Tsvangirai som egentligen borde vara president vid det här laget hoppade ju av presidentvalet i somras efter att medlemmar av hans parti MDC hotats och misshandlats av styrkor trogna Robert Mugabe, vilket gjorde att Mugabe blev ensam presidentkandidat och inte kunde förlora valet. Nu har i alla fall internationella påtryckningar och den ekonomiska situationen i landet gjort att båda ledarna gått med på att dela makten. Jag har dock svårt att tro att Mugabe i praktiken kommer släppa efter en tum. Mugabe har landets armé på sin sida och räds inte att ta till våld om så skulle krävas, det har han visat förut. Det enda man verkar kunna hoppas på är att Mugabe som är 84 år går och blir allvarligt sjuk.
Omvärldens ledare verkar ju inte så där värst intresserade av att hjälpa till i Zimbabwe i alla fall. Förutsättningen för att hjälp skall komma är att Mugabe verkligen delar med sig av makten och låter parlamentet och Tsvangirai hjälpa till att få landet på fötter igen men det går inte med hjälp av enbart inhemska pengar för det finns inga sådana.
Min farfar som besökt landet och varit engagerad i biståndsprojekt i landet har fortfarande kontakt med ett antal personer bosatta i landet och deras vardag är svår att förstå. De kan med lite tur och god vilja skrapa ihop till en limpa bröd i veckan och odlar så mycket grödor som de bara kan, men skörden har varit fullkomligt usel de senaste 3 åren så det blir inte mycket mat att tala om. Brödet kostar miljarder Zimbabwe-dollar efter en 12 års oavbruten inflation. Några andra varor att handla finns i princip inte. Affärer står tomma, fabriker står tomma, åkrar ligger i träda eftersom alltför få har tillräcklig kunskap för att bruka dem.
Mugabe kom till makten som en hjälte som befriat landet ifrån kolonialismen och var fast besluten om att driva en socialistisk politik vilken var förhållandevis lyckosam under hela 1980-talet och början av 90-talet då man valde att frångå marxist-leninismen och släppa fri marknaden under viss kontroll. Ända fram till mitten av 1990-talet var Zimbabwe ett av Afrikas mest utvecklade länder och framtiden såg ljus ut.
Tyvärr gav Mugabe efter för trycket från tidigare vänner under kriget emot kolonialmakten och delade ut stora ekonomiska bidrag till dessa vilket satte ekonomin i obalans. Man försökte åtgärda detta genom att återinföra den kommunistiska politiken vilket gav föga resultat. Mugabe beslöt då att konfiskera mark ifrån de vita markägarna och ge tillbaka landet till den svarta befolkningen. Det blev tyvärr inte riktigt så, utan den mesta marken gick till Mugabes politikervänner som inte hade tillräcklig kunskap för att bruka jorden. De vita tidigare landägarna fördrevs och misshandlades och många flydde ur landet. Allt mindre utländska företag har valt att investera i landet vilket gett en stor brist på utländsk valuta, exporten har totalt avstannat, arbetslösheten har skjutit i höjden då företagen inte kan behålla sina anställda eftersom de går med förlust. Dessutom har hålet i statskassan blivit än större av Zimbabwes engagemang i kriget i DR Kongo.
Jag har precis som jag skrivit i tidigare inlägg oerhört svårt att se hur man ska vända på utvecklingen utan utländsk hjälp. Utländska företag måste börja investera i landet och framförallt så måste man få medicinsk hjälp, eller rättare sagt Mugabe måste gå med på att ta emot medicinsk hjälp. Man har enorma problem med HIV/Aids som sprids som digerdöden i landet, man har haft problem under de senaste månaderna med en koleraepidemi som har tagit ett stort antal liv, trots att kolera i vanliga fall är en lättbehandlad sjukdom bara man får medicin en mängd människor har flytt in i grannlandet Zambia i förhoppning om att få medicin. Det krävs tunga internationella insatser för att landet inte fullständigt skall gå under, för när vi klagar över att arbetslösheten stiger upp mot 6-7 procent så pratar vi alltså att vi har lika många utan arbete som Zimbabwe har med arbete! Jag skulle önska ett större engagemang i Afrika ifrån människor i Europa. Man sluter gärna upp i demonstrationer emot krig i Gaza, eller i Irak eller Afghanistan men var finns engagemanget för Afrika eller för regnskogarna på Borneo som försvinner? Kanske kan vi börja öppna ögonen för andra konflikter, oroshärdar och problem på vår jord även om vi för den sakens skulle absolut inte ska sluta demonstrera emot krig i Gaza, Irak eller Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar