Utrikesdebatten

Jag kan ju inte låta bli att kommentera den utrikespolitiska debatten som hölls i Sveriges riksdag tidigare idag.

Utrikesminister Carl Bildt inledde med sin utrikespolitiska deklaration, men denna sade inte mycket om Sveriges utrikespolitik. Den talade mest om EU:s gemensamma utrikespolitik, den talade om EU som en viktig röst i världen.
Sveriges röst ska tydligen inte höras mer, man verkar från regeringens håll skämmas över Sverige, och den traditionellt höga röst som svenska regeringar vågat tala med. Vi ska numera enbart tycka, och handla som EU tycker att vi ska göra.

Alliansens talesmän i debatten ville få raka besked ifrån "De rödgröna" angående den militära insatsen i  Afghanistan. Det vet de att de inte kan få då de röd-gröna partierna inte är helt överens i denna fråga. Däremot visade de tre oppositionspartierna upp en enad front för Palestina, mot Israels ockupationer och apartheidpolitik, mot ytterligare närmanden mot NATO, för nedrustning och minskad vapenexport.

Precis som Bodil Ceballos sade i debatten visar "De rödgröna" upp en betydligt mycket större enighet än vad alliansen gjorde innan valet 2006 när det gällde utrikespolitik.

Alliansen är fortfarande inte överens om så mycket inom det utrikespolitiska området. Något som var oroande var att Bildt efter att ha pressats att till slut svara på frågan om ett svenskt medlemskap i NATO är aktuellt under kommande mandatperiod, valde att öppna för en sådan utredning. Den svenska alliansfriheten och möjligheten att vara neutrala i krig är alltså på väg att försvinna om borgarna får sitta kvar vid makten. Folkpartiet är starka påhejare av ett svenskt medlemskap i NATO genast, och när nu det största partiet i alliansen börjar öppna upp för medlemskap då blir man mörkrädd!

Bildt verkade, trots att alliansen hela tiden har krävt raka besked ifrån de röd-gröna, anse att det var både konstigt och oroande att Hans Linde agerade talesman för hela oppositionen.
Linde hade i uppgift att tala om vissa saker, liksom Urban Ahlin och Bodil Ceballos hade sina områden. Inget konstigt alls med det.
Då Utrikesministern sen står och smädar oppositionen genom att säga att MP och S tvingas regera ihop med ett gäng "Castrokramare, talibantålare och halvkommunister", blir man lite fundersam. Ska argumentationen ske på en sådan dagisnivå i Sveriges riksdag?! Att anse att bröderna Castro har varit och är det bästa alternativet för att regera Kuba just nu är inte detsamma som att hålla med om och ställa sig bakom allt vad regeringen på Kuba företar sig. Vi ska dock komma ihåg att Kuba inte alls är Sovjet, Kina eller Kambodja. Talibantålare är också fullkomligt obegripligt att kalla oss som är emot militär närvaro i Afghanistan, det är inte värdigt en Utrikesminister som sagt att slänga ur sig sådana ting.

Bildts rädsla för allting som luktar vänster är obehaglig och han lyckas få både det ena och andra till att vara vänstervridningar och kommunism. Att visa solidaritet med fattiga och förtryckta är tydligen vänstervridet. Folkpartiets Fredrik Malm gav sig sedan in i debatten och beskyllde Sossarna för att vilja sänka biståndet trots att Folkpartiet just nu regerar tillsammans med ett parti som också vill sänka biståndet och dessutom har drivit igenom en sänkning av biståndet under de senaste 4 åren.

Dessutom är det obehagligt att det inte finns någon politik för nedrustning ifrån alliansens sida, istället beskylls Mp för att vara ett gäng dumma pacifister, och att deras och Vänsterpartiets vilja att täta till regelsystemet för vapenexport skulle innebära stora problem för Sverige. På vilket sätt då undrar jag?!

När Centern sedan träder in i debatten i form av Kerstin Lundgren så undrar man om kvinnan överhuvudtaget har lyssnat på vad som sagts. Hon verkar nämligen inte särskilt synkad med Utrikesministern; företrädaren för regeringen där Lundgrens partikamrater bl. a sitter.

Nej den ljusblå-violett-gröna blåtiran till allians är nog de som är mest oeniga faktiskt, och som måste sätta sig i arbetsgrupper igen, tror jag om de ska lyckas visa en lika enad front som de "Rödgröna" gjorde idag.
NATO-frågan är en av de allra viktigaste av alliansen trätofrågor där Folkpartiet än så länge är ensamma om att vara positiva till ett omedelbart medlemskap, men även på ett flertal andra områden skiljer man sig mycket åt. Biståndspolitik är ett sådant exempel där moderaterna vill sänka, folkpartiet snarare öka och centern och KD håller fast vid minst 1 %-målet av BNP till bistånd. Dvs. en djup splittring i en fråga som är ännu viktigare än Afghanistan då det rör sig om ekonomisk hjälp, och civila insatser som görs jorden runt i fattiga länder.

Intressant