söndag 7 februari 2010

Chatt med Magnus Forsberg

Det var oerhört intressant att följa chatten på Aftonbladet med Magnus Forsberg som arbetar för Svenska Afghanistan-kommittén på plats i Afghanistan.

Jag visste inte att förhållandet mellan den svenska militära insatsen och den civila var 3 mot 1 och att EU:s insats var 5 mot 1. Det är otroligt märkligt med tanke på att allting tyder på att det som egentligen gör någon skillnad för lokalbefolkningen är just civila insatser. Det som motverkar fattigdom och korruption är som vanligt kunskap och utbildning, inte kulor och bomber. Skolor, utbildningar, materiell för uppbyggnad av infrastruktur utförd av afghaner under handledning etc. är vad landet behöver.

Det finns och har länge funnits en utbredd frustration bland de afghanska invånarna över att ockupationsstyrkorna är kvar, att de tar sig friheter som överskrider deras befogenheter. En frustration över att striderna aldrig tar slut och en frustration och ilska över att civila människor faller offer för ISAFs bomber och ammunition. ISAF är inte önskade, de är inte omtyckta och de fyller ingen vettig funktion.

Vad är det Sverige vill uppnå med sin militära närvaro? Vad är det vi stödjer? Det är frågor som det måste finnas ett kort, klart och tydligt svar på för att det ska finnas anledning för militära styrkor att stanna kvar i Afghanistan. Man blir lite frågande om syftet med närvaron när Stridsfordon 90 började skickas ned fr. o. m april 2009. Självklart var det rätt att skicka dit bepansrade transportfordon, men Stridsfordon 90 är inte ett transportfordon. Det är en kanonutrustad stridsvagn.

Svenska soldater skall bort ifrån de områden som påminner om krigszoner, en fredsbevarande styrka SKALL inte befinna sig i krigsområden.
De skall bidra till säkerhet, de skall bidra med utbildning till den inhemska armén och de skall bidra med utbildning av den inhemska polisen. Så fort detta är utfört måste de militära trupperna bort.
Visst kan rena FN-flaggade trupper stanna som skydd för de civila arbetarna, men de stridande trupperna har inte i landet att göra. Afghanistan måste få bygga upp sin struktur på egen hand, västerländska regeringar kan inte tvinga landet till en utveckling de inte är redo för, eller vill ha.

Jag hoppas att Socialdemokraterna tänker om i samtalen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet efter valet och ändrar sin inställning till svensk militär närvaro i Afghanistan, inte pga. dagens händelser bara utan pga. att det inte fyller någon som helst funktion att utsätta svenska soldater (visserligen frivilliga men dock) för risken att bli skjuten, invalidiserad eller dödad, utan egentligt syfte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar