måndag 5 januari 2009

Lite historia och nutid

Magnus Lindberg på http://al-hamatzav.org/permalink/vansterpress-och-bloggare-leder-extremismen/
talar om attacker emot Israel åren 1948 (korrekt), 1967 (fel) och 1973 (korrekt), men hoppar över Suezkrisen 1956, det som var upprinnelsen till junikriget/sexdagarskriget, vilket är märkligt, dvs. om man ska försöka förhålla sig någorlunda objektiv så är det märkligt. Utifrån Magnus Lindbergs perspektiv så är det inte märkligt för det passar tydligen sig att bara nämna det som har varit vinster för Israel och de tillfällen som Israel inte har släppt första bomben.

Vi ska dock komma ihåg att konflikten i Palestina har en längre historia än så. Redan innan första världskriget, då Palestina fortfarande var ett brittiskt protektorat, så utlovade "Lawrence av Arabien" ett upprättande av en arabisk stat i Palestina som tack för hjälpen i kampen mot det Ottomanska riket. Efter första världskriget upprättades trots detta ingen självständig arabisk stat utan Palestina delades upp mellan Frankrike (nuvarande Syrien och Libanon) och Storbrittanien (nuvarande Jordanien, Israel och Palestina). Det visade sig också att den engelska utrikesministern A.J Balfour redan 1917 hade
skrivit en deklaration till Lord Rothschild, ledaren för det judiska samfundet i England. Balfourdeklarationen uttalar den engelska regeringens stöd till en judisk stat i Palestina. Men i denna deklaration står också att en judisk stat enbart ska inrättas:
"under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke‑judiska samhällen i Palestina". Kan detta sägas ha följts sedan upprättandet av Israel skedde?

Under andra världskriget var det återigen araberna som britterna behövde hålla sig väl med pga. de oljetillgångar arabvärlden förfogade över så då höll man sig ifrån att uttala stöd för någon judisk stat. Men efter andra världskriget bestämde sig britterna för att dra tillbaka trupperna 1947 och lämna över till den nybildade organisationen FN att lösa konflikten om marktillhörighet. Den sympati som omvärlden och FN då kände för alla tillhörande det judiska folket var ju fullt förståelig och det är också fullt förståeligt om än beklagligt att uppdelningen av landet inte blev helt rättvis. Mer än 50% av landmassan tillföll nämligen Israel trots att den judiska befolkningen endast utgjorde en tredjedel av Palestinas totala befolkning. Dessutom beslutades att Jerusalem skulle vara en internationell zon under de 10 första åren. För att Jerusalems befolkning sedan genom en folkomröstning skulle besluta om stadens öde och vilka Jerusalem skulle tillhöra. Detta förslag godkändes inte alls av palestinierna och arabländerna eftersom araberna utgjorde en minoritet i just Jerusalem och garanterat skulle förlora en sådan folkomröstning, detta var upprinnelsen till självständighetskriget 1948 då Israel efter sin vinst annekterade hela Jerusalem och sedermera utropade den som huvudstad.
Jag hoppar över hela förloppet med Suezkrisen, Sexdagarskriget/Junikriget och Oktoberkriget för det finns ingen anledning att ge hela historien då man under de sextio år som sedan har följt varken kan stödja den ena eller den andra parten fullt ut. Det man kan konstatera är dock att Israel inte rimligen kan ha känt något reellt hot vid något tillfälle då deras krigsmaskin hela tiden har varit förkrossande överlägsen motståndarnas.

Om vi pratar nutid så erkände Israel 1993 PLO som en legitim organisation, men inte ett upprättande av en palestinsk stat, trots att PLO erkände Israel genom att gå med på en tvåstatslösning. Dessutom är inte Jerusalem internationellt erkänd som Israels huvudstad vilket däremot Tel Aviv är, trots detta envisas Israel med att hävda att Jerusalem är den legitima huvudstaden för staten Israel. Vad är meningen egentligen med att provocera på detta vis? Skulle man inte kunna acceptera ett Jerusalem utan statstillhörighet? Ett Jerusalem som var öppet och en frizon för alla de tre världsreligioner som håller staden för helig. Det vore en ganska skaplig start, och en befriande öppning i förhandlingarna om hur tvåstatslösningen skall se ut.

Naturligtvis måste Hamas också, om de ska kunna fortsätta i regeringsställning, erkänna Israel och ta bort ur sitt program målet om att utplåna denna stat. Men precis som det sagts många gånger förr så måste massmordet som nu pågår genast upphöra, hur kan Israel annars förvänta sig att få ett välvilligt inställt grannland? Jag tror inte att man får det genom att mörda dess medborgare? Är det möjligtvis så att Israel eller snarare Barak, Livni och Olmerts parti Kadima har samma mål som Hamas (fast tvärtom får man väl säga), nämligen att förinta alla möjligheter för palestinierna att bygga upp ett eget land och i slutändan också ta kål på hela dess befolkning, trots att de säger sig stödja färdplanen för fred? Man undrar ju, för den aggression som nu utspelar sig på Gazaremsan är allt annat än produktiv för ett framtida fredsavtal mellan Israel och Palestina, och är knappast förenlig med färdplanen för fred. Yitzak Rabins kamp för fred verkar alltmer ha varit förgäves, tyvärr.

4 kommentarer:

  1. Ja.... Hela historiska förloppet behöver man verkligen sätta sig in i för att (försöka) förstå vad som händer nu & under hela tidsförloppet.... Är nog så svårt ändå... Dagens lidande för cicilbefolkningen har man ju i alla fall svårt att någonsin kunna se som "lösning"!...

    SvaraRadera
  2. Hej hej! Du, jag läste det du skrivit till Amanda Engman om min krönika, och bara för att det kan vara kul att veta så tänkte jag berätta att jag inte sett skymten av en redigerare sen jag började skriva för NT! Bara som ett ps, haha. Och tack för berömmet, för övrigt! Ha det fint/ Ivannia

    SvaraRadera
  3. Hej! Allt bra? Vill än en gång påpeka hur bra jag tycker du skriver. Och det där med let´s dance så var faktiskt Hasse bra! :) Ha det så bra så hörs vi snarast! P&K

    SvaraRadera
  4. Har länkat till din blogg föressten! Hoppas det är okej? :)Kramkram

    SvaraRadera