ÅRSKRÖNIKA

2008 - Vad har hänt? Vad har inte hänt? Vad är värt att kommentera? Det är alltid svårt att sålla och välja ut vad man ska skriva om, men en text ska man väl lyckas få ihop. Jag försöker göra allt i kronologisk ordning men kommer säkert att återknyta till tidigare och även senare händelser ibland.

Då jag vanligtvis håller mig till att skriva politisk blog så har jag låtit bli att kommentera vissa saker såsom idrott, musik och kändisvärlden även om jag har mycket åsikter även i dessa ämnen. Jag håller mig till det som jag räknar som politik.

Januari - Den 8:e Januari startade det som sedermera skulle komma att bli en av de kanske största händelserna 2008 nämligen valet av den första afroamerikanska presidenten i USA. Primärvalen inleddes den 8:e januari i New England-delstaten New Hampshire. Det anses vara ett viktigt val att vinna för att bli presidentkandidat för sitt parti, precis som Iowa som sedan följer på den så kallade "supertisdagen" den 5:e februari. I och med denna primärvalsvinst för Barack Obama började hans anhängare inse att det fanns en reell vinstchans vilket startade en sällan skådad folkrörelse i USA, genom att samla ihop små bidrag ifrån vanliga människor som engagerade sig lyckades han få en av de största kampanjbudgeterna någonsin, han lyckades också driva en förhållandevis ren kampanj utan grova övertramp och personangrepp. Det har varit oerhört intressant att följa detta arbete från Demokraternas kongress 2004 då Obama höll sitt första stora tal till den 8/1 2008 då han alltså vann i New Hampshire, jag tror inte det var många som lyssnade till hans tal 2004 som trodde att detta skulle vara möjligt även om många hoppades.
Några fler stora händelser kan jag inte dra mig till minnes i januari så vi följer upp med februari.

Februari - "Supertisdagen" då 24 amerikanska delstater höll primärval inföll den 5:e februari och det var efter denna som det stod klart att republikanernas presidentkandidat troligen skulle bli John McCain och att det skulle stå mellan Hillary Clinton och Barack Obama vem som skulle bli demokraternas. I februari deklarerade också Kosovo sig självständigt ifrån Serbien och erkändes dagen efter av USA. Detta fördömdes av Serbien som ansåg att Kosovo var, är och förblir en del av Serbien. Sverige har senare också erkänt Kososvo som nation medan majoriteten av världens länder har valt att inte göra det, däribland Kina, Ryssland, Indien och Spanien. Jag har alltid svårt att se varför suveräna stater förvägrar områden att bli självständiga om de inte vill ingå i staten. Vad finns det för vits med att ha ett område som riskerar bli en oroshärd då en majoritet av de boende där inte vill ingå i nationen? Jag anser att det skulle vara vettigare och ett fall framåt för fred i världen om dessa autonoma områden som vill vara självständiga tilläts vara det och att man då istället skulle kunna sluta avtal nationerna emellan och ha fredliga samarbeten som alternativ till att tvinga folket till underdånighet. Det finns dock problem med det ställningstagandet då jag inte anser att låglandet i Bolivia ska få vara den självständiga nation som de kräver att vara då alla rika bor i denna del av landet och konsekvenserna för deras självständighet skulle bli alltför stora för den indianska bergsbefolkningen, det är aldrig lätt att ha en åsikt utan undantag...
Den 24:e februari avgick Fidel Castro som Kubas president efter 49 år vid makten och överlät posten till sin yngsta bror Raúl. Detta har inte inneburit någon enorm skillnad för Kuba men vissa saker har Raúl förändrat, exempelvis har han öppnat för större inkomstskillnader på Kuba eftersom han sagt att "socialism är ett system där samtliga har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som andra - inte samma lön". Visst kan man ha åsikter om Kubas statskick och det går inte att hävda att Kuba är en demokrati även om parlaments- och presidentval hålls (med ett parti deltagande), men en majoritet av folket stöder trots allt Castros politik, Kuba har en fri sjukvård som kan utnyttjas av alla medborgare, inklusive politiska flyktingar från övriga latinamerika. Man har ett utbildningssystem där alla människor utan kostnad kan erhålla en högre utbildning. Vi ska dessutom komma ihåg att Castro kom till makten genom ett gerillakrig emot den tidigare diktatorn Batista som under sina 7 år vid makten lyckades ha ihjäl nästan tre gånger så många politiska motståndare som Castro har lyckats med under 49 år, dvs. Batista var alltså 21 gånger så grym och likgiltig inför mänskliga rättigheter om man tycker att det finns anledning att räkna på det viset :-). Tyvärr finns det brister med det kubanska systemet då politiska dissidenter i många fall har fängslats eller tvingats till tystnad och om de försökt göra militanta uppror emot staten eller statliga myndigheter så har dödsstraff i vissa fall utmätts. Vanligtvis har det handlat om förespråkare för att en fri marknad skall råda även på Kuba och att man ska ha frihet att uttrycka sig som man vill i press, radio och TV. Det är svårt att säga hur Kuba hade mått och hur det hade sett ut i landet utan de sanktioner som USA inledde redan i början av 1960-talet under John F. Kennedy's presidentskap. Kuba har varit stoppat ifrån att delta i ekonomiska samarbeten med övriga latinamerika, de har inte fått handla med omkringliggande länder däribland USA som en gång var den viktigaste handelspartnern. Trots detta har Kuba klarat att hålla ekonomin någorlunda flytande och har i flera fall erbjudit ekonomisk och humanitär hjälp vid katastrofer som drabbat grannländer trots att landet räknas som ett av världens 100 fattigast (antagligen grundar sig dessa siffror mycket på export och import, vilken är begränsad för Kuba för så fattigt kan inte landet vara). Exempelvis erbjöds även USA hjälp efter 11/9-attackerna och orkanen Katrina, men denna tackade man nej till. Vi får väl se hur länge Raúl Castro orkar sitta vid makten då han har uppnått en ålder av 77 år. Vad som händer efter bröderna Castro vet nog ingen. USA hoppas troligen på att kunna få bort socialismen och få en frihandelsvänlig granne istället. Jag skulle vilja se att detta kanske mest framgångsrika av alla socialistiska länder i världen fick en möjlighet att delta på samma premisser som alla andra. Om de fick möjlighet att sluta avtal med grannar, och den amerikanska socialistskräcken mattades av något och sanktionerna hävdes fullständigt. Men för att det ska kunna ske så borde det nog ingå i var mans allmänbildning att känna till åtminstone lite om Karl Marx "Kapitalet" och lära sig att se att det inte är så dumma idéer egentligen även om man är kapitalist i grunden. Kuba drivs inte i en stalinistisk anda utan har försökt bygga landet på Marx idéer med inslag av Lenins mer praktiskt inriktade kommunism. Det handlar framförallt om att världen bör vara betydligt rättvisare än vad den var då "Kapitalet" skrevs och det är absolut applicerbart även idag mer än 150 år senare. Personligen skulle jag dock vilja se en dragning av socialism åt det gröna hållet kanske...

Mars - I mars vann premiärminister Dimitrij Medvedev det ryska presidentvalet då han fick mer än 70 % av rösterna. Medvedev är tätt sammanknuten med Vladimir Putin som tidigare suttit som president och numera sitter som premiärminister i Ryssland. Dessa två toppar i partiet Enade Ryssland bytte därmed tjänster med varandra. Vårt grannland i öst har tyvärr en rejält begränsad tradition av demokrati med Tsardöme, följt av en kuslig avart som de flesta kallar Kommunism (dock inte jag) som slutligen följdes av det som en del nu kallar demokrati. Men som i praktiken inte är det, eftersom oliktänkande fortfarande fängslas och hindras från att demonstrera och man försöker tvinga stater, som är tveksamt om de ska ingå i Ryssland, till underkastelse. Putin och Medvedev styr egentligen landet lite som de vill så vitt jag förstår, även om de nu råkar vara folkvalda, men om man ser det på det viset så har Fidel Castro också valts av folket flera gånger om så, ska man kritisera den ena så bör man i rimlighetens namn också kritisera den andra.
Även i Zimbabwe hölls val i Mars och även detta val skulle komma att bli en av de stora händelserna i världen av mer ledsamma orsaker än det amerikanska. I detta val förlorade presidenten Robert Mugabes och hans parti emot oppositionens MDC med ledaren Morgan Tsvangirai. Valresultatet accepterades dock inte till fullo av Mugabe och inför den andra valomgång som skulle hållas den 27 juni valde MDC:s Tsvangirai att hoppa av sin presidentkandidatur i protest mot det eskalerande våld som drabbade oppositionella i Zimbabwe, och Mugabe blev kvar som president efter att ha varit ensam kandidat i andra valomgången. Mugabe är ett bekymmer som är tudelat. Han är utbildad lärare och inledde sitt politiska arbete som frihetskämpe för Zimbabwes självständighet från den brittiska kolonialmakten. Han sågs som hjälte av folket och företrädde en socialistisk politik för större rättvisa och frihet för svarta Zimbabwier. Han fråntog vita människor deras mark och egendomar och gav tillbaka dem till det Zimbabwiska folket. Tyvärr blev det mestadels ganska okunniga politiker som erhöll marken och Mugabe blev allt mer impopulär vilket ledde till att han efterhand antog en alltmer diktatorisk stil för att behålla makten. De senaste åren har han totalt tappat greppet om verkligheten och struntar numera i alla de problem som landet står inför med skenande inflation, epidemier, fattigdom, HIV/Aids, svält och brist på rent vatten. Man kan undra varför det var så rysligt viktigt att attackera Irak och bli av med diktatorn Saddam Hussein till skillnad från att avsätta afrikanska despoter. Att motverka fattigdom och sjukdomar i Afrika verkar inte vara ett dugg intressant för den självutnämnda världspolisen från väster. Vi har en mängd afrikanska diktatorer och korrupta ledare som absolut inte gör något gott för sina folk. Som säljer ut land till västerländska företag, som smugglar diamanter och guld och tjänar pengar själva medan befolkningen svälter. Men så länge dessa ledare har ett intresse av att tjäna pengar och handlar med de stora västerländska ekonomierna och företagen och dessutom håller ner priserna på sina varor eftersom de bara fyller på en personlig förmögenhet istället för att behöva dra in pengar till ett helt land, så finns inget intresse att avsätta dem. Att rädda befolkningar har aldrig legat i USA eller övriga västerländska krigsmakters intresse. Det handlar tyvärr endast om pengar och makt.
I Sverige gick en epok i graven i mars. Riksdagen hade beslutat sedan tidigare att det statliga bolaget Vin&Sprit skulle säljas och den 31 mars skedde så då den franska spritjätten Pernod Ricard köpte upp företaget för 55 miljarder kronor. Ett av de viktigaste redskapen för det statliga spritmonopolet och den folkhälsotanke som varit den svenska modellen under 100 år gick i graven. Privatiseringen av statliga företag togs därmed till en helt ny nivå och enligt mig så gör detta Sverige till ett lite sämre land att leva i. Vissa typer av företag skall inte drivas med vinstintresse enligt mig, exempel på sådana är Vin&Sprit, Systembolaget, Telia, SJ, Bostadsbolag (dvs. alla behöver inte vara statliga men det bör finnas allmännyttiga bostäder), skolor och hela den svenska sjukvården. Naturligtvis ska de inte gå i förlust, men de behöver inte nödvändigtvis gå med vinst. Målet skall vara att gå runt. Och målet ska vara att främja folkhälsan, enkel och grön transport och en god och för folket gratis utbildning. Då företag med produkter såsom alkohol, som uppenbart är ett personlighetsförändrande gift, drivs med målet att tjäna storkovan så försvinner omtanken om människan. Pengarna blir viktigare, därför tycker jag att Sverige bör stå fast vid sitt förbud emot alkoholreklam, tobaksreklam och hålla på sin rätt att ha ett statligt monopol på försäljning av sprit. Ju större och lättare tillgång - desto större sociala problem med trasiga familjer och våldsbrott.

April - April är för mig personligen en ganska blank månad då jag befann mig på utländsk jord och var ganska upptagen vilket gjorde att de allra flesta nyheter gick mig förbi. I Sverige utspelades ju dock den oerhört tragiska historien om Engla. Jag missade som sagt stora delar av denna rapportering och kan inte säga mer än att det självklart är fruktansvärt och att jag hoppas att den man som begick mordet får all hjälp han kan få att bli fri ifrån den person som han sitter fast i att vara, om det nu är möjligt. Jag vägrar tro på att man inte kan förbättra människor. Jag vägrar tro på dödsstraff, att aldrig få möjlighet till förlåtelse och att vi bara är formade av vårt medfödda arv. Dessutom hoppas man ju att Englas familj har funnit något sätt att uthärda det fruktansvärda som hänt och att de kan leva någorlunda normala liv även om de naturligtvis aldrig kommer glömma sin dotter, och aldrig antagligen kommer över det som skedde helt och hållet. Den svenska fångvården behöver bli bättre på att förhindra återfallsförbrytare. Idag återfaller ungefär en tredjedel av alla lagförda personer i brottslighet inom tre år efter avtjänat straff. Då ska vi komma ihåg att detta innefattar alla brott. Inom vissa typer av brott är återfallsfrekvensen ännu högre vilket inte är acceptabelt. Och psykvården behöver reformeras och man måste bli bättre på att se och finna dessa störda människor tidigare, för att ge dem hjälp och förhindra att de utgör en fara för sig själva eller samhället. Enligt mig så handlar det sällan om normalt funtade personer när våldsbrott och framförallt grova våldsbrott begås utan snarare om människor som har fått en kraftig störning på personligheten av en eller annan anledning och naturligtvis så finns det en del, om än ett fåtal, som är födda med en bristfällig förmåga att känna empati. Problemet är att psykvården idag är så rysligt intresserade av att medicinera bort problem istället för att ta itu med dem på riktigt och att man måste vara stark och ta tag i saken på egen hand för att överhuvudtaget få hjälp. Jag vet att många människor minns mentalsjukhusen med skräck och att många människor blev sittande på dessa institutioner av fullständigt felaktiga anledningar men jag tror att det vore en klok idé att återinföra dem i moderniserad form så människor som inte riktigt klarar av att leva ute i samhället kan få hjälp och kan skapa en trygg miljö som de förstår och där de slipper oro.

Maj - I maj blir Nepal demokratisk republik efter 240 år som envåldsmonarki. Dessutom drar en tropisk Cyklon över Burma/Myanmar i sydostasien och 65000 människor dör. Regeringen i landet reagerar genom att stoppa utländsk hjälp och skicka TV-apparater till nödsatta människor i hårt drabbade områden. Det är lätt att sitta i Sverige och skratta åt detta men sätter man sig in i dessa människors situation så gör det så ont i hjärtat. Att ha en regering som skickar TV-apparater då man har blivit av med hus och hem, då man inte har någon mat, hela ens närområde är översvämmat och det finns då verkligen inte några eluttag att koppla den här TV:n i, är så tragiskt. Regeringen i detta fattiga land är så uppenbart inkompetent när det gäller att sköta om sin befolknings intressen, istället har man valt att satsa alla pengar på ett starkt försvar och militärmakt. Landet har en av Asiens absolut största arméer. Till vilken nytta då kan man fråga sig.

Juni - I juni stjälpte Irland det nya förslaget till Europeisk konstitution då man i en folkomröstning röstade nej till Lissabonfördraget. Trots påtryckningar ifrån resten av EU så står Irland fast vid sitt beslut ända fram till nu i december då de har sagt ja till att hålla en ny folkomröstning, och kommer antagligen fortsätta så tills folk röstar ja. Tyvärr. So much for democracy... suck! Lissabonfördraget är en ersättning för den EU-konstitution som ratades av ett antal medlemsländer i folkomröstningar 2005. Lissabonfördraget är istället för en ersättning för tidigare avtal ett komplement. Man har beslutat att EU i fortsättningen skall ha en utrikespolitisk representant, dvs. i praktiken en gemensam utrikesminister vilket jag tycker är helsnett. Jag uppskattar internationella samarbeten i många former och kanske framförallt då det gäller miljö och fred, men jag tycker att det skapar problem för den lilla människan ju längre bort makten finns och nu ska man alltså ha en gemensam utrikespolitik för EU som kanske inte alls passar lika bra för folk som bor i Rovaniemi eller Ibiza som någon som bor i Lyon eller Bukarest. Det ska sägas att det faktiskt finns positiva saker också, såsom att det folkvalda parlamentet får större makt medan kommissionen som är vald av Europeiska rådet förlorar större delen av sin makt. Däremot förbinder sig medlemsstaterna att följa EU lag i första hand, denna skall alltid gälla över nationell lag. EU blir dessutom en juridisk person och ges därmed möjlighet att på egen hand teckna internationella avtal. Sverige har tyvärr ratificerat detta fördrag utan folkomröstning då riksdagen anser att de som folkvalda politiker är folkets talesmän, men är de verkligen det då exempelvis en majoritet av riksdagsmännen och kvinnorna är för att vi ska införa Euron som valuta i Sverige medan en majoritet av svenska folket är emot det? Ytterligare ett positivt tillägg i Lissabonfördraget är dock att utträde ur EU möjliggörs och stadgar för detta numera finns. Jag är av uppfattningen att EU skulle kunna vara en jättegod idé om man använde organisationen till saker som verkligen betyder något, såsom miljöskyddslagar, däremot tycker jag inte alls att det EU som vi befinner oss i idag som bygger till största delen på handelsavtal och tullavskaffande, är ganska snett på det. Men som det ser ut just nu med allt fler europeiska länder som blir medlemmar är det i stort sett en omöjlighet för ett Sverige att stå utanför. Vi måste dock bli mer aktiva i att få EU att ändra sin agenda och arbeta med sådant som fungerar på överstatlig nivå nämligen miljö- och fredspolitik.
I juni röstades den omstridda FRA-lagen igenom av Sveriges riksdag vilket betyder att Försvarets RadioAnstalt får rätt att avlyssna all kabelburen kommunikationstrafik som passerar sveriges gränser. Några integritetsskyddande tillägg gjordes för att få alla borgerliga riksdagsmän och kvinnor att rösta för lagen men det innebär fortfarande att vanliga människor som aldrig gjort något brottsligt plötsligt kan komma att avlyssnas och hamna under utredning pga. något som man säger i ett telefonsamtal eller skriver i ett e-mail. Jag vet inte vad jag tycker riktigt om de här lagarna som nu stiftas. Både FRA-lagen och Ipredlagen som kom senare gör ju stora intrång på den personliga integriteten, men de kan samtidigt fungera som skydd för människor i ena fallet och upphovsmän i det andra vilket naturligtvis är positivt. Problemet är väl då kanske att Sverige inte är ett särskilt attraktivt mål för terrorism vilket FRA-lagen i första hand sägs vara till för att förhindra så frågan är om den verkligen fyller någon funktion då. Jo det gör den, eftersom den kan ge staten information som är användbara då man förhandlar med andra nationer och kanske framförallt då stater som är större mål för terrorism än vad Sverige kan sägas vara, dvs. staten anser att man får inkräkta på befolkningens integritet i syfte att skaffa sig ett bättre förhandlingsläge gentemot andra stater och nationer. Hmm, svårt det här...

I juli fortsätter den statliga utförsäljningen av företag med att fastighetsbolaget Vasakronan säljs för 41 miljarder kronor ungefär. Och ytterligare en försämring av Sverige är därmed genomförd - att föra ut saker på den fria marknaden som tidigare inte har behövt oroa sig om konjunktursvängningar på det sätt som de nu tvingas till.

Augusti präglas av nyheter om kriget i Georgien som handlar om utbrytarrepubliken Sydossetien. Ryssland erkänner numera denna region som en självständig nation medan Georgien hävdar att det är en del av Georgiskt territorium dock med visst självstyre. Jag vet inte riktigt var jag står i frågan för jag tycker ju som jag sagt tidigare att utbrytarrepubliker i allmänhet bör erkännas som egna nationer, men jag tycker inte att det är OK att stora mäktiga Ryssland går in och bombar mindre och suveräna stater hur som helst. Dessutom stod det äntligen helt klart att Barack Obama skulle bli Demokraternas presidentkandidat med Joe Biden som vicepresident. Hillary Clinton drog tillbaka sin kandidatur och meddelade senare att hon skulle stödja Barack Obamas kampanj för att bli president.

September sker det kanske största skämtet i modern tid i USA. På republikanernas konvent tillkännager, den sedan länge framröstade presidentkandidaten, John McCain att han som sin vicepresidentkandidat har valt Alaskas guvernör Sarah Palin. En fembarnsmor som tidigare kommit tvåa i miss Alaska-tävlingarna 1982 och arbetat som borgmästare i staden Wusilla med 7000 invånare. Hon hade gjort sig känd i sin delstat som en förespråkare för mer frihet vad gäller privat vapeninnehav, kamp för begränsningar av möjligheten att göra abort och förkämpe för oljeprospektering i norra Alaska (ett område som har en oerhört känslig ekologi och ett flertal endemiska arter). Denna kvinna som redan i de första intervjuerna hon gav sköt sig själv, och antagligen John McCain, i sank var tänkt att locka till sig den kristna högern vars förtroende John McCain inte hade eftersom han gjort sig känd som en så kallad "Maverick", dvs. en politisk vilde som går sina egna vägar och röstar mot resten av partiet i vissa frågor. Dessutom hade McCain en förhoppning om att Palin skulle tilltala kvinnor och yngre väljare medan han själv skulle locka med sig de mer moderata republikanerna och kanske även locka över väljare som normalt sett röstar demokratiskt. I detta ljus så är Palin inget tokigt val, jag tror dock inte att McCain visste om då han gjorde sitt val att hon snarare skulle skrämma bort kvinnor, och att hon var så rysligt obildad och rent ut sagt ointelligent. Hon lyckades ju få självaste George W. Bush att framstå som begåvad och vältalig. Palin slängde ur sig uttalanden som att hon kan se Ryssland ifrån sitt vardagsrum i Alaska (smalaste övergången mellan Alaska och Ryssland är Berings sund som på sitt absolut smalaste ställe är 85 km brett, att jämföra med Öresund som på sitt bredaste ställe är 40 km). Palin fortsatte att bjuda på lysande citat som att "vad är det egentligen en vicepresident i USA gör varje dag?", sagt på en presskonferens.. Hon kunde i en annan intervju inte uppge namnet på en enda dagstidning som hon läser. Valet av Palin skulle visa sig bli en ödesdiger tabbe som kanske hjälpte till att avgöra presidentvalet.

Oktober var en nyhetsmässig transportsträcka då det mesta kom att handla om det stundande amerikanska presidentvalet, i den svenska politiken deklarerades att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gärna samarbetade vid en eventuell valseger i riksdagsvalet 2010. Vänsterpartiet lämnades utanför vilket fick partiledaren Lars Ohly att surna till rejält. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ansåg att Vänsterpartiet var för envisa i sitt motstånd mot att ge efter vad gällde den ekonomiska politiken, bland annat genom att Vänsterpartiet inte ville gå med på ett budgettak och att man ville införa generella skattehöjningar, och fann därför att det inte fanns grund för ett trepartisamarbete. Detta skulle senare komma att ändras då Vänsterpartiet gick med på att kompromissa i dessa frågor och därmed finns numera en oppositionell trojka inför riksdagsvalet 2010. Förhoppningsvis så kan vi dock i Sverige fortsätta att ha det stora antal partier som vi har för tillfället för risken med dessa flerpartisamarbeten som de rödgröna och allians för Sverige utgör är att Sverige drar sig emot att bli en tvåpartistat i likhet med USA och jag tror inte att den utvecklingen är främjande för demokratin. Det innebär en likriktning av politiken och det innebär att färre människor kommer att känna sig representerade av riksdagen, det kommer i sin tur ge ett lägre valdeltagande vilket inte vore bra alls och ett nederlag för den representativa demokratin.

Den 4:e novemberg kom då dagen som majoriteten av alla politiska kommentatorer och reportrar hade ägnat de senaste månaderna åt nämligen det amerikanska presidentvalet. Skulle det amerikanska folket köpa Obamas budskap om förändring och gå emot sina fördomar och rösta fram en afroamerikansk president för första gången, eller skulle man gå på det traditionella och hoppas att en man som var klokare än George W. Bush (John McCain) skulle lyckas bättre med en liknande politik som den som förts de senaste 8 åren? Svaret vet vi alla, det blev det förstnämnda vilket är historiskt på många sätt. Som jag tidigare nämnt så drev Obama en kampanj i princip utan personliga påhopp på konkurrenten, han har delvis växt upp i en muslimsk miljö i Indonesien även om hans mor var kristen och han är som sagt färgad. Amerikanska presidentvalskampanjer har sedan Lee Atwater som var Ronald Reagans rådgivare i början av 1980-talet varit präglade av aggressiva påhopp på motståndarnas personligheter, deras tidigare liv, deras karaktär och vilka de har umgåtts med. Stundtals har det varit rena lögner som uttryckts, exempelvis då Atwater 1988 var kampanjchef för George Bush den äldres kampanj emot Michael Dukakis då den sistnämnde beskylldes för att ha röstat emot en rad beslut angående militärt materiell som visat sig vara lyckosamma och att han varit emot ett upprustande av USA:s försvar under det kalla kriget. Problemet med detta var att det säkert inte var någon lögn att Dukakis hade varit emot dessa men han hade varit guvernör och inte alls suttit i kongressen och därför aldrig röstat varken för eller emot någonting på nationell nivå. Trots detta gick det amerikanska folket på denna smutskastningskampanj och det som såg ut att bli en promenadseger för Dukakis vände på två månader till en lätt seger för George Bush (det ska sägas att lögnerna inte var enda anledningen för Dukakis hade precis som alla politiker några saker i bagaget som inte var så lyckade vilka också fokuserades stort på, Dukakis valde att inte besvara den aggressiva taktiken vilket antagligen var den största orsaken till hans förlust). Atwater dog några år senare i cancer efter en tids sjukdom och under denna sjukdomsperiod ändrade han totalt åsikter och bad om ursäkt för allt vad han hade åsamkat de politiska motståndare som han lett kampanjer emot, bland annat skickades ett personligt brev till Dukakis i vilket Atwater bad så oerhört mycket om ursäkt och hoppades att Dukakis kunde finna i sitt hjärta att förlåta honom. Vi får väl se nu hur mycket förändring det blir med Obama som president för han har ju tyvärr valt en hel del gamla ringrävar ifrån framförallt Bill Clintons presidentperiod till ministrar i den tillträdande regeringen. Men hoppet är det sista som överger människan...

Innan jag avslutar denna krönika så vill jag kommentera några saker som inte hänt 2008, nämligen det faktum att klimatfrågan inte verkar ha fått riktigt fotfäste i en del länder trots Al Gore och IPCC:s (Intergovernmental Panel on Climate Change) mottagande av Nobels fredspris 2007 och en rad dokumentärer och forskarrapporter. Höga politiker i exempelvis Polen hänvisar fortfarande till de lilla fåtal forskare som är skeptiska till människans påverkan på klimatförändringarna. Stora nationer som Indien, Kina, Brasilien och USA har aktivt motarbetat grön teknologi genom skattelättnader och subventioner för kolindustri och olja. På sätt och vis är de tre första ländernas agerande mer förståeligt än ett I-land som USA:s. Året avslutades med en ekonomisk kris som varit på gång under flera år till följd av ett slöseri med finanser i USA, nedgång i konsumtion till följd av vad jag tror är folks allt större medvetenhet om miljö och natur. Dessutom börjar jorden säga ifrån att den inte har mer att ge vilket resulterar i högre matpriser bl.a. Jag hävdar fortfarande att enda vägen ur krisen är statlig styrning av företagen genom att uppmuntra till grön teknologi och ekologiskt tänkande genom skattelättnader och genom att göra det enklare att rekrytera och anställa folk i denna typ av företag för kan vi omstrukurera samhället ifrån det gamla industrisamhället till ett nytt med siktet inställt på kretsloppstänk och grön teknologi så kan vi skapa en mängd nya jobb och ett fungerande samhälle där människor kan leva även om 200 år. Inte heller har Israel-Palestinakonflikten närmat sig en lösning vilket är ledsamt, det måste till starkare röster ifrån fler av världens mäktiga nationer för att det ska bli ett eldupphör ifrån båda sidor. Och framförallt måste Palestina få utveckla en ordentlig polismakt som själva kan ta tag i de problem med terrorister som finns i landet.
Sist men inte minst har inte omvärldens engagemang för Afrikas problem varit tillfredsställande. Allt för många människor svälter fortfarande, alltför många blir smittade och dör i HIV/Aids, Alltför många lider brist på rent vatten, alltför många lever under korrupta regeringar utan omtanke för folket och alltför många är analfabeter och outbildade. Det krävs stora krafttag ifrån vår del av världen. Man måste sluta fokusera på löjliga ekonomiska kriser som drabbar oss minimalt och se till de som verkligen har riktiga problem och som lever i riktig misär. Sluta leva i en låtsasvärld!

För att läsa mer om årets händelser och framförallt de som ligger senare i tiden än november så hänvisar jag till de andra inläggen här på min blog, då jag har kommenterat de flesta större och mindre händelser under november och december. Jag avslutar med att önska alla människor ett synnerligen GOTT NYTT ÅR som jag hoppas blir bättre än det föregående!!