torsdagen den 23:e december 2010

Tillväxt och Kielos

Katrine Kielos skriver idag i Aftonbladet en artikel om sossarnas eftervalsdebatt och tillväxten. Då man läser den så slås man över hur långt ifrån varandra ett grönt och ett rött parti faktiskt står.
Kielos ord och argument är precis de som gjort att jag valde Miljöpartiet de Gröna och inte Socialdemokraterna de Gråa eller andra liknande partier. Kielos och jag (liksom många miljöpartister) står varandra nära i sociala frågor och jämlikhetsfrågor - men när vi kommer till ekonomi och miljö så har inte Kielos, enligt mig, riktigt kommit till insikt ännu - utan har en hel del kvar att fundera över.

Kielos tänker nämligen på ekonomisk tillväxt som en samhällsekonomisk vinst. Pengar som kan ge bättre välfärd - skola, sjukvård, omsorg och sociala skyddsnät. Det är bara det att man då har glömt bort att det blir en summa också av alla de tal man lägger ihop, och då det gäller resurser på planeten Tellus så kommer summan till slut att bli noll - anledningen till detta är att tillväxt inte alls är plus på kontot utan minus.
Hur då undrar kanske den frågvise då.
Jo, den ekonomiska tillväxten bygger först och främst på olja, på metaller, på produktion av apparater och saker som sedan skall konsumeras och kastas för att man skall kunna konsumera nytt och nytt och nytt och nytt. Det är också så att allt fler människor i allt fler länder ger sig in i detta mönster av slit och släng, köp och kasta.
Problemet är bara att allting bygger på uttag från jordens resurskonto. Man tar alltså från jordens ändliga resurser och ger inte tillräckligt tillbaka. Om man tar två tuggor av en portion potatismos, men spottar ut en halv, så kommer man förr eller senare att ha ätit upp allt moset.

Detta är ett perspektiv som man måste få in i skallen på alla de ekonomer och politiker som inte har förstått hur det hela fungerar ännu! Vi måste sluta utgå från att jordens resurser är oändliga!
Joakim Pihlstrand-Trulp skriver också mycket klokt om tillväxt och den snudd på religiösa fanatism man möts av ibland från tillväxtvurmare. Det fanns makthavare som en gång i tiden hävdade att jorden var platt och att jorden också var hela universums medelpunkt...
De som pratar sig varma för tillväxt idag kommer att göras till åtlöje av historiker i framtiden (om det nu blir någon framtid där människor har tid att ägna sig åt historia).

Låt oss bara hoppas att vi hinner vända på atlantångaren innan det är fullständigt totalt försent!

Intressant

Skämtar ministern?

Vi har nyss blivit av med Åsa Torstensson och nu sitter nästa klåpare och försöker bli av med ansvaret för tågkaoset.
Catharina Elmsäter-Svärd heter den relativt nya infrastrukturministern. Även om hon inte bär ansvar för de senaste 30 årens negligerade järnvägsunderhåll så bär hon ansvaret här och nu. Hon är den som måste ryta i och ta i med hårdhandskarna och det är henne och hennes kollegor i regeringen som skall angripas av allmänhet och journalister, inte de som trafikerar den värdelösa järnvägen. Anders Borg kan inte sitta och försöka hålla i sina slantar längre - det är nog nu! Istället för att ta i med dessa hårdhandskar och ryta i som en drakhona i de uråldriga bergens berg så sitter hon och ger myssvar på mysfrågor om sin dotter som vilken b-kändis som helst! Återigen skall journalisterna i Sverige ha en rejäl känga över deras totala oförmåga att kritiskt granska makten, deras totala brist på förmåga till analytiskt tänkande och deras fruktansvärt tydliga högervridning. Vad hände egentligen med den rödvinsdoftande halvkommunistiska journalistkåren som dominerade press och TV ända fram till 1990-talet åtminstone?
Idag verkar ju till och med Janne Josefsson vara smygmoderat!

Ja ja, nog om denna sorgliga skara låtsasprofessionella stolpskott som kallas journalister...

Efter 30 år då man satsat varenda statlig infrastrukturkrona på bilvägar så får det lov att vara STOPP! Lösningarna på detta tågkaos är relativt enkla; nämligen att tillföra pengar till Trafikverket för järnvägens underhåll och att samordna trafiken ordentligt under en aktör där SJ återtar sitt monopol och slipper konkurrera, utan kan koncentrera sig på att sköta sitt samhällsansvar.
Allting löses naturligtvis inte av dessa åtgärder för vädrets makter kan fortfarande i extremfall skapa vissa störningar, men det är fullständigt orimligt att biltrafiken tar sig fram fullständigt obehindrat medan den spårbundna trafiken står helt stilla. Är det någon som i detta läge vill välja kollektivt färdsätt, för att ta sig hem till familjen där man skall fira jul, i första hand? Nej, knappast.

Det är tragiskt att det sitter så tafatta politiker i regeringen, men det är kanske det som är hemligheten och det är nog reinfeldts medvetna val... det gör det lätt för honom att kontrollera underhuggararna. Han har visserligen haft problem med att kontrollera Bildt, men å andra sidan behöver statsministern inte oroa sig över denne - reinfeldt vet att Bildt aldrig skulle gå till vänster om den yttersta högerkanten i någon fråga därför får utrikesministern relativt fria tyglar.

Jag fylls av obehag, ilska och frustration över allmänhetens missriktade klagomål (alla skäller på SJ). Samma känslor väcks av politikernas ovilja att göra något åt situationen. Jag väcks av samma känslor över att vi de facto har en regering som inte vill att vi skall åka tåg (och har haft likadana regeringar sedan 1970-talets slut)!
Nu måste vi börja protestera på riktigt, gå ut och visa vårt missnöje, kräva ministeravgångar om ministrarna inte börjar agera och visa lite handlingskraft etc.

UPP TILL KAMP!

Intressant

måndagen den 20:e december 2010

Ohly har både rätt och fel

Lars Ohlys bitska debattartikel i vilken han kritiserar främst Socialdemokraternas, men även Miljöpartiets eftervalsdebatter har en mängd poänger och träffar mitt i prick på många punkter. Jag anser dock att han har fel när det gäller att Miljöpartiet internt skulle hävda att valförlusten beror på alltför lite högersväng. Jag har inte hört något sådant prat överhuvudtaget nämligen. Jag befinner mig visserligen inte i partitoppen, men jag har snarare hört tongångar som går åt det motsatta hållet. Nämligen att Miljöpartiet trubbades av i och med samarbetet och att vi var alltför icke-radikala. Socialdemokraterna var bromsklossen i det RödGröna samarbetet och har under de senaste 30-35 åren varit ett splittrat parti med högerrävar som Kjell-Olof Feldt och Björn Rosengren samtidigt som de haft vänsterlirare som Sten Andersson och Olof Palme.

Ohly har helt rätt i att det RödGröna samarbetet, trots dess brister, var enda möjligheten till att utgöra ett reellt hot mot alliansen i slaget om regeringsmakten. Problemet var just precis som Ohly säger att de RödGröna inte i slutändan utgjorde något alternativ. De stod för en light-variant av alliansens politik och detta beror inte på varken Mp, eller V utan på Socialdemokraterna. Valförlusten berodde på sossarnas oförmåga att välja rätt frågor och deras oförmåga att visa var de står. Jag kan hålla med Ohly om att Mp förlorade en hel del väljare på att fokus inte lades på miljöpolitik - frågan är dock om det verkligen var Mp:s fel eller om det var medias... Jag tror inte heller att Ohly är riktigt rätt ute då han bara skyller ifrån sig på sina RödGröna "partners" för ärligt talat lyckades inte han själv på något särdeles lyckat sätt förmedla varför vinstutbetalingar i skola och omsorg är ett samhällsproblem (vilket jag absolut anser att det är).

Vi skall också komma ihåg att det på allianssidan finns tre partier som borde ha exakt samma diskussioner som de RödGröna partierna har, men media glömmer alldeles bort det faktum att det fanns hela 5 förlorare i höstens riksdagsval. V och S gick visserligen bakåt, men det gjorde också Kd, C och Fp. Var finns krisdebatten om de tre utdöende borgarpartierna? Har någon hört något om Centerpartiets kris? C var nämligen det riksdagspartiet som förutom S gick bakåt mest jämfört med förra riksdagsvalet. Vi har ett backande parti med en impopulär partiledare och utan profil som sitter med i regeringen, och detta står inte en rad om i media.
Inte heller verkar det så värst intressant att man skall skjuta ytterligare 20 troligtvis ganska friska vargar i vinter. Media väljer istället att tokfokusera på Sossarnas, Vänsterns och Miljöpartiets eftervalsdebatter samt på misslyckade självmordsbombare (vilket naturligtvis är intressant och självklart skall finnas med i nyhetsrapporteringen jag önskar bara lite rimligare proportioner).

Jag tror inte oppositionen skall hålla på att kasta skit på varandra egentligen även om jag inte kan låta bli att kasta lite skit på sossarna över deras arrogans och oförmåga till självkritik, och oförmåga till att förstå att deras problem inte alls är valet av samarbetspartners, utan att deras problem är vandringen mot mitten eller till och med åt högersidan.

Intressant

söndagen den 19:e december 2010

Sossarna ett parti för förr i tiden - framtiden finns någon annanstans...

Socialdemokraterna försöker förtvivlat finna en ny partiledare, en ny partilinje, nya hjärtefrågor, nya fiender, nya vänner och nya väljare.
Eftervalsdebatten när det gäller Socialdemokratin har varit livlig i media, men jag undrar hur den har låtit internt i partiet. Denna debatt hör man nämligen väldigt lite om. Finns den?

Utan tvekan har Socialdemokratin fyllt en enormt viktig roll i historien. Utan sossarna hade inte Sverige varit det välståndsland som det är idag. Inte heller hade vi haft den arbetsrätt och det sociala skyddsnät som vi kunnat förlita oss på de senaste 50-60 åren.
Det hör dock till det förgångna i mångt och mycket. Och även om man bör fortsätta slåss för de sociala skyddsnäten och social rättvisa så kan man inte leva på dessa meriter.
Socialdemokratin har varit vågmästaren mellan arbetstagarna och arbetsgivarna, man har varit bron mellan etablissemanget och fotfolket. Idag är inte fåran mellan dessa grupper lika djup och bred dock och bron behövs kanske inte på samma sätt.
Detta betyder dock inte att arbetstagarna inte behöver företrädas, inte heller betyder det att man skall sluta kämpa för rättvisa och solidaritet. Det är däremot så att just Socialdemokratins sätt att kämpa och det de kämpat mot inte är relevant idag. De allra flesta människor bekymrar sig om helt andra saker än det som Socialdemokratin traditionellt sett kämpat för eller emot. Dessutom har sossarna själva sålt ut sin själ genom att vara delaktiga eller aktivt tagit strid för avregleringar och utförsäljningar av allmän egendom samt att lyfta in våra pensioner på börsen.

Socialdemokratin bestämde sig redan då Palme dog för att svänga åt höger och denna svängning har blivit ännu tydligare på senare tid. Företrädare som Ilja Batljan, Niklas Nordström talar sig varma för tillväxt, sänkta skatter, RUT- och ROT-avdrag, kärnkraft, förbifart Sthlm, mot trängselskatter, mot fastighets- och förmögenhetsskatter- Mona Sahlin talar positivt om tidsbegränsningar i de sociala trygghetssystemen etc. Högervindarna i partiet är lössläppta och vänsterkrafterna verkar ha förlorat allt hopp, tro och vilja. Är det någon som kan visa på skillnaden mellan Socialdemokraterna anno 2010 och Moderaterna anno 2010?! Det krävs atomforskare och mikrobiologer för att se de skillnaderna i så fall, för det måste vara på molekylär nivå dessa finns.

Vi lever inte och kommer framförallt inte, i framtiden, att leva i ett samhälle präglat av industri, konsumtion och nyproduktion. Om man motsäger detta så vet jag inte vilken verklighet man tror sig leva i. Om Socialdemokratin skall finna ett reellt existensberättigande och till och med återfå positionen som "folkets parti", så måste de inse att de inte bara kan leva i dåtid eller ens i nuet. De måste skapa ett samhälle för framtiden. De kan inte lösa sina politiska problem just här och nu och leta röster genom att anpassa sin politik till här och nu. De måste finna lösningar på framtidens problem, förmedla sin bild av det framtida samhället.

Jag tror inte att Socialdemokratin har förmågan att göra detta - däremot anser jag att Miljöpartiet de Gröna har denna möjlighet vilket gör att det är det självklara partiet för mig att vara med i. Mp har möjlighet att träda in och bli allvarliga utmanare till Moderaterna som största parti. Miljöpartiet är det enda av de större partierna som har en verklig och realistisk vision om ett annat samhälle (Vänstern vill också förändra samhället men verkar inte ha en självklar bild hur detta samhälle skall se ut och hur vägen dit skall vandras). Miljöpartiet har ett gäng lösningar, om än inte alla, och har visioner om HUR vi skall ta oss till ett långsiktigt hållbart samhälle.

Det är oerhört viktigt att vi Gröna inte avviker från denna plan, att vi inte anpassar oss alltför mycket och blir alltför pragmatiska. Vi måste värna om våra grundidéer och tro på dem. Vi måste fortsätta visa på att konsumtionssamhället är ohållbart, förödande och fullkomligt absurt. Vi måste hålla fast vid omtanken om våra egna liv, våra omgivande varelsers liv samt framtida generationers liv. Miljöpartiet de Gröna är det enda parti i Sverige som överhuvudtaget på allvar värnar om träd, natur, djur, vattendrag, planeten vi bor på. Vi är också det enda parti som inser att det finns andra miljöproblem än bara växthuseffekten även om många av miljöproblemen är kopplade till denna.

Jag undrar var de tydliga gråblå högersossarna Nordström, Sahlin, Batljan. Jämtin etc. finner grund för sina stolliga idéer bland de Socialdemokratiska grundtankarna.
Var i Nordström, Sahlin, Batljans åsikter finns de Socialdemokratiska idéerna om allas lika värde, rättigheter, möjligheter? Var finns fördelningspolitiken och tron på "Av var och en efter förmåga, Åt var och en efter behov"?
Hur kommer man till insikten om att ekonomisk tillväxt är något positivt som leder till jämställdhet, jämlikhet och rättvisa?! Utan en miljö att leva i och utan resurser som tillåts växa i åtminstone samma takt som de förbrukas så är mänskligheten på utdöende och det kommer ske genom allt mindre åt allt fler. Allt färre kommer äga och förbruka det som finns kvar att äga och förbruka. Detta är vad tillväxt och konsumtion leder till - och självklart inget som en rättrogen sosse kan ställa sig bakom.
Batljan & co. är inte Socialdemokrater utan makthungriga och pengakåta. Sahlin försökte väl på något sätt vara duktig som partiledare och i möjligaste mån samla sitt splittrade parti, men hon själv stod alltför långt från den valplattform som de RödGröna utformade för att kunna vara en trovärdig företrädare för denna i valrörelsen.

Nästa val kommer bli väldigt intressant, och jag tror att vi då kommer se Mp som den ledande utmanaren till Alliansen. Om sossarna och vänstern vill ge sitt stöd till Mp får de gärna göra det, men de kommer få acceptera att det är den Gröna Politiken som kommer att vara ledande i ett sådant samarbete.

Intressant