Detta blir mitt 200:de blogginlägg, och det kommer att handla om Zimbabwe.
Problemen i Zimbabwe har jag uppmärksammat tidigare i min blogg. Nu har premiärminister Morgan Tsvangirai tröttnat på att president Robert Mugabe hela tiden stoppar beslut, och dessutom av rena principskäl säger emot allt som Tsvangirais parti föreslår. Inga eftergifter görs utan förhandlingarna leder endast till nya förhandlingar som leder till nya förhandlingar som inte leder någonstans.
Den senaste dispyten de två makthavarna och deras partier emellan gäller ägandet av företag. Mugabe kräver att alla företag måste ha infödda Zimbabwier som majoritetsägare, medan Tsvangirai motsätter sig detta och inte anser att man kan tvinga ägande ur händerna på de som redan äger företagen.
Det är svårt att säga vem som egentligen har rätt i denna fråga tyvärr, för visst är det så att afrikanerna själva måste ha rätt till sina länder, resurser och ekonomi samtidigt som det verkar lite orimligt att tvinga icke infödda Zimbabwier från hus och hem som straff för brott som de själva kanske aldrig begått.
Man kan alltså delvis förstå Mugabes ståndpunkt även om den är djupt odemokratisk. Det finns ju nämligen en mängd historiska skäl till varför presidenten/diktatorn resonerar som han gör. Zimbabwe är ett relativt ungt land och många av de nuvarande makthavarna bodde i landet under Apartheidliknande förhållanden ända fram till 1980 då Mugabe tog makten, och har varit med om att leva under förtryck under vita människor.
Självklart förstår man även Tsvangirais åsikter och de allra flesta väljer antagligen att sympatisera med premiärministern då detta förefaller som det korrekta ur demokratisk synvinkel.
Dessutom försöker de två regeringspartierna komma överens om utnämningen av justitiekanslern, riksbankschefen och den vice jordbruksministern Roy Bennett (en av Tsvangirais närmsta män) som Mugabe bestämt sig för att anklaga för terroristbrott.
Medlare ifrån bl.a. Sydafrika är inblandade i förhandlingsprocessen mellan de båda Zimbabwiska regeringspartierna men någon lösning verkar dessvärre inte vara nära förestående. Mugabe är inte intresserad av att släppa ifrån sig någon av den makt han anser sig ha rätt till och att han gick med på att svära in Tsvangirai till premiärminister, har mest visat sig vara ett spel för gallerierna.
Tsvangirais parti MDC kräver nu nyval i Zimbabwe eftersom man inte anser sig kunna komma överens med Zanu PF (Mugabes parti).
Det tragiska är ju bara det att vare sig det blir något nyval eller ej så kan man inte lita på valresultatet i landet. Senast det begav sig hoppade Morgan Tsvangirai av sin kandidatur till presidentposten i protest mot det våld som hans anhängare utsattes för av Mugabes hejdukar.
Det är märkligt att det inte skickas in amerikanska styrkor i Zimbabwe för att avsätta despoten på presidentposten där... det är märkligt att det inte slåss för demokrati och mänskliga rättigheter och att svenska trupper inte befinner sig på plats i Zimbabwe för att utbilda poliser i antikorruption, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar