eller känner motvilja mot att kämpa emot tillväxthetsen så är kanske inte språkrörsposten rätt post att befinna sig på.
Friskolorna är ett exempel som MP borde ompröva då utfallet inte alls har blivit det av Miljöpartiet önskade. Idag äger nämligen ett fåtal jättekoncerner i princip varenda friskola i hela Sverige, allra värst ser det kanske ut på gymnasiesidan. De alternativa pedagogikerna och de små familjekooperativen, MPs stora anledning till Ja-rösten, är inte enormt mycket vanligare idag än före reformen.
Jag kan också någonstans förstå och tycker att det är rimligt att man omprövade EU-motståndet, men jag har idag återvänt till min originalåsikt där jag är starkt kritisk till det svenska medlemskapet i denna Ekonomiska samarbetsorganisation. Jag tycker att partiet borde göra detsamma då vi måste inse att man inte får ut det önskade av detta medlemskap. Det är fortfarande ekonomi som EU handlar om och inte freds- och miljöfrågor primärt. Sverige har dessutom en liten liten liten röst i denna mastodontorganisation (i denna fråga är Åsa Romson och jag inte helt överens...).
Vår röst är ärligt talat starkare vid sidan om tror jag. Detta gäller naturligtvis så länge EU är vad det är idag, inte om skeppet ändrar riktning och flyttar upp miljö-, rättvise-, freds- och solidaritetsfrågor högst upp på dagordningen. Ett medlemskap i en sådan organisation vore självklar.
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar