Vilka är Alliansen egentligen?

Jag ställer mig alltmer frågande till vilka partier som egentligen sitter i allians för Sveriges regering.
De nya Moderaterna en gång i tiden Högerpartiet med ett klappande hjärta för konservativism och nationalism numera kallar de sig arbetarparti, och försöker sno åt sig laddade slagord som "upp till kamp", Folkpartiet som ända fram till Bengt Westerbergs dagar var ett socialliberalt parti med liberalism, social rättvisa och antirasism som starka grundbultar, men detta parti har blivit halvnazistiskt bara det att de är ännu mer värdekonservativa än vad en nationalsocialist skulle kunna stå ut med att vara till och med, Centerpartiet som en gång hette Bondeförbundet och som ända in i tant Maudes dagar varit ett miljövurmande och ett starkt kärnkraftsfientligt parti men som nu börjar svänga över i den frågan, Kristdemokraterna som ska bygga på kristna värderingar men som idag inte ens står upp mot sina övriga allianskamrater i frågan om könsneutrala äktenskap . KD har också varit ett starkt kärnkraftsskeptiskt parti men nu har man bestämt att man ska följa FP:s linje om en utbyggnad av den "nödvändiga" kärnkraften.

Visst förstår man att dessa fyra partier måste förnya sig delvis och inte bara kan leva efter sina grundideologier och att de måste locka nya väljare men kom igen. Ska man verkligen tro på att de kan förändras så här mycket allihopa? Jag tycker det är oerhört falskt att lura sina väljare på det sätt som man gör. Kanske då främst KD och Centern som egentligen inte har fått igenom någonting av sin politik under mandatperioden. Endast i de frågor där de tycker likadant som Moderaterna och FP.

Att FP har blivit ett sådant utpräglat högerparti som numera nästan står till höger om Moderaterna förstår jag inte heller och tycker är djupt tragiskt. Det känns inte heller som någon lyckosam metod, Folkpartiet bara krymper för varje nytt tokigt och rasistiskt förslag som kommer och man vinner över personer till att rösta på partiet som tidigare har röstat på helt andra typer av partier. Men man förlorar ju alla de socialliberala väljare som alltid utgjort huvuddelen av partiets väljarkår.
De talesmän som partiet har haft i dessa frågor de senaste åren såsom Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni gömmer sig bakom det faktum att de själva har invandrarbakgrund då de visar tydligt rasistiska åsikter riktade emot vissa grupper och främst då muslimska och arabisktalande. Det senaste förslaget om att ta bort möjligheten att bli undervisad i matematik och engelska på sitt modersmål är fullständigt horribelt. Det finns inte ett enda rimligt argument som stödjer deras förslag utan enbart en mängd bevis och forskning på att det är precis tvärtemot vad FP säger, nämligen att man kan behöva få ett abstrakt ämne som matematik på ett språk som man känner sig hemma i, och att man då lättare kan ta till sig kunskapen och förstå den. Istället för att sitta som ett frågetecken hela skoltiden på mattelektionerna och inte förstå ett dyft. Jag förstår inte varför lite klokare uttalat liberala politiker såsom Birgitta Ohlsson och Johan Pehrson (jag vill här framhålla att jag inte alls håller med dessa i särskilt mycket men jag menar bara att de är mer idealistiska än sitt parti) fortsätter vara medlemmar i detta parti som så totalt vänt sig bort ifrån det liberala fältet på politikkartan.

Centerpartiet vet jag inte vad de har för profil längre, deras miljöengagemang försvann med Lennart Dahléus. Maud Olofsson vet jag inte vad hon står för. Hon är extremt okunnig för att vara partiledare, har ett imponerande dåligt språk för att vara vice statsminister och verkar inte brinna för någon av Centerns hjärtefrågor. Hon försöker ibland låtsas vara intresserad av klimatförändringar men hennes okunskap är enorm. I en livechatt nyligen så pratade hon om att koldioxid är det som orsakar klimatförändringar, men glömde visst bort att det finns några fler såsom kväveoxid, metan, vattenånga, ozon och freoner. Maud pratade angående att staten skulle köpa upp Volvo och SAAB att staten ska inte driva företag "för det är vi inge' bra på.". Men jag har ju en viss känsla av att företagen vare sig staten står som ägare eller ej skulle drivas av en styrelse som vilket bolag som helst. Skillnaden skulle bara vara att staten står som garant för att jobb och ekonomi tills vidare är säkrade. Och hur man kan vara Torbjörn Fälldins efterföljare och börja tveka i kärnkraftsfrågan det är för mig obegripligt! Kärnbränsle har en radioaktivitet som står sig i runt 100 000 år och är ingen ren energikälla. Har folk glömt Harrisburg, har folk glömt Tjernobyl? Man kan inte garantera att sådant inte händer igen. Dessutom undrar man i dessa terroristpaniktider hur man kan förespråka fler kärnkraftverk som är mycket rimliga mål för eventuell terrorism (även om jag i och för sig inte tror att Sverige någonsin kommer vara något favoritmål för terrorism). Slutligen angående detta parti vill jag nämna Andreas Carlgren som en gång i tiden var en person som ville något och som stundtals stod för mycket sunda värderingar. Sedan han tillträdde posten som miljöminister har han bara grånat alltmer. Någon förebild som miljöminister kan han inte beskyllas vara tyvärr.

Jag väljer att inte kommentera Moderaterna eftersom de ganska tydligt står där de alltid har stått vare sig de kallar sig arbetarparti/arbetsparti eller ej.

Däremot måste några rader skrivas om de lilla lilla lilla partiet Kristdemokraterna; Det är antagligen det parti som allra mest har förändrat sig under denna regeringsperioden, eller snarare det parti som har tystnat mest. Det görs inte uppror i partiet trots att partistyrelsen ändrar partiet och låter bli att protestera högljutt emot de andra allianspartierna som står för helt andra saker i vissa frågor. Den könsneutrala lagstiftningen är kanske det tydligaste exemplet, men vad har hänt med alla KD:s satsningar på familj och pensionärer? KD når för tillfället i de flesta mätningar inte ens upp till 4 %-spärren men jag tror inte att de kommer klara den genom att frångå sina grundvärderingar. Man tappar ju då alla Siewert Öholm-gubbar som utgör väljarkåren. Man kommer inte att klara av ett steg närmare centrum på politikkartan, där finns tillräckligt många partier redan och man kommer antagligen endast skjuta sig själva i sank.

Inte mig emot, de får lov att skylla sig själva. Jag vill ju ändå se en ny regering vid nästa riksdagsval så jag är ju egentligen glad att det är på detta vis, men jag tycker synd om väljarna till dessa svikarpartier.