Moderaternas skuggspel

De sk. nya moderaterna fortsätter sitt sökande efter väljare genom att i nästa steg inrikta sig på miljöpartister som står och velar, var nu dessa velande miljöpartister finns...

Det är kusligt att se hur viktig makten verkar vara för detta stora visionslösa partiet som är och alltid har varit ett högerparti som framförallt syftar till att göra livet bättre och lättare för adel, rika, chefer, arbetsgivare, höginkomsttagare, fastighetsägare och alla som heter Krull Von Tottensparre.

Ingen kan beskylla reinfeldt för att vara något annat än lyckosam i sitt lurendrejeri. Moderatledaren har lyckats med att bedriva exakt samma politik som Bo Lundgren gick till val på 2002, och då fick 15,2 % av folkets röster, helt genom att låtsas vara arbetarnas företrädare och en politisk nytänkare. Nu står statsministern med dubbelt så stort stöd utan att ha förändrat något annat än partiets färger, retoriken och bytt ut några personer i partitoppen. Politiken är densamma, men numera struntar man att tala om vad målsättningen och visionerna för framtiden är, vilket man vågade göra förr. Om man skulle göra det idag är nämligen risken mycket stor att väljarna skulle svika och vandra bort från dessa sk. nya moderater. Dessutom har moderatledaren lyckats med konststycket att trots den förda politiken vinna stöd bland vanliga människor som har fått för sig att de har fått det bättre.

Får man då det egentligen bättre av att ha mer pengar att röra sig med? Svaret är nog trots allt ja, men endast till viss del. Det är nämligen så att ökade ekonomiska klyftor i samhället bidrar till en otryggare värld där även sociala klyftor samt kriminalitet ökar. Man umgås allt mindre med människor ifrån andra samhällsskikt dessa människor blir främmande. I det långa loppet kommer "vi och dom"-känslan öka. "Vi" som har arbete och gott ställt och "Dom" som inte har arbete och som bara vill åt våra pengar och vårt välstånd.
Ingen människa mår bra av att se misär och olycka utanför sin dörr vilket bidrar till att man söker sig bort ifrån varandra alltmer och bosätter sig på olika platser bostadssegregationen (mellan de som har och de som inte har) ökar (vilket redan pågått under en längre tid). Samtidigt är det naturligtvis så att många människor tycker om att ha råd att handla en extra tröja i månaden etc. Vad man inte tänker på är att man när som helst utan någon som helst förvarning kan stå utan jobb, eller arbetsförmåga. Man glömmer bort att skattepengarna är en investering i den egna framtiden. Just nu betalar man mycket av den hjälp som går till sjuka och äldre, men vem skall betala för oss yngre människor när vi blir gamla?

Solidaritetskänslan och stoltheten i att bidra och hjälpa andra verkar ha försvunnit och här har reinfeldt lyckats storartat.

Om man har varit utanför Sveriges gränser och sett hur det kan se ut i länder där klyftorna tillåtits växa, så tror jag att man har en ganska klar bild av vad man vill se i Sverige. Problemet är att alla kanske inte har bevittnat favelas i Rio de Janeiro, ghetton i USA:s storstäder, kåkstäder i Banjul mer än på TV. Det är svårt att sätta sig in i människorna i dylika miljöers tillvaro där de varje dag ser extrem rikedom passera förbi samtidigt som de själva lever på luft och i skit. Jag tror kanske att det dröjer innan Sverige befinner sig på de nämnda ländernas nivåer, men det är ditåt det barkar om vi inte aktar oss!

Vi kan aldrig och bör nog aldrig heller utradera inkomstklyftorna så länge kapitalismen är det rådande systemet som vi har att förhålla oss till, men vi måste definitivt aktivt minska klyftorna. Inte bara mellan de som arbetar utan också mellan de som arbetar och de som inte arbetar.

Man tar sig inte närmare arbetsmarknaden genom att hamna under ekonomisk press, där man har svårt att betala sina räkningar och har ett ständigt vräkningshot hängande över sig.

Inte heller löser man klimathotet genom att vara ordförande vid den största klimatkonferensen hittills, och inte våga styra dagordningen överhuvudtaget, samt inte våga tvinga fram ett bindande avtal. Om ordföranden på denna oerhört viktiga konferens bara ett par år tidigare sagt att hans parti inte skall syssla med miljöfrågor så förstår man kanske varför Köpenhamnskonferensen inte ledde någonstans egentligen.
Man löser inte heller klimathotet genom att anställa Fia Arkelsten som partisekreterare. Arkelsten har säkert ett visst miljöengagemang, men det handlar inte om ett engagemang för att förbättra miljön utan snarare om ett intresse för miljöpolitik och ett intresse av att ifrågasätta de som har någon kunskap på området. Att vara för förbifart Stockholm i nuvarande utformning, att vara emot utbyggnad av cykelbanorna i Stockholm etc. är knappast något som visar på ett brinnande miljöengagemang och tro på en grönare framtid i mina ögon i alla fall.

Jag har vädjat förut, och gör det igen; Läs på, tänk kritiskt, lyssna inte bara på vad som sägs, läs mellan raderna, läs i partiprogram, ställ fördelar mot nackdelar, sätt er in i andra människors tillvaro, inse att vi alla är medborgare på samma jord. Vi har bara ett jordklot och detta jordklot tillhör inte bara några få människor. Det tillhör alla människor, alla djur, alla växter och alla framtida människor, djur och växter. Vi är inte den första, och förhoppningsvis inte heller den sista generationen som lever här, naturen känner inte till några nationsgränser eller klocktid och det är i naturen vi lever.

Intressant