ofrivilliga fäder

Det händer inte ofta att jag läser Wendela-spalten i Aftonbladet, men idag var jag tvungen då det var ett mycket intressant ämne som jag har funderat mycket över på området jämställdhet.
Det är nämligen så att en studie gjord av socionomen Göran Lindén, utförd i Gävle på 1990-talet visade att hela 4 % av alla män är ofrivilliga fäder, och har mer eller mindre tvingats ta ett ansvar som jag åtminstone inte tycker står i proportion till den, visserligen ofta mindre begåvade men ändock, handlingen som ligger till grund för det hela.

Pelle Filipsson heter en av den 25:e-delen av alla män. Han har skrivit en bok vid namn "Den vackraste Gåvan" där han beskriver hur han tvingades in i ett faderskap utan planering eller förvarning. Han lurades av en kvinna som han endast var ytligt bekant med och då hon sedan blev gravid ville hon behålla barnet. Visst har man ett visst ansvar att skydda sig som man (om inte annat för könssjukdomar), men om en kvinna säger att hon går på p-piller så litar man förmodligen på det i all sin naivitet. Och om man dessutom båda har testat sig negativt för könssjukdomar så vill man kanske helst ha sex utan kondom då jag tror de allra flesta skulle anse att detta är mer njutbart.
Jag känner själv människor som dessutom blivit gravida mot sin vilja trots att de gått på p-piller.

Frågan är om enda lösningen då är total avhållsamhet för att råda bot på detta problem. En kondom kan spricka, p-piller är bara 99%-igt skydd mot graviditet. Pessar är väl inte heller 100 procent säkert.

Nej - Jag tror verkligen inte att avhållsamhet är lösningen. Vi människor är en av naturens mycket få varelser som har begåvats med förmågan att njuta av sexuell samvaro och ska absolut kunna fortsätta med det, vi är sexuella varelser som behöver sex för att må bra.
Jag tror att lösningen är att de som blir gravida med någon som inte vill ha barn borde tänka efter en extra gång. Lyssna på den ofrivilliges argument, fundera över om det verkligen är den här situationen som ens barn ska behöva växa upp i. Det är inte rättvist gentemot barn att tvingas in i en värld där ens ena förälder inte vill ha en, enbart därför att ens mor har bestämt att HON vill ha ett barn för sin egen skull. Jag menar naturligtvis inte med detta att fäder skall ges möjlighet att fly undan ansvar vid eventuella oväntade, och ofrivilliga graviditeter, men varför vill man som kvinna ha ett barn med en man som inte vill? Vad tjänar det till? Vem vinner någonting på detta?
Visst finns det naturligtvis också lyckliga familjer med ensamstående föräldrar både mammor och pappor, och jag är inte någon kärnfamiljsidealist som ser det som enda möjliga lösningen. Mamma-pappa-barnkonstruktionen har säkert sina praktiska fördelar men också sina mindre praktiska nackdelar, och debatten handlar inte om kärnfamilj eller ej.

Det handlar om att även om kvinnan har fullständig kontroll över och rätt till sin egen kropp, så är inte barnet en del av bara henne. Mannen måste också få ha rätt till sitt liv.

Visst kan det bli som i Pelle Filipssons fall, nämligen att man lär sig att älska barnet ändå allt eftersom. I många fall sker dock inte detta vilket inte kan vara särdeles kul för varken barnen eller den ofrivillige föräldern som naturligtvis känner sig som den största av skurkar.

Nu finns det en hel del oönskade barn, och det finns även i min vänskapskrets, som trots allt har vuxit upp till fantastiska, härliga och underbara människor. Det har dock inte varit alltid varit lätt för dessa att känna sig oönskade av sina ena förälder. Det har inneburit en hel del funderingar, depressioner, självförakt och identitetskriser.

Det är svårt att säga att man ska lagstadga om att båda föräldrarna skall fatta beslut om abort för hur man än gör så blir det fel antar jag. Men precis som Pelle Filipsson säger (och antagligen tar upp i sin bok som jag tyvärr inte hunnit läsa än), så måste stöd, rådgivning och terapi finnas tillgängligt även för män. Att kastas in i ett liv som man inte har bett om, och inte vill ha, måste vara fruktansvärt och självklart skall man då ha rätt till någon form av krishantering.

Pelle Filipsson har idag i princip endast sms-kontakt med sin sons mor, vilket knappast är något drömscenario. Man undrar ibland vad som gör att vuxna är vuxna och barn är barn...

Jag hoppas i alla fall att Pelles bok kan leda till en mer nyanserad jämställdhetsdebatt där både mäns och kvinnors situation i vårt samhälle ges utrymme. Om man vill läsa ytterligare lite om det ovanstående ämnet ur en lite annan synvinkel så kan ni läsa om "Anette" i Sydsvenskan.

Självklart är det så, ska man komma ihåg, att matkbalansen i samhället är något som har och fortfarande gynnar männen extremt mycket och detta är en viktig fråga att ta upp, men som sagt i det får man inte glömma bort att det finns män som inte har det så himla lätt heller. Alla människor genomgår problem och kriser vare sig man är man, kvinna, vuxen eller barn.


intressant