Snart är det val

Det är nu 48 dagar kvar tills vallokalerna öppnar. 48 dagar som kanske är de viktigaste dagarna i modern svensk historia!
Det kanske låter överdrivet att tala i dylika termer men faktum är att vi står inför ett oerhört viktigt vägval. Det är nämligen de närmaste 48 dagarna som det avgörs om Sverige skall bli ett föregångsland, eller om vi skall fortsätta på inslagna väg. Dvs. fortsätta att låta plånboken och girigheten styra politiken, att låta marknaden sätta agendan, att låta ekonomi gå före ekologi, att låta fantasi gå före verklighet och att låta jag, mitt och nu gå före vi, vårt och sen. Nej förresten, inte sen utan snart!

De senaste fyra åren har visserligen gett många människor mer i den egna plånboken (de som har ett fast heltidsjobb och som struntat i att betala medlemskap i en a-kassa och/eller ett fackförbund i första hand), men de senaste fyra åren har också gett en mängd människor betydligt mindre i plånboken. De som fått flest kronor i skattesänkningar är de med de allra mest välbetalda jobben, de med de dyraste villorna, de kapitalstarkaste. Dvs. de ekonomiska klyftorna har utan tvekan ökat vilket också leder till att de sociala klyftorna ökar. Klyftorna mellan fattig och rik, klyftorna mellan svensk och invandrare, klyftorna mellan läkare och städare. Ju mer klyftorna ökar ekonomiskt, desto mer segregerat kommer Sverige att bli. Fattiga och utlandsfödda, arbetslösa och sjuka kommer i allt högre grad skiljas ut ifrån medelklass och rika. Umgänge mellan olika sociala skikt, eller klasser om man så vill, kommer bli alltmer sällsynt. Vi kommer närma oss, och slutligen hamna i, ett Sverige som socialt sett liknar det Sverige som Anders Fogelström skrev om i sina romansviter om Stockholm, men utvecklingen i dagens Sverige kan man följa genom att läsa "stad"-serien baklänges...

Om alliansen får regera de kommande fyra åren kommer vi få se ytterligare uteblivna satsningar på ny teknik och omställning till ett långsiktigt hållbart samhälle. De satsningar som gjorts och de satsningar som planeras är helt enkelt otillräckliga. Om de hade gjorts för 10 eller 15 år sedan hade de varit innovativa och ett tecken på visionsrikedom. 2010 är de bara blaha blaha. Maria Wetterstrand talade i Almedalen om Maldivernas president Mohamed Nasheed och hans målsättning om att Maldiverna skall vara koldioxidneutrala inom 10 år, detta trots att Maldiverna är ett fattigt land! Om de kan - Varför kan inte vi?! Hur mycket ordning i statsfinanserna måste vi ha innan vi har råd att ta steget mot en hållbar framtid?

Med alliansen 4 år till kommer vi ha en miljöminister som fortsätter hävda att kommersiell valjakt ger fler valar, och att vargjakt ger fler och friskare vargar. Med alliansen 4 år till kommer vi ha en infrastrukturminister som fortsätter hävda att flyget är viktigare än järnvägen och som ser en motorvägstunnel i Stockholm som en viktig satsning för en bättre miljö. Med alliansen 4 år till kommer vi fortsätta ha en statsminister som anser att det svenska folket är mentalt handikappade. Med alliansen 4 år till kommer vi ha en näringsminister som fortsätter sälja ut precis allt som svenska folket en gång ägde utan att fråga just det svenska folket; en näringsminister som anser att staten och därmed hon själv är sämre än andra på att driva företag. Med alliansen 4 år till kommer vi fortsätta ha en finansminister som anser att ideologi är viktigare än omvärldsanalys och utveckling; en finansminister som in i det sista hävdade att någon ekonomisk kris inte existerade. Med alliansen 4 år till kommer vi ha en skolminister som anser att hårdare tag och krav på sjuåringar löser alla problem med kunskapsbrister hos skolelever. En skolminister som vägrar inse att fler lärare, skriftliga omdömen och mer resurser är vägen att gå trots att forskningen på området entydigt förespråkar just detta. Betyg är förlegade och har aldrig varit varken tydliga eller korrekta kunskapsvisare. Med alliansen 4 år till kommer vi fortsätta ha en biståndsminister som har sänkt det svenska biståndet till utbildningsverksamhet i fattiga länder. I snitt går 15 % av biståndet från rikare länder till utbildning och skolor i fattiga områden, Sverige ger 8 (!)% av sitt bistånd till dylik verksamhet. Gunilla Carlssons svar på varför är att "andra områden är viktigare", detta trots att kunskap och utbildning bevisligen är det absolut bästa verktyget för att bekämpa fattigdom. Med alliansen 4 år till riskerar vi att Sverigedemokraterna får inflytande över beslut som fattas i riksdagen, då alliansens partier vägrar göra klart att de inte under några omständigheter kommer samarbeta med SD.

En gång i tiden var SJ statens järnvägar - ett företag som verkade i samhällsnyttans tjänst och som var den största arbetsgivaren i Sverige. Järnvägen var ett självklart transportmedel till och med mellan mindre orter som Broby och Knislinge i lilla Östra Göinge kommun i Skåne, som är min egen hemkommun. Idag ses det som ett skämt om man pratar om att detta borde vara självklart även idag. I alliansens Sverige kommer det fortsätta vara ett skämt, men i ett RödGrönt Sverige kommer steg tas mot att det kan bli verklighet. SJ kommer troligtvis inte återfå rollen som Sveriges största arbetsgivare, inte heller är åter-monopolisering det allra viktigaste steget i första ledet (även om det är det absolut bästa sätt för att sätta stopp för det kaos som just nu råder på våra övertrafikerade järnvägar). Det viktigaste är i första steget att bygga ut och renovera nuvarande järnvägsnät så att tågen får plats. Lägga tillbaka den räls som brutits upp och återtrafikera de nedlagda järnvägslinjerna är nästa steg, för att slutligen samla all järnvägstrafik under en aktörs kontroll så att det kan bli någon form av ordning på torpet.

Bånghammar-Kloten, Dellenbanan mellan Ljusdal och Hudiksvall, Börringe-Östratorp,  Bengtsfors-Arvika, Falun-Repbäcken, Gärds Härads järnväg, Persberg-Mora, Lund-Bjärred, Lund-Revinge, Lund-Trelleborg, Sala-Gysinge-Gävle och Svartåbanan är bara några exempel på nedlagda järnvägslinjer där alla faktiskt har eller hade normalspår. Dvs. de skulle med renovering och anpassning till dagens tåg kunna trafikeras inom en snar framtid av tåg igen.
       Självklart kommer det att kosta pengar, både för skattebetalare i såväl städer som på landsbygd, men att skjuta upp hanteringen av den kommande oljekrisen är direkt oansvarigt och riskerar att utsätta främst landsbygden för en betydligt större kostnadschock när oljan verkligen sinar och krisen väl slår till. Att börja omställningen nu däremot och att hjälpa landsbygden att bli av med bensin- och dieselberoendet är att ta ansvar både för nu levande generationer och kommande. Alla kostnader som tillkommer och ökar måste givetvis kompenseras genom andra sänkta avgifter och stödåtgärder för syftet är naturligtvis inte att avfolka landsbygden eller låta glesbygdsbefolkning ta hela smällen, allt detta finns budgeterat, allt detta finns på förslag - inte från alliansen utan från de RödGröna.

4 år till med alliansen betyder 4 år till med skygglapparna på, 4 år till med tro på det gamla, 4 år till med envis och enfaldig tilltro till marknadens superförmåga och nyliberal teori.
4 år till med alliansen betyder misstro mot medborgare, jakt på "fuskare" som i praktiken betyder jakt på alla som är sjuka, arbetslösa och fattiga. Bevisbördan fortsätter i 4 år till att ligga på den enskilda individen och inte på myndigheterna. Det är individen som skall skicka in papper, som ska hämta blanketter, som skall bevisa att man minsann vänder kalsongerna ut och in innan man slänger dem i tvätten. Det finns en enorm misstro mot medborgare i vårt samhälle från alliansens sida. En tro att människor inte vill göra rätt för sig, en tro att människor är arbetsskygga och lata. En tro att man inte vill vara en del av samhället eller en tro på att man bara vill vara en del av samhället för att kunna roffa åt sig av de smulor som samhällsapparaten kastar till en. För det handlar om smulor som man slåss för då man befinner sig utanför arbetsmarknaden.

Jag förstår inte riktigt hur det kommer sig att alliansen ökat i opinionsmätningar sedan i februari då oppositionens ledning var ganska betryggande. Alliansen har inte lyckats med något nytt sedan dess, de har inte fört fram särdeles många nya förslag, de har inte förändrat sin laguppställning förutom att Littorin har försvunnit ut i, periferin. Inte heller de RödGröna har förändrats sedan dess så vad väljarkårens kantring beror på är obegripligt. En del hävdar att problemen stavas Mona Sahlin, men hon har ju varit ledare under nästan hela mandatperioden. Hon var ledare för sossarna även 2008 då siffrorna var som bäst och låg mellan 42 och 45 % i snitt, så denna förklaring håller inte alls. Inte heller samarbetet med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet är orsaken till sossarnas dip eftersom dipen dykt upp de senaste tre månaderna.
Kan det vara så illa att alliansens smutskastningskampanjer faktiskt har gett resultat? Det vore fruktansvärt om så är fallet, och det skulle innebära att den svenska valmanskåren befinner sig på samma nivå som den amerikanska. Vissa av oss minns den märkliga valrörelsen i USA 1988 då Michael Dukakis ledde stort över George H.W Bush bara veckor före valet. Efter en historisk smustkastningskampanj så vände opinionen totalt och Bush vann valet trots att alla anklagelser visade sig vara fullständiga falsarium skapade av kampanjstrategen Lee Atwater som på sin dödsbädd bad Dukakis om ursäkt och sa sig skämmas över allt han åstadkommit under sin karriär arbetande under Ronald Reagan och George Bush.
Snälla "Svensson" var inte lika blåögda och naiva! Låt er inte luras av smutskastningskampanjer!
Vilken svensk politiker idag har störst erfarenhet, rutin och kunskap om maktens korridorer egentligen? Jo Mona Sahlin. Inte kan man gärna hävda någonting annat. Därigenom har vi nog punkterat hela argumentationen om att alliansen skulle vara en starkare samling på punkten regeringsduglighet. Därmed står enbart åsikterna mot varandra och under hela mandatperioden har det svenska folket hållit med de RödGröna i högre utsträckning.
Svenska folkets åsikter kan ju knappast ha förändrats under de senaste 4-5 månaderna så till den milda grad att man går över blockgränsen, därför har jag mycket svårt att tro att valresultatet i höst kommer spegla den senaste tidens opinionsundersökningar.

En fundering till som jag har är varför det är så förbaskat intressant vem som ska ha vilka ministerposter efter valet om de RödGröna vinner. Var det någon som tjatade på alliansen om samma sak i valrörelsen 2006? Inte vad jag kan minnas i alla fall. Vem bryr sig vilken ministerpost Lars Ohly eller Maria Wetterstrand tilldelas? Vad gör det för skillnad egentligen? Vet vi verkligen vilka som blir ministrar i en fortsatt alliansregering? Vet vi om alla sitter kvar? Kommer Carl Bildt sitta kvar trots sin inblandning i folkmord och fördrivning av tiotusentals människor? Kommer vi alltså ha en folkmördare i regeringen i höst?! Är inte detta en ännu viktigare fråga att driva om vi ska prata ministerposter?

Framförallt hävdar jag dock, vilket jag gjort tidigare i detta och i tidigare inlägg också, att det är politik som ska avgöra valet inte personer. Personerna företräder partiernas politik. De arbetar i demokratins och sina partiers tjänst, inte för egna intressen. De styr inte Sverige efter sina egna privata åsikter vare sig de är borgerliga, socialistiska eller mittenorienterade.

Detta inlägg kommer eventuellt kompletteras kontinuerligt... Jag känner nämligen att jag inte är helt färdig med mitt skrivande i frågan, men just nu får det räcka.

Intressant