lördag 1 januari 2011

Lula byts mot Dilma

Parabems Brazil!

Grattis Brasilien!

Idag tillträdde den första kvinnliga presidenten i Brasilien - Dilma Rousseff. Hon har inget lätt jobb framför sig trots de relativt goda finanserna och framtidsutsikterna för Brasilien. Hon efterträder nämligen en oerhört populär och lyckad ledare - Lula da Silva.
Lula har lyckats med i stort sett allt de senaste åren även om en hel del faktiskt har berott på tur med konjunkturerna. Lula har lyckats med sociala reformer och att utveckla det brasilianska samhället i positiv riktning utan att dra på sig alltför stor vrede från de välbärgade i landet.

Trots att jag hyser stor tilltro till Rousseff och trots att jag på många punkter har uppskattat Lula så känner jag en stor oro tyvärr, och denna oron är att den ekonomiska utvecklingen skall fortsätta skena på det sätt som den gjort de senaste 8 åren i Brasilien och att detta sker på bekostnad av de otroliga naturrikedomar som Sydamerikas största land kan stoltsera med.
Amazonas, Pantanal, den atlantiska regnskogen är de allra största regionerna som förtjänar ett starkt skydd men även på andra håll behöver djur och natur starkt skydd när människor blir allt rikare, girigare och mer krävande. Det vore fantastiskt om Dilma Rousseff gjorde ett försök att de facto bromsa utvecklingen lite granna och riktade in sig på att utjämna klyftor först innan multinationella företag och riskkapitalister börjar äta sig in i landets maktstruktur igen. Det vore också fantastiskt om Dilma Rousseff vågade stå upp emot skogsindustrin och sätta stopp för skövlingen av regnskog. Det som behövs idag är inte fler nedhuggna träd utan fler stående träd! Man måste storsatsa på nyplantering av träd i regnskogen, och framförallt på att låta områden vara helt ifred så att de kan återhämta sig själva. I mina ögon är detta Rousseffs allra största utmaning.

Utöver oron, så känner jag också avundsjuka... Brasilien ansluter sig nämligen nu till de länder i världen som har eller har haft kvinnor som demokratiskt valts till statschef eller regeringschef. Det börjar bli en ganska diger skara, till vilken Sverige dessvärre inte hör (antagandet av drottning Margareta som drottning av Sverige räknar jag knappast som ett val om nu någon skulle ha invändningar).

Det är direkt pinsamt att Sverige inte har någon kvinna som ens är på G att bli statsminister! När det gäller statschefspositionen är ju situationen än knepigare då vi följer den fullkomligt absurda och otidsenliga traditionen att statschefen ärver sitt ämbete.
Vi kunde ha fått en kvinnlig statsminister i september, men frågan är om det hade varit så mycket bättre egentligen än nuvarande situation...
Att ha en statsminister som inte ens tror på den politik som skall föras känns ganska meningslöst, och Mona Sahlin har ju gjort fullständigt klart att hon inte trodde ett skit på den politik som de RödGröna gick till val på.

Det är självklart så att man inte skall uppnå en position tack vare sitt kön, men det är minst lika självklart att det genom åren funnits en mängd kompetenta kvinnor i de olika politiska partierna som skulle kunnat göra ett betydligt bättre jobb än vad klåpare som Bildt, Persson, Fälldin, Ullsten och reinfeldt har gjort.

Socialdemokraterna valde sin första kvinnliga ordförande efter 118 år (!)(och samma person blev den första kvinnliga partisekreteraren 15 år tidigare), Moderaterna har fortfarande inte haft någon (men har för första gången en kvinnlig v.ordf. i form av Gunilla Carlsson och kvinnlig partisekr. i form av Sofia Arkelsten samt kvinnlig gruppledare i riksdagen i form av Anna Kinberg-Batra).
Detta är och har de senaste 25-30 åren varit de två största partierna i Sverige och samtidigt de två partier som uppenbart står längst ifrån vanliga människor, för om de inte själva kände till det så är det faktiskt så att ungefär hälften av befolkningen är kvinnor...
Det är kanske dags för människor att verkligen tänka efter, läsa på och fundera innan man avlägger sin röst. Är det verkligen rimligt att 72 % av svenska folket hyser stort eller mycket stort förtroende för moderaten fredrik reinfeldt som statsminister? Är det rimligt att människor har så stark tilltro till reinfeldt i en tid då vi har allt fler fattiga och utslagna på våra gator, då brottsligheten knappast minskar trots en mängd vallöften om åtgärder redan 2006, då man tvärtemot upprepade löften om motsatsen nu höjer dieselskatten (detta trots att det inte alls har några enorma miljömässiga effekter med en sådan minimal höjning vilken knappast påverkar åkeribranschen nämnvärt)?

Märker verkligen svenska folket inte vad politikerna i framförallt de två största partierna håller på med?
De slåss om att bli förvaltare över statskassan - de slåss om att inneha de mäktigaste posterna.

Det finns få om ens några socialdemokrater eller alliansanhängare med en vision om ett annat, bättre och mer hållbart samhälle, och ingen av företrädarna högre upp i hierarkin i dessa partier verkar vilja ha förändringar som kan riskera deras egen personliga väg till toppen.

Det som svenska folket idag uteslutande verkar rösta efter är vem man tycker bäst om och vem man tror kan göra minst skada för ekonomin både den privata och den offentliga under fyra år. Denna inställning till politik är för mig fullständigt främmande.
För mig handlar politik om att tro, hoppas, våga, förändra, vilja och skapa. Ingenting skall handla om att uppnå en viss position eller ett visst ämbete (även om jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv någon gång skulle kunna tänka mig att prova att sitta i riksdagen under en mandatperiod :) ).
Man måste givetvis lyssna på väljarna innan man går till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige och avlägger sin röst, men man måste däremot också som politiker vara opinionsbildare - Politik handlar om visioner och att tro på en viss ideologi samtidigt som det realpolitiska och det praktiska beslutsfattandet inte får vara alltför långt borta. Det är en svår balansgång, men man kan inte enbart vända kappan efter vinden som moderaterna och sossarna slåss om att göra mest för tillfället.

Jag vill slutligen beklaga mig över Aftonbladets återigen pinsamma rapportering; I ovan länkade artikeln om Dilma Rousseff så skriver Erik Olsson om att Rousseff kallas "Järnladyn" i likhet med Margaret Thatcher. Detta är ju visserligen sant, men det som följer på detta är mer omtvistat, så här skriver Olsson:

"Epitet är mest känt som en benämning på Storbritanniens före detta premiärminister Margaret Thatcher. Denna genomförde på 1980-talet omfattande ekonomiska reformer som enligt hennes anhängare ledde till ett ekonomiskt uppsving för Storbritannien"

Kan en text bli mer färgad?! Var är kritikernas röst - De kritiker som hävdar att Thatcher fullkomligt massakrerade det brittiska samhället, de kritiker som framhäver resultatet av nedskärningar i den offentliga sektorn samt avregleringar i tågtrafiken?
Jag undrar återigen över vad i hela fridens namn de svenska journalistutbildningarna håller på med! Vad är det för erbarmliga yrkesmän/kvinnor som utexamineras? Har Erik Olsson tagit sig igenom en hel utbildning och ändå lärt sig så lite om objektivitet och källkritik?!


Intressant