Idag har varit en av de tråkigaste dagarna på länge nyhetsmässigt tycker jag och ska erkänna att jag inte var översugen på att blogga, men kände att jag ändå var tvungen att skriva något om ett par nyheter...
Det finns saker som är värda att nämna, men som jag blir så ledsen över att jag inte orkar blogga om det ens. En sådan är sälslakten i Norge. Läs själva och förfasas över några av vårt västra grannlands absolut mest blodtörstiga svin! Jag kanske kommer kommentera det längre fram men idag skulle det bli allt för många svordomar för att jag ska kunna skriva något vettigt om det.
Jag orkar egentligen heller inte skriva om alliansens löjliga försök till jämställdhetspolitik. Detta dock av helt andra anledningar, en av dem är att det inte är någon jämställdhetspolitik, utan enbart deras gamla vanliga politik som de försöker trycka in under samma paraply. Det är skattesänkningar hit och det är skattesänkningar dit. De lyckas trycka in vissa skatteavdrag som ett led i kampen för ett mer jämställt samhälle vilket jag hoppas att de bara menar som skämt, men befarar att så inte är fallet.
Flertalet av alliansens politiker vill inte kalla sig feminister däribland jämställdhets- och integrationsministern Nyamko Sabuni vilket är en ögonbrynshöjare i sig.
Alliansens företrädare, kanske framförallt statsminister reinfeldt vill ogärna tala om jämställdhet. Jag förstår väl honom i och för sig.
Jämställdhet var inte anledningen till att reinfeldt gav sig in i politiken, åtminstone inte strävan mot densamma utan snarare strävan bort från. Reinfeldt har aldrig varit intresserad av kvinnors situation, ensamstående mödrar, könsnormer som drabbar både män och kvinnor, lika lön för lika arbete och andra frågor rörande jämställdhet.
Nu som statsminister så tvingas han ta itu med denna typ av frågor och självklart gör det honom obekväm, men det gör honom också högst olämplig som statsminister.
För att vara en lämplig innehavare av statsministerposten så räcker det inte med att vara intresserad av vissa människor och vissa samhällsklasser och vissa problem ty en statsministers plikt är att vara hela folkets ledare och företrädare.
Trots att man naturligtvis favoriserar vissa grupper genom sin politik så går det inte att vara totalt ointresserad av och oinsatt i den problematik som "vanliga" människor utsätts för i vardagen.
Då man från alliansens sida pratar om livspussel och utanförskap så är därför inte trovärdigheten särdeles hög, och jag tror att alliansen vet om detta och vill absolut inte att dylika frågor skall in i valdebatten.
Hur många människor som tillhör mindre bemedlade och mer utsatta grupper umgås fredrik reinfeldt med på daglig basis? Jag skulle inte tro att antalet överstiger siffran noll, och har antagligen aldrig gjort förutom möjligtvis under hans korta karriär i Tensta Tigers basketlag. Att tala med människor på ett köpcentrum, eller på ett torg, eller i en skola innebär inte att man har koll på läget och att man har full förståelse och kunskap om fattiga människors liv. Jag skriver fattiga, för det finns faktiskt sådana i Sverige idag. När jag var liten var uteliggare en högst sällsynt syn i Stockholm men idag finns det massor både män och kvinnor, och inte längre enbart i Stockholm eller ens i de allra största städerna utan även i mindre.
Vi ska inte bara beskylla nuvarande regeringen för detta för det finns många som bär ett betydligt mycket tyngre ansvar såsom Kjell-Olof Feldt, Göran Persson (under vilkens ledning samhällsklyftorna ökade mer än på minst 70 år) och regeringen Bildt för att nämna några, men fattiga människor har definitivt inte blivit färre utan tvärtom under regeringen reinfeldt, trots tjat om att skattesänkningarna procentuellt mest gått till låg- och medelinkomsttagare.
De RödGrönas partiledare respektive språkrör är i mina ögon betydligt trovärdigare då de talar om jämställdhet och jämlikhet. Allt man behöver läsa är egentligen Marikas inlägg som länkas till ovan om klyftornas ökande i Sverige för att förstå att i princip allt från Socialdemokraterna till en damtuss är mer trovärdigt i fråga om jämställdhetspolitik än "Allians för Sverige".
Även om Sahlin visserligen var en del av 1990-talets sosseregeringar och hon har en hel del att ta igen, så borde hon, trots allt som uttalad feminist, f.d. anställd på synskadades riksförbund och diskplockare, ha en viss förståelse för mindre bemedlade och utsatta människors situation och levnadsförhållanden.
Varför jag skriver om fattigdomen i första hand, och inte kvinnors utsatthet när det gäller jämställdhet och jämlikhet, är för att detta är kanske den allra viktigaste ojämlikhet som råder i vårt samhälle och som måste vara en absolut prioritet att få bukt med. Att det också finns en mängd andra jämställdhetsproblem och det råder ojämlikhet inom så många andra områden är självklart nästa prio inom detta område, men vi kan inte låta fattigdomen fortsätta växa i välfärdsstaten Sverige!
Hörde förresten i ekots lördagsintervju med arbetsmarknadstomten Sven-Otto Littorin att alliansen inte har något valmanifest ännu... är det inte det som det har tjatats om att de RödGröna skulle komma med? De RödGröna är med andra ord längre gånget när det gäller samarbete och överenskommelser för kommande mandatperiod än sina motståndare.
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar