Riksdagsbeslut den 15/12

Jag satt just och läste igenom riksdagens protokoll och tittade på riksdagsdebatten från den 15/12 2010 och främst då debatterna om Afghanistaninsatsen samt kulturpolitiken. Kulturdebatten var direkt löjeväckande eftersom SDs Mattias Karlsson var mycket aktiv i replikerandet. Det handlade mest om debatt mellan V/Mp/S och SD medan alliansens företrädare gick upp och hyllade den nuvarande kulturpolitiken. Mattias Karlsson skämde som förväntat ut sig fullständigt genom att svamla om den svenska kulturen och att miljöpartister samt vänsterpartister skulle skämmas över svensk folkmusik, och tycka att det är töntigt med konsthantverk, knyppling och fäboddrift. Vad Mattias Karlsson inte förstått är att man kan lära sig av varandra, och att kulturer kan berikas genom uppblandning. Jag är oerhört glad över de musikaliska influenser som kom från Polen, Irland, Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna etc. vilket har givit oss den svenska folkmusiken. Jag är överlycklig över de kulinariska influenser som kommit från både södra Europa, Asien, Sydamerika och Afrika. Jag vill inte gärna gå tillbaka till att äta dillkött och pölsa med kålrot istället för potatis (potatisen är ju nämligen ytterligare en import) tills jag storknar.

Det finns mycket, mycket mer att ta upp när det gäller kulturpolitiken, men jag har inte tänkt göra det i detta inlägg. Istället har jag tänkt mig att skriva om det beslut som fattades angående den svenska närvaron i Afghanistan. Ett beslut som dessvärre mitt eget parti slöt upp bakom (med några enstaka undantag).
Beslutet går (precis som Vänsterpartiet framhöll i kammardebatten) stick i stäv med den RödGröna överenskommelsen före valet, beslutet står i total motsats till Miljöpartiets pacifistiska grund och beslutet går också totalt emot den erfarenhet vi har efter nästan 9 års närvaro i Afghanistan.
Vi vet att den militära närvaron inte lett till ökad säkerhet, vi vet att den inte lett till en ökad demokratisering, vi vet att opiumproduktioner har ökat lavinartat, vi vet att talibanerna växer sig allt starkare i områden där de inte hade något stöd alls tidigare.

I utskottets betänkande, vilket ligger till grund för beslutet, talar man sig varm för en utökning av styrkorna - inte bara med ambulans- och sjukvårdspersonal - utan också med utökning i form av drönare dvs. obemannade flygfarkoster som kan användas för både spaning och eldgivning.
Det talas visserligen också i svamlande former om överförande av befäl till Afghanska myndigheter, men det finns inga egentliga datum då detta skall påbörjas.

Man fastslår Kabulkonferensens målsättning om att arbetet med överlämning önskas vara avslutat 2014, men man fastslår också att detta inte är troligt utan att den svenska militära insatsen troligen kommer sträcka sig betydligt längre än så. Det talas också om en fortsatt närvaro av trupp för att utbilda och stärka säkerheten i landet, dvs. ungefär det vi gör idag. Jag kan tyvärr inte sluta upp bakom mitt eget parti i denna fråga och måste ifrågasätta Mp:s deltagande i förhandlingarna med de borgerliga partierna och Sossarna i denna fråga. Vår partilinje ligger alltför långt ifrån det beslut som fattats och det är också ett klart brott mot det beslut som fattades på kongressen om att vårt militära deltagande i Afghanistan skall vara avslutat senast 2014.

Jag skulle också vilja veta vad man menar med följande mening:

"

Utskottet noterar att ökade civila resurser av olika slag kan behöva tillföras."

 Utskottet Noterar att det Kan behöva tillföras... hmm... jag tycker att det är ganska självklart att det kommer att behöva tillföras civila resurser då en övergång SKALL bli av, men kostnaderna kommer naturligtvis inte öka eftersom vi vet att det är betydligt billigare med civila insatser än militära.

Ytterligare en mening som jag inte begriper hur Miljöpartiet kan ställa sig bakom är följande:

"

insatsen får använda alla nödvändiga medel för att fullgöra sina uppgifter, inklusive användning av våld som går utöver självförsvar."

Enligt utskottet är detta vad FN-resolutionen 1386 fastslår. Jag har inte tagit mig igenom hela denna resolution men jag tycker att det är mycket märkligt att FN, som skall vara en fredsorganisation med en målsättning om total nedrustning, resonerar på detta sätt. Än mer märkligt är det att Miljöpartiet de Gröna, som är ett parti med målet om total nedrustning inskrivit i partiprogrammet, ställer sig bakom dessa formuleringar.
Visst kan man tycka att det är bra att vara med och påverka, och i många fall kan det vara mer fruktbart än att sitta bredvid och sura. Ibland måste man dock vara principfast och stå fast vid sin övertygelse. Jag ger all heder åt Vänsterpartiet för att de gjorde detta och valde att hoppa av förhandlingarna om Afghanistan. Enligt mig så borde Miljöpartiet ha gjort detsamma. Vänsterpartiet stod fast vid den RödGröna överenskommelsen och inte ens partiets egen linje medan både sossarna och Miljöpartiet valde att svika denna överenskommelse. Jag finner detta skamligt.

Det vi nu står inför är följande. Ytterligare ett år med identisk uppgift för styrkorna i Afghanistan. Ingenting i beslutet antyder något påbörjande av överlämning eller tillbakadragande av trupp. 2011 fortsätter alltså på exakt samma sätt som 2010 gjorde med samma mängd militär, samma uppgifter för dessa, samma inblandning i krigföring under NATO-flagg.

Detta sker samtidigt som myndigheterna i Kabul under president Karzai blir alltmer korrupta, samtidigt som opiumproduktionen blomstrar och skördar 100 000-tals liv världen över.

Jag förstår inte meningen med kriget och jag förstår inte varför Sverige skall delta. Inte heller förstår jag varför det är värt att lägga ca 2 miljarder kronor på något som man skulle kunna åstadkomma mycket mera effektivt utan militär för mindre än halva kostnaden!

Intressant