måndag 24 januari 2011

Enda gången jag är det minsta lilla nationalist...

Jag är ingen förespråkare av nationalstater, jag tycker att gränsdragningar, flaggviftande och nationalsångssjungande hör till en tid då rasbiologi och kraniummätning var kutym. Trots detta kan jag inte låta bli att vara lite lite nationalist eller vad man skall kalla det när det kommer till landskamper i fotboll, i handboll, OS-finaler i curling etc. det kanske är lite dubbelmoral, men det finns något härligt i den gemenskap som uppslutning runt ett landslag skapar.

Det har varit svårt att njuta av landslagshandboll de senaste åren, men damernas mästerskap strax innan jul och nu herrarnas VM har väckt känslan som man hade under "Bengan boys"-åren. Återigen älskar man handbollslandslaget och inspireras av de kämpainsatser som laget stått för under den senaste veckan. Tack Dalibor Doder för den helt otroliga insatsen i dagens match mot Kroatien!!!

Samtidigt gläds man med Zlatan Ibrahimovics framgångar i Milan. Man kommer troligen aldrig igen under sin livstid få uppleva en så stor svensk fotbollsspelare som år efter år totalt dominerar i sina klubblag, trots att klubblagen är de allra största i fotbollseuropa. 7 år i rad har Zlatan varit totaldominant i klubblag som tagit hem ligaguldet i några av Europas allra största ligor. Juventus i Italien, Inter i Italien, Barçelona i Spanien (Zlatan var den bästa spelaren under hösten och det var enbart den märkliga schismen med tränaren som stoppade honom från att vara bäst under våren), Milan i Italien. Redan i Ajax blommade han ut till en gigant och en oerhört viktig spelare för laget, och vann ligaguld 2 av de 3 säsonger som han var ansluten till klubben.

När det gäller idrotten så är det så tydligt och mätbart vilka fördelar mångkulturalism har fört med sig. Om det inte hade varit för arbetskraftsinvandringen under 1970- och 1980-talen och en generös flyktingpolitik så hade vi inte haft de idrottsliga framgångar som vi har haft under 1990- och 2000-talen. Zlatan och Dalibor är bara två exempel, Emir Bajrami, Alhaji Jeng, Kosovare Asllani, Mustafa Mohammed är några andra, och det finns en enorm mängd andra på både dam- och herrsidan.
Jag undrar hur de som röstar på Sverigedemokrater och svenskarnas parti kan titta på fotbollslandskamper, handbollslandskamper, sommar-OS utan att se hur fattigt Sverige skulle vara utan det som de kallar "massinvandring". Idrott är bara ett exempel som är tacksamt då ingen kan säga emot eftersom statistiken talar för sig själv. Kulturen är ett annat område, musik, bildkonst, teater, litteratur, dans, film etc. skulle också vara så oerhört mycket fattigare utan utländska influenser och människor som kommit hit med nya inputs.
Tyvärr är idrotten kraftigt segregerad och inom vissa idrotter ser man knappt några andra namn än Svensson, Karlsson, Hedberg och Knoll von Tott, och detta är något som idrottsklubbarna borde ta tag i. De går nämligen garanterat miste om en mängd talanger och kunskap och utövarna går miste om kunskap och möten som är nödvändiga för att inte stärka ett "vi och dom"-tänkande.

Trots att det är så uppenbart inom idrotten att vi alla är människor av exakt samma skrot och korn vare sig man är född i Afghanistan, Malawi, Brasilien eller Sverige så verkar inte alla människor kunna ta detta till sig fullt ut. Idrotten är "etniskt blind" och man bedöms enbart efter talang och förmåga. Arbetsgivare som skall anställa tror trots dettta i många fall fortfarande att ett namn gör en människa till en sämre programmerare eller målare. I arbetslivet anses nämligen plötsligt kulturella skillnader spela roll på ett negativt sätt. Jag undrar när vi skall bli klokare än så!

Idrott och kultur är, tror jag, otroligt viktiga redskap i integrationsarbetet. I idrottsklubbar sker möten mellan barn och ungdomar utan invandrarbakgrund och barn och ungdomar med detsamma därför måste idrottsklubbarna ges resurser från stat och kommun. På kulturskolor och i kulturföreningar ges möjlighet till umgänge, samspel, och möjlighet att lära sig av varandra. Därför är det av största vikt att man från politiskt håll ser till att införa garantier om max en termins köande på kulturskolan innan man får chans att börja undervisningen. Idrottsklubbar bör uppmuntras att verka för en större etnisk spridning då förståelse, kunskap och gemenskap skapas i mötena med varandra. Man lär av varandra och kulturer utvecklas och blandas. Ishockey, golf och andra rena rikemansidrotter måste uppmuntras till att på ett mer aktivt sätt delta i integrationsarbetet.

Detta var lite av min nattliga syn på saken...
dela gärna med dig av din :)

Läs gärna:
Anders Löwdin

Intressant

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar