På DN debatt publicerades idag en mycket välskriven debattartikel undertecknad av Gustav Fridolin en av kandidaterna till manligt språkrör för Miljöpartiet de Gröna.
I debattartikeln visar Fridolin på ett tydligt sätt att det endast finns ett liberalt alternativ i den svenska politiken idag, och han visar att det endast finns ett grönt alternativ, ett alternativ för framtiden och ett alternativ för en reell demokrati och det är Miljöpartiet de Gröna.
Fridolin visar på problemen med det RödGröna samarbetet, och att detta inte alls ledde till en visionär politik för framtiden utan fick snarare människor att tänka på tiden innan nuvarande borgerliga regering. Till viss del berodde detta på pedagogiska misstag begångna av de RödGröna företrädarna, men till ännu större del på att politiken brast i många hänseenden. Dessutom gör blockpolitiken och en dragning åt en tvåpartistat att väljarnas inflytande minskas drastiskt och politiken formas av helt andra i helt andra fora än av vanliga människor på arbetsplatser, i föreningar, i kompisgäng, på kulturmötesplatser.
Peter Andersson sågar lite lätt Fridolins artikel inledningsvis där PA fokuserar på Gustavs användning av meningen "Mitten i den svenska politiken".
Andersson hävdar att det är trångt i mitten, men i mina ögon är det inte särskilt trångt alls. Det finns nämligen inte något annat parti än Miljöpartiet de Gröna som de facto befinner sig i just mitten, och det är också där Mp har funnits sedan starten.
Det finns heller inte något parti med en så sammanhållen rörelse, överens om en gemensam målsättning som Miljöpartiet de Gröna. De allra flesta andra partier har stora inre stridigheter och tydliga höger- vänsterfalanger och visst finns det falanger även inom Mp, men debattklimatet och samtalet i partiet är betydligt mildare och det är högre i tak vilket gör att strider sällan eller aldrig egentligen förekommer. Jag kan dock ge Peter A rätt på en punkt, nämligen att Gustav är lite snett ute då han skriver om att ideologi förpassar väljarna till läktaren. Jag tror nämligen att ideologi är av största vikt. Jag undrar om Gustav egentligen menade att såga alla ideologier eller om han snarare ville såga de dåtida ideologiska resonemang och klasskampsretoriken som lätt låser både höger- och vänsterpartier.
Våra två manliga språkrörskandidater och de flesta av de kvinnliga dito är i mina ögon lösningsinriktade och visionära på ett helt annat sätt än de andra partiernas ledare - de har alla en tro på framtiden och ett hopp. De är inte fastlåsta i ideologisk dåtid eller tvungna att tillfredsställa särskilda väljargrupper eller lobbyister då Mp inte företräder några ekonomiska eller andra intressen. Dessutom är de alla uppenbart mycket sugnare på att lyssna på väljare, medlemmar och rörelsen än att toppstyra partiet.
Jag skulle bara önska att Gustav lyssnade ännu lite mer på medlemmarna i frågor rörande konsumtionssamhället och att han blev en tydligare offentlig röst även då det rör ekonomisk tillväxt baserad på produktion och konsumtion. I detta hänseende är utan tvekan Joakim Pihlstrand-Trulp en betydligt vassare röst som definitivt behöver höras i samhällsdebatten vare sig det är han eller Gustav som slutgiltigt tar hem omröstningen. Vi kan inte bara titta på SVTs dokumentärer om konsumtionshetsen, barnreklam eller oljebolag. Vi måste också kunna agera dels som privatpersoner, men politiker och lagstiftande församlingar har emellertid en enorm potential närd det gäller att finna lösningar för hela samhället.
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar