måndag 30 september 2013

Någonting är ruttet i kungariket Sverige... (en av de vanligaste bloggrubrikerna konstigt nog)

Jag är visserligen inte en person som sprudlar av positivism och är varken glättig eller hurtig, men jag när någonstans inombords ändå ett hopp om mänskligheten. Jag tror på människans förmåga att tänka och göra gott. Jag tror på människans förmåga att dela med sig och njuta av rättvisa och frihet. Jag tror på människans förmåga att förstå, ta hand om, älska, bry sig om och människans handlingskraft.

Tyvärr händer det att denna tro får sig en törn emellanåt, och att den blir något svagare. Om denna tappade tro är tillfällig eller konstant vet man inte förrän senare... Förhoppingsvis så är den bara tillfällig.

Det första, och kanske mest självklara som har bidragit till denna nedgång i förtroendet för mänskligheten är såklart IPCC:s rapport över klimatförändringarna som till 95 % säkerhet konstaterar att mänsklig aktivitet inte bara påverkar utan är orsaken till klimatförändringarna som sker på vår jord. Det som kan hjälpa upp förtroendet är om människor inser att vi måste hjälpas åt för att städa upp den röra som vi, och våra förfäder skapat. Detta ämne har jag berört i ett helt gäng tidigare blogginlägg så jag tar mig vidare till nästa anledning.

Det andra är nämligen den fruktansvärda historien med den 15-åriga tjejen som våldtogs av sex uppenbart psykopatiska ynglingar. Förövarna fälldes i tingsrätten, men friades av hovrätten då domaren tyckte att det var rimligt att - tvärtemot allt vad medmänsklighet, moral, empati och förstånd heter - fullkomligt söndertolka en lagtext i syfte att till varje pris få dessa ynglingar fria. Jag kan inte se någon annan förklaring nämligen till varför domaren valde att tolka på detta vis nämligen, ty tolkningen är givetvis ett val. Vårt rättssystem är visserligen inställt på att hellre fria än fälla vilket jag, och jag tror de flesta andra också, tycker är bra och ökar rättssäkerheten men någon måtta får det väl ändå vara!
Även utan att ha läst rättegångsprotokollet förefaller det ganska uppenbart att detta är ett givet fall av våldtäkt vad än lagböckerna säger. Man måste väl ändå tänka lite granna.

Vem i hela fridens namn (som är vid sina sinnes fulla bruk) tror på fullaste allvar att en 15-årig flicka vill, och uppskattar, att 6 större och starkare pojkar, som varit okända för henne fram till den aktuella kvällen, roffar åt sig hennes mobil bland annat, låser in henne i ett mörkt rum för att sedan turas om att genomföra samlag med henne? Vem tror att hon, trots att hon vid upprepade tillfällen sa nej, är med på noterna?

Vad skapar vi för samhälle där rättsväsendet försöker stryka ett streck över en bestialisk handling av detta slag? Jag kan inte heller låta bli att undra vad det är för människor som har uppfostrat de sex monstrum som till att börja med överhuvudtaget kommer överens om att det är en bra idé att begå dessa handlingar, sedan begår handlingarna, sedan såklart blir fällda i tingsrätten för brottet då skulden är fullkomligt uppenbar men ändå överklagar domen trots att de naturligtvis vet så innerligt väl att de är så skyldiga som någon människa någonsin kan bli till ett brott. Vad har dessa ynglingar utrustats med för moralisk kompass egentligen? Låt oss hoppas att fallet går upp i högsta domstolen och att en dömande dom återigen fastställs så att åtminstone den stackars flickan slipper tänka tanken att hon själv är medskyldig till att situationen uppstod vilket är det som hovrätten talar om genom sin dom.

Det gör ont i magen, i bröstet, i huvudet, ja i hela kroppen då jag tänker på att män, pojkar, gossar, killar av detta slag finns överallt, på gatan, i livsmedelsbutiken, på gymet, på krogen för de aktuella förövarna är ju inte ensamma dessvärre... Man skulle vilja ha svaren på hur man får bukt med detta samhällsproblem fort! Ändrad våldtäktslagstiftning och en samtyckeslagstiftning är åtgärder som är nödvändiga, men dessa löser ju bara problemen när brottet redan är begånget. Vi måste lyckas i andra änden också! Dvs. att förebygga brotten, se till att de Aldrig, aldrig någonsin sker! Vi måste sprida feminism, empati, medmänsklighet och kärlek. Om man lyckas få majoritetssamhället att se det som minst lika viktigt att skolan lär ut hur man blir en demokratisk, empatisk, kännande och klok medborgare som att det lärs ut rena faktakunskaper så tror jag att vi kan komma någonstans. Just nu är samhället väldigt, väldigt sjukt på många sätt, men jag slutar detta inlägg med lite hoppfullhet för jag är helt övertygad om att det finns botemedel mot samhällssjukdomarna som plågar oss!

Intressant

söndag 29 september 2013

Uppmaning till världens ledare från en liten människa någonstans i Sverige...

Till Xi Jinping/Li Keqiang, Barack Obama, David Cameron, Angela Merkel, François Hollande, Werner Faymann, Elio di Rupo, Plamen Oresharski, Zoran Milanovic, Nicos Anastasiades, Jiri Rusnok, Helle Torning-Schmidt, Andrus Ansip, Jyrki Katainen, Antonis Samaras, Viktor Orbán, Enda Kenny, Enrico Letta, Valdis Dombrovskis, Algirdas Butkevicius, Jean-Claude Juncker, Joseph Muskat, Mark Rutte, Donald Tusk, Pedro Passos Coelho, Victor Ponta, Roberto Fico, Alenka Bratusek, Mariano Rajoy, Fredrik Reinfeldt,  Pranab Mukherje, Vladimir Putin,  Shinzo Abe, Stephen Harper:

Ni är regeringschefer, statsöverhuvuden och makthavare i de länder/sammanslutning av stater, som står för störst utsläpp av växthusgaser (EU som helhet är tredje störst vilket är anledningen till att alla EU-länders regeringschefer är med). Ni sitter på makten att forma nu levande och kommande generationers framtid. Ni är givetvis inte ensamma om att bära ett ansvar och inte heller ensamma om möjligheten att förändra, alla delar av samhället ner till den enskilda människan kan och måste nämligen göra något och vara beredda att göra uppoffringar, men det är de stora besluten som behövs i första hand om vi ska kunna uppnå verklig förändring och lyckas hejda den oroväckande framtid som vi riskerar att ställas inför. Ni har möjlighet att sätta stopp, eller (kanske mer realistiskt numera) åtminstone mildra effekterna av de skrämmande förändringar som vår jord är på väg mot i expressfart. Ni har möjlighet att förhandla med varandra och fatta beslut som visserligen kan vara obekväma och kanske också kosta väljarstöd i många fall, men som kan rädda mänskligheten, eller åtminstone minska de problem som vi troligen kommer att ställas inför redan under det kommande seklet.
Det upprör mig att ni verkar tycka att det är viktigare att hålla er väl med väljare, näringsliv och/eller främja den så kallade tillväxten och ekonomin i landet än att bry er om vilken värld era barn, barnbarn och barnbarnsbarn växer upp i och ska leva sina liv i.

Vilka vill ni vara i historieböckerna? Tänk vad coolt det vore om ni istället för att kämpa för småttiga plånboksfrågor, ickefrågor och annat trams kunde skriva in era namn i historien som De som gjorde skillnad - De som räddade mänskligheten, en stor del av naturen och djurlivet på jorden. Tänk om ni kunde bli De som i filmen "Avatar" står på Na'vi-folkets sida istället för att vara de som med sina "Hell trucks" förstör på planeten Pandora.

Planeten Tellus/Jorden är vår Pandora, vi har ingen planet B, vi måste vara rädda om vårt hem. Vår koppling till, samt beroende av denna planet är oändligt. Vi kan ju knappast klara oss utan den...

Min uppmaning till världens ledare, om ni vill lyssna, är att göra ett ärligt försök, jag vet att jag inte direkt är ensam om denna åsikt...
Vi människor har orsakat detta problem, och det är därför Vi människor som måste lösa det. Medierna verkar dessvärre redan ha gett upp eftersom IPCC:s rapport över klimatförändringarna inte ens är förstasidesstoff och klimatkonferenserna som har hållits efter Köpenhamn 2009 knappt har tagits upp i notisform. Det är en skrämmande utveckling i sig, som jag ska ta upp vid senare tillfälle, men nu håller jag mig till uppmaningen till ledarna.
Ta ert ansvar, folket har (i de flesta fall) röstat fram er, ni har fått ett förtroende att styra och att fatta beslut! Använd detta förtroende, förvalta det och se till att göra något på riktigt för miljön, klimatet och världsfreden!

PS: Det är bäst att ni skyndar på att göra något, annars riskerar ni att få med "Gubben Johan" att göra :) Skämt åsido, så är det bråttom bråttom bråttom!!! DS

Intressant

måndag 23 september 2013

Rikedom - till vilket pris?

Jag har inga vetenskapliga bevis att framlägga till stöd för det jag skriver om i detta inlägg, men jag tror inte att min upplevelse av verkligheten är helt unik.

Jag undrar nämligen varför så många människor vill bli rika.
Varför vill ekonomijournalister att vi ska vilja bli rika? Varför ställer ingen de besvärande frågorna om konsekvenserna av att någon eller, några blir väldigt rika?

Att vi i västvärlden är rika, "kan" använda resurser i en takt som vida överstiger den som jorden producerar samma resurser i och lever i allmänt överflöd är på grund av att det finns människor i världen som är betydligt fattigare, som använder resurser i en så långsam takt att jordens nyproduktion faktiskt hänger med, som i vissa fall lever i allmän misär och ibland till och med svält. Vi lever alltså på andras resurser både nu levande och kommande generationers. Detta är på makronivå, men det fungerar precis likadant i ett mindre perspektiv dvs. om en tittar nationellt eller lokalt på det hela. Jorden har ett begränsat utbud av resurser och råvaror. Om någon eller några plockar ut mer än hens beskärda del av dessa resurser så blir det automatiskt mindre åt någon annan, vare sig det sker här och nu eller om tvåhundra år.

Visst kan jag spela på tips ibland och skoja om att jag vill vinna pengar, men jag vill här klargöra att det inte alls handlar om att vinna pengar för mig utan mest att få lite spänning och få lite bekräftelse för att man besitter någon form av expertiskunskaper. Oftast visar det ju sig att man inte alls gör det :)

Girighet finns kanske naturligt hos människan (åtminstone hävdar ju väldigt många det så det är väl lika bra att ge dem rätt...), men det gör definitivt också empatin, omtanken, generositeten. Allting handlar om vad man väljer att bejaka och släppa fram. Jag tror att vi kan vara minst lika mycket altruister som egoister om vi bara vill och ger den sidan fritt spelrum.

intressant

torsdag 1 augusti 2013

Alliansen fortsätter sitt korståg mot de svagaste i samhället

Nu får det väl äntligen lov att vara nog! Regeringen reinfeldt har slängt på ytterligare ett vedträ i det bål som ska bränna arbetslösa, sjuka, elever och missbrukare. Jakten är redan över och nu pågår slakten och grillfesten. Ovan nämnda vedträ är en ny lag som träder i kraft den 1/9. Lagen säger att arbetslösa människor som har rätt till och därför redan erhåller a-kasseersättning skall bli av med denna ersättning om de inte regelbundet uppvisar i detalj vad de gjort under den senaste månaden för att skaffa ett nytt jobb. En del av företrädarna för regeringspartierna tror kanske att majoriteten av alla arbetslösa i möjligaste mån försöker undvika arbete och att de är lata jävlar som inte orkar jobba, men de flesta av högerpartisterna tror jag är fullt medvetna om att i princip alla arbetslösa vill ha ett arbete och vill göra rätt för sig. De flesta borgare vet mycket väl att hårdare a-kasse- och sjukförsäkringsregler inte kommer få fler i arbete, utan att det bara slår hårt mot de redan svaga och syftet är givetvis att få ett större utrymme för fler skattesänkningar.

Jag säger Höj skatterna! Höj a-kasseersättningen! Gör altruism/antiegoism till ett obligatoriskt skolämne som undervisas i från första klass till högskolenivå så att vi får bort sjukdomarna girighet och nyliberalism ur samhället. Det är olidligt att se på när samhället förfaller på det vis som pågår och har pågått framförallt under de senaste sju åren, men till viss del även innan det. Bit för bit monteras välfärden ner, nedskärningar följs av ytterligare nedskärningar då skattkistan som ska finansiera välfärden blir allt mindre välfylld till följd av ett skattesänkarrace utan dess like. Försäkringar (dock inte alla av någon anledning) har bytt namn och kallas numera för bidrag och omgärdas av fullkomligt absurda regelsystem som enbart har till syfte att frånta människor rätten till ersättningar som de har betalat för att få erhålla vid behov.

Arbetslöshetsförsäkringen är nämligen just en FÖRSÄKRING, en omställningsförsäkring som finns för att en ska klara vardagen då en befinner sig mellan jobb och står utan lönekuvert för tillfället. Om du har tecknat en hemförsäkring och ditt hem brinner upp så får du helt säkert ut pengar för detta såvida du inte med flit har bränt ner huset själv, kanske får du inte heller fullt så mycket som huset och dess innehåll egentligen var värt men åtminstone i närheten av det. Om du har en helförsäkrad bil och du krockar med den, eller bilen blir stulen får du också ut pengar för detta, såvida du inte har fifflat och själv arrangerat bilstölden. När du blir av med jobbet och är fullt arbetslöshetsförsäkrad är det av någon outgrundlig anledning en annan femma. Då är nämligen plötsligt din försäkring ett bidrag som du absolut inte automatiskt har rätt till trots att du har betalat in din avgift utan istället måste du bevisa för a-kassan att du inte alls är ute för att fiffla till dig pengar. Det räcker alltså inte med att en bevisligen har betalat in sin avgift under lång tid, och bevisligen har blivit av med jobbet av en eller annan anledning. Det konstiga är som sagt också att det inte är alla försäkringar som kallas bidrag utan endast vissa. Exempelvis så har inte regeringen krävt att Länsförsäkringar ska byta namn till Länsbidrag, inte heller har någon minister lämnat in ett önskemål till S.A.O.L (Svenska Akademiens ordlista) att ord som försäkringsbolag eller livförsäkring ska byta namn till bidragsbolag eller livbidrag. Förmodligen är anledningen till detta att försäkringar är och förblir vad de alltid har varit - nämligen just försäkringar och INTE bidrag - hur mycket reinfeldt & co. än försöker hävda motsatsen.

Tänk vad fantastiskt Sverige skulle kunna vara idag om vi återställde det andra, tredje och fjärde jobbskatteavdraget till exempel istället för att se oss om efter möjligheter att genomföra ett femte jobbskatteavdrag helt utan positiv verkan. Vi skulle genom detta få in ca 60 MILJARDER kronor årligen som kunde användas i välfärden och till att ställa om vårt samhälle i en miljövänlig riktning (80 miljarder om vi valde att återställa alla fyra jobbskatteavdrag). Den höjning av lärarlönerna på 10 000 kronor som önskades i senaste avtalsrörelsen skulle exempelvis kosta ca 2,8 miljarder. då har vi fortfarande över 57 miljarder kvar att stoppa in i välfärdshål som uppstått under de senaste åren, och då vi skulle dessutom kunna behålla det första jobbskatteavdraget. Sveriges landsting och kommuner kämpar hårt med att hålla sina budgetar och många har svårt att finansiera sina verksamheter såsom sjukvård, äldrevård, skolor, fritidsverksamheter, turismsatsningar, socialtjänst, energieffektiviseringar och klimatåtgärder etc. och i de fall där man lyckas driva verksamheterna inom budgetramarna så lämnas en hel del övrigt att önska när det gäller kvaliteten. Nu är alla kommuner och landsting olika befolkningstäta och därför kanske det inte är helt rättvist att ge alla lika mycket, men om vi ändå leker med tanken att man delade ut 30 miljarder till landstingen och lika mycket till kommunerna och att alla landsting och kommuner fick exakt lika mycket så skulle alltså varje landsting erhålla 1,5 miljarder extra och varje kommun erhålla nästan 103, 5 miljoner kronor. Även om man fördelade lite mer enligt befolkningsmängd, vilket vore mer rättvist naturligtvis, så skulle de allra flesta kommuner få stora möjligheter att förbättra verksamheterna. Exempelvis min hemkommun Örebro som utgör 1/69 av Sveriges befolkning. En sextioniondel av 30 miljarder kronor är strax under 435 miljoner kronor. Med 435 miljoner extra kronor i börsen så skulle man kunna göra underverk i Örebro kommun. Min barndomskommun Östra Göinge utgör 1/703 av Sveriges befolkning och skulle därför erhålla 42, 6 miljoner ungefär vilket också det skulle göra enorm skillnad, medan Stockholms kommun skulle erhålla hela 2,7 miljarder extra.

Vi måste få ett regeringsskifte nästa år och de som tillträder efter valet måste då våga höja skatterna för att ha en chans att återställa den välfärd som vi en gång kunde stoltsera med och som gjorde Sverige till ett föregångarland.

Tack för mig :)

Intressant

lördag 6 juli 2013

Gustavs bästa

Jag har tidigare varit ovetande om hur det egentligen ser ut i Almedalen under politikerveckan. Vad händer där?  Varför händer någonting där? Vem är där? Vad är det hela för ett jippo, helt enkelt? Efter att nu ha gjort en snabbvisit i Almedalen på tisdagen så är jag lite klokare och har redan längtan efter att göra ett längre besök nästa år. Almedalen är verkligen politikens motsvarighet till Hultsfred/Arvika/Emmaboda/Peace&Love etc.

Seminarier, föreläsningar, diskussioner och debatter överallt hela tiden, den ena intressantare än den andra. Det är helt enkelt ett paradis för den som är politiknörd.
Det som man möjligtvis kan sakna är anordnade platser för fria debatter mellan människor. Det tycker jag är en tanke att ta upp i framtiden. Politikerveckan i Almedalen är trots allt en demokratimanifestation och då tycker jag att det vore klokt att manifestera på så många sätt det bara går.

Något som var mycket tragiskt att se, var att nazismen dessvärre var representerad i Almedalen i år. Det är skamligt att en så rutten och otäck ideologi utnyttjar demokratins öppenhet till sin egen fördel. Det var tvunget att nämnas, men jag tänker inte ge dem mer uppmärksamhet än så här.

Avslutningen på tisdagskvällen tycker jag var magnifik. Gustav Fridolin höll sitt absolut bästa tal hittills enligt mig. Det var ett idéburet och visionärt tal på många sätt. Det var ett modernt tal som lyfte in "Big Bang theory" till exempel. Moderniteten och tidsenligheten i talet var vida överlägset övriga tal som hållits under veckan, men framförallt så tycker jag att det var ett vackert tal. Vilken av partiledarna för de andra riksdagspartierna skulle få för sig att läsa 2 minuter från en dikt av Ellen Key i slutet av sina tal? Heja Gustav säger jag!
När det gäller konkreta besked och förslag så tycker jag att det har märkts på flera tal under veckan att det inte är valår. Det är få konkreta förslag som har lanserats (med undantag för Vänsterpartiets gamla Birger Schlaug-fråga om att grundlagsskydda gemensam egendom) och det är relativt trötta tal som hållits. Inte så värst hårda (med undantag för sluggern Björklund då) och inte så värst innovativa. Annat kommer vi nog se nästa år då vi precis har lämnat ett EU-val bakom oss. Partierna kommer säkerligen att använda EU-valet som slagpåse i debatten och det kommer att komma nya påhitt, vallöften och påhopp. Det blir ett riktigt spännande valår helt enkelt!


Intressant

lördag 29 juni 2013

Intresseorganisation eller politiskt parti?


Satt precis och läste debattartikeln som Sissela Nordling Blanco, Stina Svensson och Gudrun Schyman publicerat i Aftonbladet idag.
Jag håller verkligen med författarna om vikten av att feminismen ges utrymme i samhällsdebatten och att kampen inte är över förrän vi alla ges samma möjligheter oavsett kön, sexuell läggning och härkomst. Det finns emellertid en sak i artikeln som jag inte håller med om, nämligen meningen om att slänga bort sin röst. 
Det finns nämligen ett problem som är störst på den ickeborgerliga sidan av politiken - ett problem som de borgerliga partierna inte alls har i samma utsträckning. Detta problem, såvitt jag ser det, är att det finns alltför många organisationer som kanske egentligen borde hålla sig till att vara intresse- och lobbyorganisationer snarare än politiska partier, eller som gjorde klokt i att välja att ingå i de större partierna på denna sida.
Partier såsom Feministiskt InitiativPiratpartietKommunistiska PartietRättvisepartiet SocialisternaSocialistiska partietGröna PartietEnhet, Kommunistiska förbundet, är alla viktiga organisationer med en massa kloka tankar och idéer tycker jag, men dels så tar de röster från de partier som är tillräckligt stora för att åstadkomma reell förändring och framförallt så urlakas de större partierna på de mer rebelliska och radikala krafter som de så desperat behöver för att inte trilla ner i den gråa betongmassan. 

Det är förvisso inte något gigantiskt antal röster som dessa småpartier och organisationer tilldrar sig (det handlar i realiteten endast om någon dryg procent av hela väljarkåren), men det hålrum som partiernas radikala medlemmar lämnar efter sig i de etablerade partierna är enormt. Jag tycker att det är synd att man väljer att starta nya partier då man stöter på motstånd istället för att ta kampen och kämpa för förändring inom de befintliga partierna. Det finns nog inte något parti där alla medlemmar håller med till punkt och pricka om allt som partiet står för, men förhoppningsvis är partierna någorlunda öppna för utveckling och att tänka om då medlemmarna trycker på om förändring. Ett exempel som jag är väldigt stolt över är mitt eget partis svängning i frågan om vinster i välfärden. Efter en seg och utdragen kamp som pågått i några år lyckades medlemmarna äntligen vända partiskutan i frågan och numera står Miljöpartiet de gröna till hundra procent för att allt eventuellt överskott i skattefinansierad verksamhet skall återinvesteras i verksamheten. Miljöpartiet är ett parti som är öppet för påverkan och som lyssnar på sina medlemmar, kanske i högre grad än övriga partier - åtminstone verkar stadsvetaren Jenny Madestam se det på det viset. Så om den gröna ideologin ligger nära vad man själv tycker och tänker, är Miljöpartiet ett lysande val för den som vill kunna påverka på riktigt.

Jag skulle själv vilja rösta på både Gröna partiet, Feministiskt Initiativ och mitt eget parti Miljöpartiet de gröna i nästa val, men jag tycker att det bästa då man vill lägga sin röst på alla dessa partier är att välja just Miljöpartiet de gröna och samtidigt då använda medlemskapet i partiet för att påverka så mycket man bara kan inifrån i de frågor där man eventuellt inte tycker exakt som partiet. Eventuellt får jag stöd för min sak, eller också inte och får acceptera detta i, demokratins namn, då det finns så många andra frågor där jag faktiskt är överens med resten av partiet.

De allra flesta frågor, som småpartierna driver, finns med i de större partiernas arsenal men ibland har "moderpartierna" lite mindre bråttom med att genomföra det hela. 
Visst kan jag också bli frustrerad i vissa frågor, vilket jag tror att alla politiskt intresserade blir emellanåt, då det inte går så fort som man skulle önska. Men tänk samtidigt vad som faktiskt har åstadkommits. Tänk exempelvis att homosexuella idag får gifta sig och adoptera barn och att homosexuell kärlek räknas som lika mycket kärlek som heterosexuell enligt de allra flesta människor trots att homosexualitet sågs som en sjukdom för mindre än 35 år sedan, tänk att alla partier idag åtminstone försöker ta miljö- och klimatfrågorna på allvar (även om vissa partier inte riktigt förstår sig på det hela) och att dessa frågor alltid finns med på dagordningen i partiledardebatter, tänk att män faktiskt tar ut en allt större del av föräldraförsäkringen (även om det går alldeles för långsamt...), tänk att flera riksdagspartier kallar sig feministiska (även om de inte alltid fattar beslut som kan anses samstämma till fullo med detta epitet så tror jag att det ändå påverkar beslutsprocesserna och påverkar politikutövningen inom partierna om än lite för långsamt...) och mycket annat. 
Det finns också frågor som måste skärpas till rejält såklart, frågor där det krävs "blåslampor i röven på etablissemanget". Intresse- och lobbyorganisationer såsom exempelvis Svenska Freds, Rädda barnen, Svenskt näringsliv (ja, jag har med Svenskt näringsliv här även om de inte tillhör mina favoritorganisationer men de är trots allt en viktig del av demokratin) och Naturskyddsföreningen driver på partierna och är viktiga blåslampor. Jag tycker, vilket kanske har framgått tidigare, att även FI borde vara en av dessa organisationer. Jag tror att man skulle få mer gjort i feministkampen som intresseorganisation än som politiskt parti - åtminstone på riksplanet.
FI tvingas, genom att vara ett politiskt parti med målsättningen att växa, anpassa sig och bli lite slätstrukna (åtminstone i den talade retoriken) istället för att som intresseorganisation folkbilda, vara radikala och kontroversiella samt påverka allt vad de orkar. 

När det gäller kommunistiska partiet så förstår jag inte oviljan att ingå i Vänsterpartiet. Jag skulle tro att ganska få av medlemmarna stödjer en väpnad revolution idag och då förstår jag faktiskt överhuvudtaget inte vad som skiljer dem ifrån Vänsterpartiet egentligen, men någon klok person kanske kan förklara detta för mig. Rättvisepartiet Socialisterna vet jag för lite om för att uttala mig om men jag tror att ganska många av medlemmarna skulle kunna känna sig hemma i både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i vissa fall kanske till och med Socialdemokraterna...

Min poäng är som sagt i alla fall att alla dessa småpartiers medlemmar skulle göra mer nytta i de större partierna på nationell nivå, men att småpartierna kan göra en massa nytta på det lokala planet samt att feminismen skulle må bättre av en feministisk intresseorganisation än ett eget politiskt parti.

Tack och bock för din tid

måndag 24 juni 2013

Var går gränsen mellan demokrati, diktatur och ren dårskap?

Jag oroar mig djupt över USAs inställning till människor som Bradley Manning och Edward Snowden. 

Dessa två hjältar har offrat sig själva i syfte att sätta stopp för maktmissbruk och integritetskränkningar och hur behandlas de? Jo, de behandlas som landsförrädare och superskurkar. Deras "brott" är att de har avslöjat övergrepp båda rättsliga och rent fysiska; våldsdåd, olaglig övervakning, hemlighetsmakeri utan mening. Hur kan ett demokratiskt land anse sig ha rätten att begå de övergrepp som har avslöjats? Och ännu värre - Hur kan ett demokratiskt land välja att jaga budbäraren istället för att be om ursäkt och lova bättring då övergreppen avslöjas?!

Vad är det som skiljer demokratier från diktaturer egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt längre. Visst jag kan sitta och skriva det som jag skriver just nu vid min dator vilket jag inte skulle kunna göra i Kina, på Kuba eller i Burma, men jag vet samtidigt om att det som jag skriver registreras och kan komma att användas emot mig i framtiden. Att vara en demokrati handlar inte bara om att ha flera valmöjligheter i någorlunda fria val. En demokrati måste ha större element av insyn och medbestämmande än vad exempelvis USA kan uppvisa idag. I mina ögon är faktiskt inte USA mycket mer demokrati än vad Iran är.

Kalla fakta: 
USA är ett land som fortfarande praktiserar dödsstraff i fredstid, det är ett land där man allt som oftast endast har två alternativ att rösta på i presidentvalen (Jämför med Iran där det nyligen var presidentval och sex olika kandidater var valbara...) och två alternativ att rösta på då det ska röstas till kongressen (det finns möjlighet för oberoende kandidater att ställa upp i både president- och kongressvalen men detta kräver oftast en rejäl plånbok = högst odemokratiskt), det är ett land som bevisligen begår övergrepp mot både den egna och andra länders befolkning, det är ett land som bevisligen har använt sig av tortyr, ett land som håller människor fängslade utan rättegång och utan formella anklagelser, ett land där Noam Chomskys bok "Interventions" bannlystes. ett land som gång efter annan ger sitt stöd till skumma regimer och som vägrar hjälpa till med militär nedrustning utan istället bidrar till upprustning.
Självklart inser jag också att åsiktsspelrummet är något större i USA än i Iran eller Nordkorea och det är andra saker som leder till bestraffning, men man måste samtidigt inse att det finns en hel del som inte står rätt till i så kallade demokratier.

Hur har USA mage att kritisera andra länders övergrepp mot befolkningen? På Kuba är de i alla fall öppna med sina restriktioner och övervakning...

Nu är inte detta inlägg ett försvar för diktaturers övergrepp mot sina befolkningar ty dessa är alltid förkastliga och aldrig någonsin värda att försvara, utan inlägget är menat att vara en attack på de västerländska sk. demokratier som utger sig för att vara försvarare av frihet och öppenhet, främst då USA men vi ska inte glömma att exempelvis även den brittiska underrättelsetjänsten har varit flitigt förekommande i Snowdens avslöjanden.

Jag tycker som sagt att man kan fundera över skillnaden mellan en demokrati och en diktatur i praktiken anno 2013...

Tänk vad befriande det vore om USA:s regering istället gick ut och sa: "Förlåt oss, vi har begått misstag och övergrepp och många känner sig kränkta. Vi kan aldrig ta tillbaka och göra det hela ogjort, men vi kan lära oss av våra misstag be om ursäkt och utlova att denna typ av övergrepp aldrig någonsin skall begås igen". Naturligtvis kommer detta aldrig ske och risken finns att USA:s stadsapparat kommer bli ännu mer hemlig. Vi får se hur kloka politiker Washington har, om de inser faran med att låta CIA, NSA, FBI och liknande organisationer få alltför stort svängrum och egenbestämmande eller om de låter sig påverkas av dessa organisationers lobbyister. Kommer vi leva i ett "1984"-samhälle eller kommer vi närma oss ett Utopia?


Intressant

söndag 16 juni 2013

Stockholm har blivit rånat!

Finns det inte något i kommunallagen som gör att man kan ställa Stockholms politiker till svars? 

Moderaterna i Stockholms kommun och landsting med Sten Nordin och Filippa Reinfeldt i spetsen har rånat stockholmarna på 100-tals miljoner för att bedriva sina ideologiska experiment. Att be om ursäkt i efterhand (inte ens det har fd. fru Reinfeldt för övrigt gjort) räcker liksom inte. Jag tycker faktiskt nästan att de borde punga upp med alla miljoner ur sina privata fickor! De har bedrivit politik som om allting var partiets egendom. Skolorna och vårdhemmen, sjukhusen, hemtjänsterna och förskolorna är emellertid egendomar som tillhörde Stockholms stad och Stockholms landsting och dess invånare - Inte ultraidealister på högerkanten.

På något sätt borde i alla fall någon åklagare ta på sig att försöka hitta någon punkt i kommunallagen som kan göra dem ekonomiskt ansvariga för detta rån som de har genomfört förklätt i politisk skrud.

Intressant

lördag 15 juni 2013

Regeringsfrågan löst?

Vänsterpartiet har genomfört en intern undersökning får att ta reda på vad medlemmarna tycker i regeringsfrågan. Vilka ska man regera med, ska man vara med och regera överhuvudtaget och i så fall hur?

Att majoriteten inom Vänsterpartiet vill att man ingår i en regering är väl föga förvånande, och att förstahandsvalet är en regering med både Miljöpartiet och Socialdemokraterna är inte heller det en överraskning. Att Jonas Sjöstedt däremot så tydligt går ut och eliminerar möjligheten till en rödgrön regering där plats ges åt ett av de mindre borgerliga partierna förvånar mig. Det känns inte som någon särdeles bra strategi tycker jag.

Jag anser att Vänsterpartiet spelar en viktig roll i en eventuell rödgrön regering då de är garanten för att Miljöpartiet får hjälp med att driva igenom hårda krav när det gäller miljö- och klimatpolitik mot det stora gråa betongblock som Socialdemokraterna utgör. Vänsterpartiet är garanten för att det sitter flera partier än bara Miljöpartiet i regeringen som faktiskt tycker som svenska folket när det gäller vinster i välfärden, satsningar på järnväg och annan spårbunden trafik. Vänsterpartiet är garanten för att Miljöpartiet får en kamrat i utrikespolitiska frågor såsom kritiken av Israels bosättnings- och ockupationspolitik, kamp för mänskliga rättigheter, motstånd mot krig och långvariga militära insatser, kamp för en mer human migrationspolitik samt definitivt stopp av vapenexporten till odemokratiska länder. Trots allt detta så tror jag emellertid att man kan bli tvungna att släppa in ett borgerligt parti i regeringen som motvikt till Vänstern för att det inte ska kosta alltför många mittenväljare. Någonting måste man ju lära sig av valrörelsen 2010... Centerpartiet eller Folkpartiet är två partier som faktiskt hyser många duktiga politiker med kloka tankar och åsikter som skulle fungera alldeles utmärkt att samarbeta med även om partiledningarna egentligen utgör mindre lyckade partners. Björklund och Lööf är helt enkelt allt annat än representativa för sina respektive partier enligt min erfarenhet. Därför anser jag inte att det vore något enormt problem om något av dessa partier fick utgöra en pyttedel av en regering efter 2014 års riksdagsval. I min värld så är Centerpartiet förstahandsvalet (om nu Centern överhuvudtaget tar sig över riksdagsspärren...) och Folkpartiet andrahandsvalet.

Jag hoppas att alla de rödgröna partierna tar tydlig ställning för att gå till val på sin egen politik, men att de också är tydliga med vilka de kan tänka sig att inleda regeringsförhandlingar med Efter valet. Nu har Vänsterpartiet varit det, även om jag tycker att de har fattat ett lite knepigt beslut angående samregerande med borgare och därmed målat in sig själva i ett hörn.

Jag vet att det finns en viss oro i mitt eget parti, men också hos Socialdemokraterna för att samregera ihop med Vänsterpartiet vilket jag själv inte har någon riktig förståelse för. Vänsterpartiet är de facto ett annat parti idag än det östblocksromantiserande parti som det en gång var och har naturligtvis utvecklats som parti, på samma sätt som Miljöpartiet har tagit ett stort kliv mot vuxenlivet sedan 1980-talets början (ibland nästan för stort) och Socialdemokraterna dessvärre har  lämnat ganska mycket av den Demokratiska socialismen bakom sig och blivit ett medelklassparti istället för ett parti för alla.

Jag tycker att det är betydligt viktigare att byta regering 2014 än att utesluta små borgerliga partier, eller små socialistiska partier. Att moderaterna inte ska ingå i en regering efter 2014 är givet och det huvudsakliga målet. Att det är svårt att samarbeta med ett konservativt parti som kristdemokraterna är lika givet, men därutöver måste dörrarna hållas så öppna som möjligt.

Min drömregering är faktiskt en regering Utan Socialdemokraterna ska jag erkänna. En regering bestående av Miljöpartiet, Vänsterpartiet, FI, men det är naturligtvis inte realistiskt och jag tycker därför att en rödgrön regering bestående av Miljöpartiet, Sossarna och Vänstern med Centerpartiet som inhoppare är ett gott alternativ. Kom ihåg att Vänsterpartiet faktiskt är det parti som oftast röstar likadant som Miljöpartiet i riksdagen. Därför borde de givetvis vara en utmärkt regeringspartner och en utmärkt blåslampekamrat som blåser liv i den goda delen av socialdemokratin.

Intressant

tisdag 28 maj 2013

Vet ej vad manliga könsorgan har i fattigdomsdebatten att göra

Ebba Busch, Kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala tycker att det behövs en större andel manliga könsorgan i debatten om den svenska fattigdomen. Mitt första och spontana svar på detta är: Really??!! Men efter några sekunders funderande så kände jag mig tvungen att skriva ett blogginlägg för första gången på alldeles för lång tid, istället för att bara skriva en kortare kommentar på Facebook eller Twitter.

Utöver problemet med att hon uppenbarligen inte vill förstå vad det betyder för barn och ungdomar, och deras föräldrar med den relativa fattigdomen så undrar man om Ebba Busch har funderat över vad som skapar även det som hon själv tycker är verklig fattigdom? Uppenbarligen inte. Jag vill då upplysa henne om att människor i den sk. tredje världen är fattiga till största delen beroende av att vi, inklusive Ebba, är ganska rika och har det ganska bra. Kolonialismen bestämmer fortfarande världsordningen. Jag undrar också om Ebba har glömt att hennes eget parti säger sig vila på en kristen värdegrund, nu är kanske inte jag som icke-kristen rätt person att analysera detta men, jag har ytterst svårt att se att den Jesusfigur som bibeln pratar om skulle hålla med Busch i hennes tankar.

För att återgå till den relativa fattigdomen som Busch försöker förminska så undrar jag vem som har hävdat att alla måste ha råd med en Iphone? Vem är det som har hävdat att alla måste ha BMW eller Rolls Royce och bo i lyxvillor. Vem hävdar att ens någon Måste ha dessa lyxvaror? Inte jag i alla fall och inte de flesta som pratar om fattigdomen i Sverige idag. Det hemska är ju dessutom att det inte längre bara finns så kallad relativ fattigdom i Sverige, utan idag finns faktiskt även det som Busch refererar till som verklig fattigdom. Det går heller inte riktigt att rakt av jämföra disponibla inkomster med någon som bor i Bangladesh eller Gabon utan att också jämföra svenska priser på boende, mat etc. Därför finns begreppet Relativ fattigdom.
Vidare så har Busch fått för sig att hon som kommunalråd i Uppsala, med en lön som troligen ligger högre än eller i paritet med riksdagsledamöternas och en bakgrund som får räknas som ytterligt privilegierad, inkluderas i begreppet relativ fattigdom med anledning av att hon inte sitter på samma förmögenhet som Ingvar Kamprad. Jag vet inte vilken värld hon befinner sig i, men det är knappast det som debattörer pratar om då man pratar om relativ fattigdom eller att klyftorna i Sverige ökar. Att de allra flesta vuxna människor i Sverige har fått en högre disponibel inkomst råder det ingen tvekan om pga. jobbskatteavdraget, det är ingen som säger emot, men det betyder inte att klyftorna inte ökar. Om en VD som tjänar 200 000 kronor i månaden får ett jobbskatteavdrag på 5 % så innebär det 10 000 kronor mer i månaden. Om samtidigt en sjuksköterska som kanske tjänar 23000 kronor i månaden får 6 % i jobbskatteavdrag så innebär det 1380 kronor mer i månaden på ett år har alltså VD:n fått 120 000 kronor extra att spendera medan sjuksköterskan har fått 16560. Sjuksköterskan har fått ett högre procentuellt avdrag men samtidigt ärligt talat piss i havet i jämförelse med VD:n. Detta är precis det som menas med att klyftorna ökar. De ökar dessutom ännu mer mellan de som har ett jobb och de som inte har det, men också mellan denna sjuksköterska som Busch refererar till och de med riktigt höga inkomster. Att vissa blir enormt mycket rikare innebär att de som inte bli lika rika lika snabbt blir fattigare i praktiken, det är enkel matematik och inte särskilt svårt att förstå. Att klyftorna ökar mellan de som har, och de som inte har jobb ökar riskerna avsevärt för många samhälleliga problem däribland kriminalitet. Det finns såvitt jag vet inte ett land i världen där det inte finns en stark korrelation mellan stora sociala klyftor och kriminalitet. Det är förutom vikten av maximal rättvisa ett av de starkaste skälen till att undvika stora inkomstklyftor enligt mig.

Det är uppenbarligen och förståeligen svårt för Ebba Busch att sätta sig in i hur det är att vara fattig, det är svårt även för mig att helt förstå och sätta mig in i trots att även jag vissa månader får vända på kronorna, men jag kan upplysa Busch om att vissa människor får slita ont för att få ihop hushållsbudgeten varenda eviga månad, slita för att ha råd att köpa mat, betala hyra, elräkningar kläder och har i många fall samtidigt ansvar för andra människors liv, små människor som man också måste ha råd att köpa mat och kläder till, och som man kanske ofta måste förklara för varför man inte kan köpa allting som de vill ha. Små människor som inte har valt sin tillvaro, en del föds i Djursholm, Danderyd, Örgryte, Vellinge eller Adolfsberg medan andra föds i Tensta, Husby, Rosengård, Hammarkullen eller Brickebacken. Skillnaderna är stora som de är, och min fråga till Ebba Busch är då varför hon anser att de ska bli ännu större? Varför ska vi inte kämpa för att Minska dem istället? Jag ställer givetvis upp på Buschs vilja att minska fattigdomen runtom i världen, men det utesluter inte att man försöker minska fattigdomen också på hemmaplan och det innebär inte att man ska förringa alla de människor som faktiskt Inte har fått det bättre under alliansens klyftökningsbakvändrobinhoodklimatförstörelseskoldemoleringspolitik. 
Jag säger inte att alla människor måste tjäna exakt lika mycket, inte heller säger jag att alla måste ha exakt lika många saker men samhällets och politikers uppgift är att minska gapet mellan de som har det bäst och de som har det sämst Inte att öka det.

Det är bättre att minska möjligheterna att bli rik än att öka riskerna för att bli fattig tycker jag.


Intressant