fredag 27 augusti 2010

högermanifest och utfrågning

Igår var en hektisk valrörelsedag, dels kom alliansens gemensamma och miljöfientliga valmanifest och dels var det partiledarutfrågning av Mona Sahlin. Den som förhoppningsvis kommer bli vår nästa statsminister. Jag blev efter utfrågningen igår än mer bestämd på att detta är vad jag hoppas på. Mona skötte sig utomordentligt och fick ju faktiskt godkänt med råge av svenska folket vilket var lite oväntat med tanke på de siffror som basunerats ut de senaste månaderna om att Sahlin saknar folkets förtroende. Det var kanske så att människor äntligen börjar förstå att Mona är synnerligen professionell och minst lika statsmannamässig som Statsministern.
Lena Mellin, aftonbladets politiska skribent ger dock som vanligt knappt godkänt. Det är ganska märkligt att Aftonbladet med rötter i arbetarrörelsen håller sig med en politisk "expert" som har så tydligt högervridna åsikter. Hon skriver ständigt upp reinfeldt till skyarna, medan de RödGröna partiledarna får vara glada om de inte blir totalsågade vad det än handlar om. Detta trots att alliansens företrädare bevisligen glider betydligt mer på sanningen än de RödGröna. Som politisk expert bör man vara kunnigare avsevärt mer insatt än vad gnäll-Mellin verkar vara.
Det var inte mycket nyheter som uppkom för den som har lite koll, men vad som däremot var tydligt var hur säker, lugn och trygg Mona är och hur ärlig hon är i jämförelse med motståndarna på högersidan.

Den enda frågan som egentligen skapade lite problem var formuleringarna i den RödGröna utrikespolitiska överenskommelsen där USA kunde tolkas som utvalt som ett särskilt problem medan andra hot mot världsfreden betecknades som "övriga länder".
För mig är inte detta är något problem då USA trots allt är och har varit det överlägset största hotet mot världsfred sedan det kalla krigets slut. Det finns naturligtvis en mängd andra länder som enskilt är betydligt svårare att hantera, men inte med de resurser, den makt och de ambitioner som USA trots allt har. Det finns inga andra länder som spridit ut så mycket kärnvapenbaser och militärbaser över hela världen som USA. Jag tycker dock att Mona var tydlig med att det inte handlar om alla militärbaser som skall bort utan alla de kärnvapen som finns utplacerade. Detta är ingenting som skiljer sig från Obamas egen politik och det enda problemet är väl möjligtvis att en okunnig läsare av den RödGröna överenskommelsen kan tolka dokumentet som enbart riktat mot USA.

Vad som inte framkom igår men som kom idag är dock överenskommelsen om Afghanistan som visar både på ansvarstagande, förståelse, solidaritet och kunskap om hur det ser ut i Afghanistan. Det är omöjligt att genomföra ett tillbakadragande av trupperna imorgon men denna överenskommelse visar ett tydligt besked om ATT ett tillbakadragande är en nödvändighet. Dels för stabiliteten och säkerheten i Afghanistan, dels för att kunna frigöra resurser till civila insatser och ökat bistånd samt att kriget är omöjligt att vinna och därför fullkomligt onödigt.

Över då till alliansens miljöfientliga manifest. De små partierna blev som vanligt överkörda i flera av sina viktigaste frågor medan moderaterna fick igenom allt. Skattesänkningarna var visserligen inte enorma, men de finns där. Det är hela tiden skattesänkningar som är målet. Det är löjligt att tro att man ska kunna finansiera välfärden i längden då man inte kan sälja statliga bolag hur länge som helst snart finns nämligen inga kvar. LKAB verkar vara det enda som ska fortsätta finnas kvar i statlig ägo. Det är något oerhört att människor inte protesterar mer mot att alliansen säljer ut dessa företag som svenska folket äger utan folkomröstningar!
De som vinner på Arrogansens politik är höginkomsttagarna utan tvekan och Arrogansen vet om detta - De som förlorar mest är låginkomsttagarna, de fattiga, barnen, framtiden och miljön. I stort sett oförändrad blir tillvaron för medelinkomsttagare så länge de håller sig friska och behåller sitt jobb. Att Arrogansen inte vågar stå för detta och tala om som det är rakt ut är fruktansvärt oärligt enligt mig, samtidigt som man kanske kan tycka att människor borde kunna tänka ut detta själva.
Att ge studenter 500 kr mer i lån är inte någon satsning, det innebär ju bara mer pengar tillbaka till staten eftersom dessa skall betalas tillbaka med ränta, eller är det någon som tycker tvärtom?

Landsbygdsborna får inte det bättre av att man låter dem "slippa" köra med förnybara bränslen, de får inte det bättre för att man skjuter upp finansieringen av en energiomställning och de får inte det bättre för att man inte vill ge dem bättre kollektivtrafik. Vad är det för dumheter egentligen att man, istället för att investera och satsa på miljöteknik, mer biogasproduktion och fler tankställen, väljer att ge dispens till landsbygdsmackar så att de slipper installera tankstationer för alternativa bränslen?

Det är fullkomligt oerhört att man 2010 kan stå, som Maud Olofsson, och säga att regeringen inte behöver satsa mer på miljön och på någon klimatpolitik för det arbetet är redan färdigt. Det enda skarpa förslag som Alliansen har när det gäller miljön är att klimatinvesteringar i andra länder skall öka, detta är ju fullkomligt oerhört!!!! När det gäller miljöområdet i övrigt finns ett förslag om en utredning om kemikalier. I många fall kemikalier som vetenskapen under flera decennier har känt till kan ge en mängd negativa konsekvenser då de används. De övriga miljöambitionerna och de små löftena luktar mer av "härtill är jag nödd och tvungen". Det finns ingen vision, ingen framtidsanda och vilja att gå i bräschen! Skall Sverige verkligen tvingas halka efter på klimat- och miljöområdet? Sverige som alltid har varit en föregångare på området och som har stått på barrikaderna.
Har Näringsministern verkligen varit så frånvarande de senaste åren att hon totalt missat de alarm som kommit från forskare till höger och vänster, missat de klimatrelaterade naturkatastrofer som inträffat och missat det faktum att människor faktiskt är oroliga för framtiden både för egen, barnens och naturens skull. Det är högeligen oansvarigt och arrogant!
Att en halv miljon människor har tillkommit som inte innefattas av trygghetssystemen de senaste fyra åren är ytterligare något som "Arrogansen" inte ser som något problem trots tjatet om att häva "utanförskapet" för fyra år sedan. Utanförskapet har ökat lavinartat och för detta skall regeringen dömas hårt!
Idrotten i Sverige får ynka 500 miljoner kronor, och inte ett rött öre finns i riktade kultursatsningar. Att digitalisera biografer, eller att renovera operan är inte satsningar det handlar enbart om tvång för att operan inte skall rasa in i huvudet på folk och för att de svenska biograferna inte skall bli muséer. Inte heller ett enda öre är avsatta direkt för att underlätta integrationen. Det finns inte Ett Enda Skarpt förslag om detta i det gemensamma Valmanifestet vilket är högst anmärkningsvärt! Inte heller finns ett enda skarpt förslag när det gäller jämställdhet utan istället hävdas att "arbetet skall fortsätta".
Arrogansen hävdar i sitt manifest att de tror på människans inneboende vilja att ta ansvar men visar i handling på precis raka motsatsen med tanke på de a-kasse- och sjukförsäkringsregler som har införts. Visar på precis raka motsatsen när de visar sin misstro mot lärarkåren och sin misstro mot elever i skolan.

Alla dessa uteblivna satsningar och visioner beror på en ambition på att sänka skatterna med ytterligare 15 miljarder, varav 3 miljarder är direkt riktade till de med allra högst inkomst.

Den som vill får gärna berätta för mig varför man i en välfärdsstat med en solidariskt och gemensamt finansierad välfärd har som högsta prioritet att sänka skatter istället för att skapa överskott och därmed kunna betala av på utlandsskuld och dessutom satsa på det gemensamma? Varför har skattesänkningar ett egenvärde i den moderata världen?

Nu blev detta inlägg alldeles för långt så ingen orkar väl läsa hit antar jag...

Intressant

onsdag 25 augusti 2010

Äntligen!

Det är inte med mycket och det är egentligen löjligt att ens ta notis om Aftonbladet/United Minds-undersökningen, men det är ändå viktigt att äntligen se ett litet litet litet övertag för de RödGröna.

Det behövs för att mobilisera, det behövs för att få väljarna och valarbetarna att känna lite medvind trots att den är mycket, mycket svag. Det är också oerhört intressant att väljarna visat sig vilja ha RödGrön politik och inte alls det skattesänkartrams och avregleringar som alliansen står för. Jag har i många tidigare inlägg hävdat just detta, och det är bra att det nu också finns svart på vitt att människor de facto är solidariska i grunden. Varför i hela fridens namn envisas då så många med att vilja rösta på Borg och reinfeldt?! Hur kan man vilja ha en politik men samtidigt vara så abnormt förtjust i de absolut mäktigaste företrädarna för motsatspolitiken?!
Det är ingen idé att försöka sig på någon förklaring, för inte kan det vara så illa att man röstar på en politiker för att den personen "verkar trevligare"... jag hoppas verkligen inte detta i alla fall.

Det är direkt obegripligt, men inte mycket att göra åt i nuläget. Jag hoppas dock att människor börjar inse att fyra år till med alliansen innebär ett ännu större avsteg från den RödGröna politik som man vill ha, ett ännu längre steg bort från den svenska välfärdsmodellen, ett ännu längre steg bort från en bättre miljö, ett stort konservativt kliv där alla uppmuntras till att köra mer bil, mindre kollektiv trafik, lägre skatter på miljöskadlig verksamhet, högre privata avgifter och utgifter och där klyftor samt brottslighet ökar och ökar och ökar.

Intressant

tisdag 24 augusti 2010

Mer och mer orolig för var dag :(

Jag vägrar förlora hoppet men i nuläget är det svårt att vara positiv och svårt att se fram emot valnatten. Visst mitt eget parti ser ut att i det närmaste fördubbla sina siffror från förra valet, men vi ser samtidigt ut att tvingas till 4 år till med högeralliansen vid makten.

Jag förstår inte vad som har hänt med folksjälen om det någonsin har funnits någon sådan. Sverige har hela mitt liv vara ett tryggt land att leva i, vare sig man har varit rik eller mindre rik, vare sig man fötts välbärgad eller om man fötts av en ensamstående mamma så har det i det land som jag växt upp i varit oerhört sällsynt med människor i total fattigdom och misär. Det har varit oerhört sällsynt att människor lämnas där hän fullständigt.
Detta Sverige verkar tyvärr vara ett minne blott och det är på väg att bli allt värre. Vi lever snart i Ronald Reagans USA i mitten av 1980-talet istället för ett Sverige där alla får en chans i livet.

Är det verkligen så att gemene man idag inte bryr sig om att människor tar livet av sig pga. att de blivit utförsäkrade ur försäkringskassan? Är det verkligen så att människor inte bryr sig om att människor utan arbete inte kan överleva utan ytterligare bidrag eller ekonomisk hjälp från familj, släkt och vänner? Är det verkligen så att människor tror sig vara så trygga i sina arbeten att de själva aldrig skulle kunna hamna i den fruktansvärda situation som det innebär att vara arbetslös och tvingas tigga ihop sina pengar från myndigheter och familj?

Jag tror inte det.

Däremot tror jag att debatten är fullkomligt felriktad. Det pratas om att skapa jobb, men inte att ta hand om de som står utan. Det pratas om att inte höja skatter, eller om att sänka skatter men då enbart för de som har jobb eller är pensionärer, men inte de som är föräldralediga, sjuka, arbetslösa eller sjukpensionärer för dessa är så pass få att de inte är viktiga väljargrupper. Det pratas inte ett ord i valrörelsen om den svenska utrikespolitiken eller om att ställa om hela samhället till ett långsiktigt hållbart sådant. Det pratas inte ett ord om att vi faktiskt har effektiviserat bort stora delar av behovet på arbetskraft genom ny teknik och rationalisering vilket gör att det enda rimliga för att få bukt med arbetslösheten är att sänka arbetstiden.
Minkarnas situation och de övriga djurens situation i köttindustrin nämns inte heller i någon nämnvärd utsträckning trots att det är konstaterat att man från och med länsstyrelsernas övertagande av djurskyddskontrollen i princip upphörde med verksamheten. Det pratas inte ett ord om den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn där vår egen regering bar ett tungt ansvar för misslyckandet i kraft av ordförandeskapet i EU. Ideologi verkar vara totalt bortblåst och allting handlar om rena plånboksfrågor där alla vill ha så mycket som möjligt själva utan en tanke på hur detta drabbar andra.
"Välfärdens kärna" skall tydligen bara bestå av sjukvård och skola, det ska inte innefatta satsningar på miljö, det ska inte innefatta kultursatsningar, det ska inte innefatta ett socialt skyddsnät som fångar upp de som hamnat i knipa på ett eller annat sätt. Dessutom kan jag inte förstå hur man överhuvudtaget skall finansiera en välfärd utan intäkter. Målet är hela tiden att sänka skatten så fort det är möjligt istället för att se till att satsa på välfärden och tryggheten så fort det är möjligt. Det ska tydligen inte finnas något skyddsnät i kristider som fångar upp de som drabbas hårdast.

Tycker verkligen människor att detta är bra? Självklart har den vanliga löntagaren med en snittlön på mellan 20 och 25 000 kronor i månaden inte fått det sämre med alliansens politik. Inte heller skulle de få det sämre med en RödGrön politik. Det är inte dem välfärdssamhället handlar om i första hand. Det handlar om ytterkanterna. De fattigaste och de rikaste, de utan arbete och de med direktörslöner, de utan kontakter och de som är kontakterna, de utan bostad och de med lyxvillor. Den vanliga löntagaren måste ta ställning till om det är de rikaste som ska få det bättre och kunna simma i sina Von Anka-valv, eller om de fattigaste åtminstone skall få möjlighet att leva en dräglig tillvaro och åtminstone kunna betala sina räkningar utan att varje månad gå back och tvingas vända sig till socialen i tid och otid.

Jag vägrar som sagt att ge upp och jag vägrar att tro att svenska folket så totalt har ändrat uppfattning om vad som är rätt och fel. Jag vägrar sluta tro på att Robin Hood gjorde gott!

Jag såg enbart små delar av kvällens ekonomidebatt i SVT, men upplevde samma dravel som vanligt. Jag saknar det visionära och jag saknar verklighetsförankringen och framförallt saknar jag ideologierna! Skönt är dock att både Östros, Valtersson och Andersson både i mina och experternas ögon gjorde bättre ifrån sig än alliansens företrädare.

Läs Gärna:
Kajsa-Lisa

Intressant

Kulturföraktet slår nya rekord!

I en artikel i DN angrips landstingens och kommunernas kultursatsningar å det grövsta av den före detta MUF-ordföranden Thomas Idergard, numera välfärdsansvarig på tankesmedjan Timbro samt statsvetaren Svend Dahl. Till att börja med borde det bifogats en tydlig förklaring om vad Timbro är och vad organisationen står för så att gemene man kan se på debattartikeln med "rätt" glasögon.
Timbro är en sk. tankesmedja som företräder det privata näringslivet (främst stora företag och näringsidkare) och förmögna människor i första hand. Organisationen startades bland annat av Svenska Arbetsgivarföreningen.
De står längre till höger än alla riksdagspartier och kan ses som en högerextrem organisation. Dock inte högerextrem i form av att de står för rasistiska och fascistoida åsikter, men högerextrema när det gäller skattefrågor, välfärdsfrågor och oerhört konservativa då det gäller exempelvis miljöfrågor. Timbro vill privatisera precis allt, de vill att alla ska klara sig själva och att människor mer eller mindre får skylla sig själva om de är fattiga, vare sig detta beror på att man fötts in i fattigdom eller drabbats av denna på annat sätt. De vill fullkomligt nedmontera den svenska välfärden och anser att allting som kan ses som allmännytta är av ondo om det kommer i konflikt med storföretagens och rika människors intressen.

Med detta sagt och förklarat (vilket DN borde ha stått för) så kan vi då titta på debattartikeln om landstingets kultursatsningar.

Idergard och Svend Dahl låtsas vurma för vård och omsorg. Skribenterna hävdar också att det inte alls spelar någon roll vad som ingår i denna vård och omsorg. De har den otroligt konservativa och okunniga synen på sjukvård att denna enbart kan bestå av rent fysiska medicinska insatser. Man har inte alls förstått att kultur just inom vården faktiskt kan ge friskare människor. Sjukhusclowner är ett exempel som har varit ett oerhört uppskattat inslag inom barnsjukvården och inte bara spritt glädje utan också avlastat den medicinska personalen på många sätt. Inom psykiatrin är inte heller medicinska insatser de enda fungerande utan även kommunikativ behandling med hjälp av kultur kan vara nog så effektiv.

Nu är det inte specifikt kultur inom vårdsektorn som de båda alliansförespråkarna angriper utan kultursatsningar i stort så jag ska inte snöa in på sjukhusclowner och musikterapi.
Kultur är ett oerhört viktigt inslag för att främja den allmänna folkhälsan. Att bli 100 år gammal utan att uppleva glädje är knappast att föredra framför att bara bli 70 men leva dessa 70 år med inslag av glädje, kreativitet, musik, konst, teater, dans och fantasi.

Kulturen är inte alltid självförsörjande precis som inte heller sjukvård eller skola är självförsörjande. Men allt detta har ett egenvärde och är viktiga för vårt samhällsbygge. Kultur har ett egenvärde och utgör en av de faktorer som gör oss till människor.
Det kanske stämmer att man skulle kunna få 1.800 sjuksköterskor men jag förstår inte vad det har med saken att göra.
Det finns andra frågor som ligger på landstingens bord som man då kan hävda stoppar anställningen av de här 1.800 sjuksköterskorna. Vi skulle kunna ta bort all administration när det gäller naturområden som kräver skydd, vi skulle kunna strunta i att ha kollektivtrafik etc. Det vore naturligtvis höjden av dumhet att föreslå något av ovanstående, men det är minst lika dumt att anse att alla kultursatsningar skall ersättas av 1.800 sjuksköterskor.
De 4 miljarder som Idergard och Dahl är så upprörda över kan ställas mot de 100 miljarder i skattesänkningar som alliansen har stått för under den senaste mandatperioden. Hur många sjuksköterskor hade dessa pengar räckt till?!

Jag håller däremot med skribenterna om att det absolut kunde finnas en större insyn i landstingens budgetering och exakt vad de enskilda anslagen går till men att detta skulle leda till mindre kultur förstår jag inte.
Landstingen har ett begränsat antal frågor som man har hand om där sjukvård är en och kultur är en annan, dessa skall inte behöva ställas i konflikt med varandra på detta sätt.
Sjukvården slukar enormt mycket mer pengar av förklarliga skäl och skall så fortsätta göra, det lilla kulturområdet skall definitivt inte behöva gå i kamp med den gigantiska sjukvårdsapparaten för att få behålla sina tynande och minimala anslag.
Artikelförfattarna basunerar ut en massa belopp och försöker lura läsarna att det handlar om jättebelopp, men de är i sammanhanget faktiskt småpotatis. 3,1 miljoner till "Film i Värmland" är extremt lite pengar med tanke på vad sjukvården kostar. Visst skulle man kunna anställa 3-4 sjuksköterskor i hela Värmlands län för dessa pengar men de gör garanterat mer nytta i nuläget.
Länsmusiken har nedmonterats fullständigt de senaste 20 åren och de som arbetar inom denna verksamhet lever i en mycket otrygg värld där man aldrig vet vad som ska ske nästa mandatperiod eller till och med nästa halvår. Jag förstår inte denna kamp emot kultursektorn överlag! Musiker och skådespelare betalar högst a-kasseavgifter av alla, de har också svårast av alla att få ut sin a-kasseersättning. Som kulturarbetare tillhör man en liten klick som inte företräds av särdeles många människor, man lever allt som oftast i en relativt otrygg värld och har sällan längre anställningar. Det är få människor som är insatta i kulturarbetares vardag, som förstår sig på det liv kulturarbetare lever. Thomas Idergard är ivrig påhejare av RUT-avdraget som han hävdar har skapat en hel drös jobb till människor som annars skulle jobba svart eller helt stå utanför arbetsmarknaden. Han hävdar också att det har underlättat en mängd människors vardag.
Kultursverige anställer minst lika många människor, kulturen skänker glädje till oändligt många fler människor än vad RUT-avdraget gör, kulturen behövs eftersom den berikar människors vardag och helg. Den skänker glädje, den skänker mening och den har ett egenvärde som är oerhört högt!

Jag blir bara ledsen när jag ser och hör Thomas Idergards utspel och åsikter och undrar vart vi är på väg när dylika åsikter tillåts hamna i debattartiklar i våra största tidningar.
Låt oss hoppas att människor med de värderingar som Svend Dahl och Thomas Idergard står för aldrig någonsin hamnar på någon beslutsfattande position i vårt samhälle!

Läs gärna:
Axess
Kjell Stjernholm

Intressant

söndag 22 augusti 2010

Snälla kära svenska folket...

Varför i hela fridens namn leder alliansen stort i den senaste SIFO-mätningen?! Nu ska vi först säga att opinionsmätningar aldrig är att lita på. Det har varit upp och ner hela året och ledningen för både alliansen och de RödGröna har varit både stor och liten. Anledningen till att jag förvånas och förfasas över resultatet i denna mätning är att svenska folket inte vet vad de röstar på! Inte mer än en tredjedel av väljarna vill ha sänkt skatt och ca hälften av moderaternas väljare säger nej till sänkt skatt. Varför i hela fridens namn röstar de då på skattesänkarpartiet?! Varför siktar man inte in sig på att rösta på något av de mer rimliga framtidsalternativ som finns? Varför är det inte de RödGröna som får dessa röster? Det är fullkomligt obegripligt! Det är uppenbarligen en oerhört stor grupp väljare som blandar ihop de sk. "nya moderaterna" med sossarna så till den milda grad att de tänker sig att rösta på reinfeldt & co. Varför backar Mp så mycket i SIFOs mätning då? Jo, det är inte så svårt att utröna; Miljöfrågor, solidaritetsfrågor och utrikespolitik lyser med sin frånvaro i valrörelsen! Både Vänstern och Miljöpartiet skulle vinna på att dessa frågor lyfts fram och debatteras. De RödGröna kan bara vinna om Mp får höga siffror (helst en bra bit över 10 %) och man kan bara vinna om Vänstern når upp till 5,5-6 %. Detta kan endast ske om dessa partiers hjärtefrågor blir stora i valdebatten.
Det är inte sossarna som kan vinna valet åt de RödGröna, det måste de förstå och de måste börja låta de mindre partierna komma till tals och inse att det endast är genom att de RödGröna blir starka tillsammans som valet kan vinnas. De mindre partierna måste också göra sina röster hörda ordentligt, det håller inte att ligga i bakgrunden och vänta på höga siffror.
Kom igen nu Wetterstrand och Eriksson, ni måste se till att synas, höras och lyfta fram de för Miljöpartiet viktiga frågorna. Bättre villkor för småföretagande, stora satsningar på miljön och infrastrukturen. En modernare utrikespolitik som mer överensstämmer med vad svenska folket tycker och vill.
Just nu verkar många börja glömma att Mp finns trots att de allra flesta människor faktiskt har direkt Miljöpartistiska åsikter.

Intressant

USA är inte en positiv förebild!

Sedan Reagans, Milton Friedmans och Margaret Thatchers fullständiga världsförödelse har svenska regeringar och företag sneglat mot USA för inspiration. När ska detta upphöra?!

USA är inte ett exempel att följa! Tvärtom är USA ett land som behöver lära sig av Europa och Skandinavien. Redan Franklin D Roosevelt såg Sverige som ett föredöme. Istället för att inspirera andra länder och stolt visa upp den högfungerande svenska välfärdsmodellen som så länge gav oss ett sällsynt tryggt samhälle med låg brottslighet och god hälsa, går vi mot ett alltmer amerikaniserat samhälle. Allt mer accepterar vi att egoismen tar upp utrymme i politiken, alltmer accepterar vi privata aktörer på områden där det förr var otänkbart med vinstintresse.

Den nuvarande regeringen som hoppas få sitta fyra år till har ett oerhört gott öga till det stora landet i väster. Moderaterna ser de amerikanska republikanerna som sitt systerparti, Folkpartiet är med på precis allt som USA gör och vill göra precis likadant så fort som möjligt. Kristdemokraterna har också många likheter med republikanerna och den kristna högern i USA. Centerpartiet är väl det parti som är svårast att se som genomamerikaniserat men å andra sidan är det svårt att applicera någonting på dagens Centerpartiet som spretar mer än ett parti Plockepinn™.

USA är ett tydligt exempel på vad som händer då allmänintresset och allmännyttan glöms bort. Det blir en härlig plats för de allra, allra rikaste, en uthärdlig plats på sin höjd för medel- och övre medelklassmedborgare och ett rent helvete för låginkomsttagare, fattiga, arbetslösa, sjuka och pensionärer! Brottsligheten är hög, eleverna underpresterar i skolan etc.
Är det dit vi vill? Är USA en rimlig förebild? Reinfeldt har vid ett flertal tillfällen framhävt de likheter som finns mellan moderaterna och den "compassionate conservatisme" - eller medkännande konservatism som man kan översätta det med, som George W Bush kallade sin politik.

Nuvarande regeringen vill överföra allt statligt till privata intressen, all miljöpolitik till privata bolag och all sjukvård till vinstjagare. Att låta marknaden få fritt spelrum och att låta privata intressen och vinstsökare härja fritt är att döda välfärdsstaten efter svensk modell. Vår framgångssaga byggde på en välfärdsstat byggd på delvis planekonomi med reglerade kapitalistiska inslag. Vi har sett vad marknaden kan åstadkomma i sina svagaste stunder i form av den ekonomiska kris vi har befunnit oss i de senaste åren. Vi måste lära av detta misstag och förstå att marknaden inte klarar av att vara självreglerande. Vi måste inse att miljön behöver statlig styrning av människor valda att "ta hand om" vårt samhälle. De är utvalda för att de står för visioner och sunda åsikter. Vad finns det som reglerar vem som hamnar på ledande positioner om marknaden styr, och vad finns det för garant för att de personer som hamnar på ledande positioner har demokratiska värderingar och "rumsrena" åsikter och vill alla människor väl? Svaret är NOLL, NADA, ZIP, NIENTE, NOTHING, INTET!

Michael Moore uttrycker i följande intervju klart och tydligt vad han har för syn på sitt hemland. Jag tycker att detta är mycket sevärt och kloka ord. Moore har sina sidor och en del säger att han är dubbelmoralen personifierad, men det behövs talare, opinionsbildare, förebilder och föregångare som kanske inte måste vara perfekta, men som kan så ett tankefrö hos människor. Som kan så ett frö av tro och hopp.
Michale Moore är en sådan person. Han är nödvändig, och jag hoppas att han lyckas med sitt uppdrag!



Intressant